Den där tiden jag pluggade i London för 39 år sedan var ”strurm
und drang” så det rinner över kanterna.
Förra veckan gick jag i mina gamla fotspår. Jag såg London
och mitt gamla med erfarnare ögon och med en gnutta nostalgi över att åren gått
så fort undan. Märkligt att det skulle gå så, att det där som varit så aktuellt
inom mig plötsligt fick ett avstånd. Helvete, nästan 40 år!
Gick uppför Exhibition rd.
Inget var som sist. Nya hus, stora
glasfasader. Gammalt som var borta.
Där, i slutänden på höger sida från South
Ken, pricis på baksidan av W&A, en liten Lane in. Konstigt att jag kom
ihåg doften vid porters lodge. Där brukade John stå, en av våra vaktmästare,
men han satt inte där längre. Han var ju gammal redan då.
Jag blev stoppad. 25 meter från dörren som var omramad med marmor
och med texten ”Royal College of Art” inhugget. Där var våra ateljéer, mitt i
stan, mitt i Londons kulturella centrum och överklasskvarter. Blundar jag kan
jag omedelbart förpassa mig dit, känna den torkade färgen på blåstället,
dofterna av oljefärger, ammoniak, glasfiberhärdare. Jag kan minnas rörelserna
mellan ateljéerna och jag kan höra slamret från vår tealady när hon satte
igång för tea time två gånger om dagen.
Där tog det slut, det är bara marmorportalen som visar att
det en gång för snart 40 år sedan var en idé och kreativitetsverkstad där inne.
-Det är inga konstnärer här, svarade den stränge portvakten,
det är kontor.
Ser kostymmänniskor som kommer ut från ”vår” portal, och
kvinnor i knytblus och med högklackat.
Går vidare upp mot Albert Hall som renoveras och sedan viker
av Kensington High Street mot Kensington Church street.
Går förbi Royal College of Arts huvudbyggnad, den ser sliten
ut och inte alls så ”modern” som för 40 år sedan. Ingen utställning, låsta
dörrar, ser helstängt ut.
 |
| Det blev en andefattig lunch istället, alldeles bedrövligt! |
Tänker att det är dags för lunch och där upp till höger låg
mitt stamlokus, i alla fall direkt när studielånet kommit för det var inte helt
billigt ”The Wonderful home of the heavenly hamburger”. Körde hamburgare efter
stekgrad och man fick själv beställa olika hemlagade dressingar och såser,
chips som friterats flera gånger och som var heavenly med några stänk av maltvinäger.
Där den himmelska hamburgare en gång stekts var det nu ett
stort hål omgärdat av plank.
Längre upp låg The Japanes Gallery och där fanns den
fortfarande. Jag gick in.
Här köpte jag prints för 40 år sedan. Hade aldrig råd
med Hokusai, men köpte en del andra från mitten av 1700-talet. Frågade efter
det gamla paret som förestod galleriet. ”Det är mina föräldrar, men dom är döda
sedan 20 år”. Mannen som svarade var i 45 årsåldern. Jesus(!), jag kom ihåg
honom som parvel när han var med i galleriet. Bodde nästan granne och var där
ofta. Nu var han experten och ägaren till galleriet, ärvt butiken av sin far
och mor som i sin tur ärvt rörelsen av sina föräldrar. Kom överens om att jag
skulle ta fotografier av mina japanprints för att kanske få dem värderade.
Fortsatte upp mot min gata, Berkley Garden. Och där, i en
basement flat bodde jag första ett och ett halvt året och plockade in gold caps
från the milkman (nu handlar man själlös mjölk i plastdukar från Tesco)
Hur kändes då? Inte alls bedrövligt, lite kärleksfullt.
Mindre kärleksfullt var puben rätt över gatan Churchill
Arms. Jodå, det var pub ut mot gatan fortfarande, inrökt, härligt prålig, men
den inre baren där jag brukade trycka med en pint bitter (eller förresten,
under hela mitt liv har jag nog aldrig bara druckit en pint!) där var det nu
thairestaurang med överpriser. Stank fisksås och röd curry ut i pubdelen och
förstörde upplevelsen, bröt dofternas minnen. Sorg!
Nu blev det långt och odrägligt, fortsätter med upplevelser
i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar