Svart kärlek från Christina och Bengt

Vad är de man säger nuförtiden? Helt sjukt. Galet!

Det ringde i telefonen – från Sörmland. Det var Christina Frohm.

-Vill du ha lite svart trumpetsvamp?

Några timmar senare stannade Christina och Bengt utanför dörren och levererade. Och som de levererade, en hel korg, rensad, spänstig och alldeles fantastisk svart trumpet, min absoluta favorit bland skogssvampar.

Och det hade varit precis så som det brukar. Man går till den skogsbacke där man vet att de brukar växa och man ser absolut ingenting. Så plötsligt, det där lite ljusgrå sammetslika mot höstlöven. Så ser man en till.

-Så var hela skogen full. Vi satte oss ner och plockade två korgar fulla på en halvtimme.

-->

Ändå, vad säger man om man inte vill uttrycka sig modernt, som sjukt och galet? Jo, hemma konstaterade vi ”kärlek” och givande. Och vi är så tacksamma, bäst för dagen, Satio tempestas!

Visst minns man smak genom generationer?

Jag är såld på brittisk husmanskost. Några är klassiker, Scottish eggs, pork pie, Shepards pie och steak and kidney. Bara jag skriver dessa namn på rätter kan jag känna smaken och konsistensen i munhålan. 

Jag har ju några år bakom mig i England där jag bodde i London mellan1978 och 1980 och fann så mycket andra traditionella rätter. Som graduate åt vi i en speciell matsal där det var självtag av diverse från stora bleck. Där låg fat med förrätter och fat med varmrätter och i en hörna fanns fat med desserter och kaffe eller te. Luncherna var stora njutningar.

Min Londonfrukost

Men det är klart att det här har förändrats. Man måste söka rejält för att hitta ställen som serverar husmanskost av klassiskt snitt och billigt är det inte vilket skulle kunna antas.

Längtar ibland efter de där riktiga djupdykningarna i smaker, riktig black pudding, haggis, carvery (med rostbiffen främst) med yorkshirepudding, lammkorvar, brysselkål, fish and chips, kokt kål av olika slag.

Engelska kakor, puddingar, såser med suckat...nu är jag inne på desserterna.

Det händer, även om tillfällena är sällsynta, att jag ställer mig i köket och inställer mig på det engelska köket. 

Från mina engelska år har jag en liten kortlåda med en rasande mängd recept prydligt katalogiserat. Att bläddra i den är en resa i sig med engelska rätter och med smaker och inspiration från världens hörn där imperiet regerat (se bara på den indiska inspirationen i HP-sås vilken aldrig ska saknas i ett kök). Lådans innehåll ställde jag samman genom att klippa ur alla uppskrifter avseende engelsk husmanskost ur alla de tidningar och magasin jag kom över.

Står där och förvandlar brittiska mått till våra. Smakerna växer fram och det är underhållande stunder.

Förra veckan fanns det inte tid över till utsvävningar. Jag var ju i London! Frukosterade med bacon & egg toppade med chips, korv, bakade bönor och smörstekta champinjoner. Jo, det är en frukost att stå sig på.

Hamnade på en matmarknad när jag promenerat över London Bridge, på väg till Tate Modern. Blev kvar i en dryg timme för brittiska ostron, pork pies och massor av smakprov av skotska korvar, mina skotska gener från Clan Colquhoun ger sig nog tillkänna. Smakade en fantastisk torkad och sedan mycket lättrökt blodkorv som bara smällde i käften! 

Korvmakaren berättade att korven hade tillverkningsanor från medeltiden alltså ungefär samtidigt som min anfader (absolut inte i rakt nedstigande led, men ändå) Wolter Colquhoun son till Sir Alexander Colquhoun kom till Sverige som officerare. Ärver man smakminne genom generationer i historien så var i så fall den här blodkorven ett bevis därpå.

Händer läskigt mycket på 40 år, minnenas vandring i London

Den där tiden jag pluggade i London för 39 år sedan var ”strurm und drang” så det rinner över kanterna.

