Villa Rotondas perfekt balanserade proportioner finns nu under en järnvägsbro i Sollentuna och står i bjärt kontrast mot betongkonstruktionen ovanför.
Det ser ut som en utgrävning i sanden där stenarna ligger grundställda i samma cirkel och kvadratordning som i Vicenza, och i Andrea Palladios mästerverk för 500 år sedan.
Man undrar om det är någon som tänkt till?
Och det är det.
Undergången var tidigare tidigare mörkt, eländigt, förortslik.
Aktiviteten kunde väl vara vad som, men är det inte utan en utlagd idé om Palladios verk, en påminnelse som nästan blir skrattretande.
För 500 år sedan byggdes dessa mästerligheter i balans och skönhet, i rytm och uttryck, att jämföras med nutidsform i brofundamenten, den bryska grå eller snarare färglöst gjutna betongen. Därunder den sköra, lättsamma leken som kommer att få belysning vilken dag som helst.
Vem har tänkt till?
Samma gubbe vars pinne jag skrev om häromdagen - det är mycket stadsarkitekt Enfors nu!
Så åt vi fläsk på vår traditionella fredagslunch på bistron också, icke att förglömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar