Idag kom Grez sur Loing till vårt vardagsrum. Jag tog mig tid att äntligen packa upp alla pasteller och teckningar från vår månadslånga vistelse på hotel Chevillon. Inte utan en viss nervositet. Jag var ju så glad i dessa grejer när jag var där nere i värmen, i den exklusiva konstmiljön och det fantastiska huset och ateljén. Skulle allt detta framkallas igen nu när jag började sprätta upp det omsorgsfullt igentejpade paketet? det gjorde det, det var som att Grez flyttade in i vårt vardagsrum hemma i Stockholm.
I min iver under vistelsen blev alla bilder större och större samtidigt som jag förstod att jag inte skulle kunna få hem dem den vanliga vägen med flyg. Anders Bergman från Helsingfors som är i Grez på ett halvårsstipendium i Carl Larssonateljén kunde bistå med bra pappskivor till inpackningen, Arne Rasmusson och Moniqua förbarmade sig att trots en fullpackad bil och stort ansvar ta mitt paket med bilder till Göteborg.
För några veckor sedan reste jag ner med tåg över dagen för att hämta paketet. Utöver att jag förstått att det gått bra med bilderna fick jag självfallet ynnesten att prata med Arne en hel eftermiddag och senare också bli bjuden på indisk middag dessutom en rundvandring på universitetet och främst på teologen där Arne är professor.
Ärligt talat har jag inte riktigt vågat öppna paketet - inte av rädsla för att allt skulle vara förgånget (trots att jag framkallat syner om natten i sömnen att den där jävla sköra pastellen inte varit fixerad utan ramlat av pappret och låg som ett stoft i ett hörn av paketet) utan snarare för att kanske platsens ande i ateljén på Chevillon varit som intagande att jag kanske skulle upplevt de mesta som bra, som hållbart som färdigt och nu varit något jag inte alls skulle vara nöjd med.
Tog upp det ena arbetet efter det andra. Oj Oj Oj, jag har varit inne på det där tidigare, när målningen man arbetar med kommer in i ett slutskede och talar om för mig att det är över, att allt är klart och man genomströmmas av en slags tillfredsställelse som är rasande skön. Just precis så översköljdes jag när jag tog fram den ena målningar efter den andra (jag säger målning om alla arbeten så blir det lättare, för jag målar snarare än tecknar med pastell, jag jobbar till en del frenetiskt med materialet och ibland ohyggligt långsamt och försiktigt)
Det här är ju ohyggligt privat och det är möjligt att ingen annan än jag själv får den där känslan av mina målningar - huvudsaken är ju att jag gör det själv för som jag tidigare påstått så handlar mitt konstnärsskap blott om mig själv....skulle det också engagera någon annan är det ju en annan slags tillfredsställelse som i och för sig inte är mindre betydelsefull, men på långt när lika stort som när jag står där på final med ett långtidsarbete och den börjar snacka med mig...typ "sluta!" och jag tar några steg bort från staffliet, vänder mig om och det säger tjong...eller typ "har jag gjort det där...verkligen."
Nu ligger målningarna i mitt arkitektskåp i väntan på att få glas och ram - vilket kommer att ske inom kort. En underbar känsla. Nu har Grez sur Loing och hotel Chevillon flyttat hem till oss.