Förra veckan gick jag i mina gamla fotspår. Jag såg London och mitt gamla med erfarnare ögon och med en gnutta nostalgi över att åren gått så fort undan. Märkligt att det skulle gå så, att det där som varit så aktuellt inom mig plötsligt fick ett avstånd. Helvete, nästan 40 år!

Gick uppför Exhibition rd. 

Inget var som sist. Nya hus, stora glasfasader. Gammalt som var borta. 

Där, i slutänden på höger sida från South Ken, pricis på baksidan av W&A, en liten Lane in. Konstigt att jag kom ihåg doften vid porters lodge. Där brukade John stå, en av våra vaktmästare, men han satt inte där längre. Han var ju gammal redan då.

Jag blev stoppad. 25 meter från dörren som var omramad med marmor och med texten ”Royal College of Art” inhugget. Där var våra ateljéer, mitt i stan, mitt i Londons kulturella centrum och överklasskvarter. Blundar jag kan jag omedelbart förpassa mig dit, känna den torkade färgen på blåstället, dofterna av oljefärger, ammoniak, glasfiberhärdare. Jag kan minnas rörelserna mellan ateljéerna och jag kan höra slamret från vår tealady när hon satte igång för tea time två gånger om dagen.

Där tog det slut, det är bara marmorportalen som visar att det en gång för snart 40 år sedan var en idé och kreativitetsverkstad där inne.

-Det är inga konstnärer här, svarade den stränge portvakten, det är kontor.

Ser kostymmänniskor som kommer ut från ”vår” portal, och kvinnor i knytblus och med högklackat.

Går vidare upp mot Albert Hall som renoveras och sedan viker av Kensington High Street mot Kensington Church street.

Går förbi Royal College of Arts huvudbyggnad, den ser sliten ut och inte alls så ”modern” som för 40 år sedan. Ingen utställning, låsta dörrar, ser helstängt ut.

Det blev en andefattig lunch istället, alldeles bedrövligt!

Tänker att det är dags för lunch och där upp till höger låg mitt stamlokus, i alla fall direkt när studielånet kommit för det var inte helt billigt ”The Wonderful home of the heavenly hamburger”. Körde hamburgare efter stekgrad och man fick själv beställa olika hemlagade dressingar och såser, chips som friterats flera gånger och som var heavenly med några stänk av maltvinäger.

Där den himmelska hamburgare en gång stekts var det nu ett stort hål omgärdat av plank.

Längre upp låg The Japanes Gallery och där fanns den fortfarande. Jag gick in. 

Här köpte jag prints för 40 år sedan. Hade aldrig råd med Hokusai, men köpte en del andra från mitten av 1700-talet. Frågade efter det gamla paret som förestod galleriet. ”Det är mina föräldrar, men dom är döda sedan 20 år”. Mannen som svarade var i 45 årsåldern. Jesus(!), jag kom ihåg honom som parvel när han var med i galleriet. Bodde nästan granne och var där ofta. Nu var han experten och ägaren till galleriet, ärvt butiken av sin far och mor som i sin tur ärvt rörelsen av sina föräldrar. Kom överens om att jag skulle ta fotografier av mina japanprints för att kanske få dem värderade.

Fortsatte upp mot min gata, Berkley Garden. Och där, i en basement flat bodde jag första ett och ett halvt året och plockade in gold caps från the milkman (nu handlar man själlös  mjölk i plastdukar från Tesco)

Hur kändes då? Inte alls bedrövligt, lite kärleksfullt.

Mindre kärleksfullt var puben rätt över gatan Churchill Arms. Jodå, det var pub ut mot gatan fortfarande, inrökt, härligt prålig, men den inre baren där jag brukade trycka med en pint bitter (eller förresten, under hela mitt liv har jag nog aldrig bara druckit en pint!) där var det nu thairestaurang med överpriser. Stank fisksås och röd curry ut i pubdelen och förstörde upplevelsen, bröt dofternas minnen. Sorg!

Nu blev det långt och odrägligt, fortsätter med upplevelser i morgon.