Så där helt fantastiskt när solen fräser i havet väster om Visby

Gotlandssnuset kanske bäst just nu när jag ändå vacklat i tio år

"Vacklat i tio år"? Ja vad ska man säga, inbiten Ljunglöfs ettan sedan 13-årsåldern. Efter två prisar i sommarvärmen och en del spysjuka var jag envist fast och på den vägen har det varit undantaget några dagar här och där i Norge då studielånet inte räckte hela vägen till snus (Tidemans grön och blå) då ettan var så djäkla dyr och mina år i London då leveranserna av stockar kom i otakt. Annars så, ibland uppblandat med Gauloises eller Gitanes. I början röda Commerce, John Silver, Prince eller den sötaktigare Lark. Ritz och Bill var heller inte dumma eller pipan som riktigt etsade in tobaken i munhålan.

I min tidiga självdestruktivitet tänkte jag aldrig "konsekvens" utan fortsatte nedmonteringen tidsmässigt ungefär samtidigt med annat. (inte knark om någon nu skulle få för sig det)

I London kunde jag gå till en tobaksdealer och få fuktig finskuren piptobak att använda som snus när nöden framkallade det.

Tio år av vacklande alltså. Det där med cigg gav jag upp då efter att ha rökt av och till, mest av. Jag gav upp en massa annat långt tidigare, snart 23 år sedan, men snuset? Jag sa så här, snusandet är den last jag kommer att hålla fast vid oavsett.

Mitt vacklande på snusfronten har handlat om sorter. Nyss påminde min sambo mig om att jag snusade Röda Lacket när vi var tillsammans för 40 år sedan (hon har påmint mig om mycket som jag var för 40 år sedan). Jag kommer ihåg att jag sa att jag aldrig skulle överge Röda Lacket och fann på en historia att det var ett utpräglat östgötskt snus som användes av textilarbetarna i Norrköping. Det rann inte och det var en förutsättning för att inte fläcka ner vita vävar. En slags legitimitet alltså.

Prövade General som var förfärligt kryddat med bergamott, Göteborgs Rapé som jag tyckte var för lätt, brunsnus var som ett löst Röda Lacket och ettan, ja det var ett alternativ med sin rena djupa tobakssmak och lite gödsliga doft. Det blev ettan för hela livet, ända fram till den dag jag satte en egen sats med snus, bakade en prilla fortfarande ljummen, stoppade in den under läppen och jag var såld. Förstod hur jag kunde påverka processen och göra snuset aningen fuktigare, aningen längre fementerat, starkare eller svagare.

Så kom det här med att sitta och köra folk i taxibil, det gick inte alls med lössnus. Ja blev övertygad att general i påse skulle passa och så fick det bli.

Nu sätter jag en lössnussats igen näsa vecka av råtobak jag tog hem från Albanien, odlad och fermenteradm skuren och mald i Durres.

Fram tills dess? Jo, jag var på Gotland i ett lyckat försök att landa och hittade tillbaka till ett snus jag testade när det var alldeles nytt "Gotlandssnus" eller "Jacobssons" och som nu kommit med ett alldeles utmärkt snus: "Dynamit, extra strong". Ett rent fantastiskt smakrikt snus som jag minsann ska använda som lössnusalternativet i fortsättningen.
Så är det med det och så for det bli!

Rökta flundror och en annan favorit

 

Det är nog femton år sedan som jag senast åt rökta flundror. Idag undrar jag varför?
Vi tog vägen igår runt Östergarnslandet; Gammelgarn, Sjauster, Danbo, Herrvik, Sysne. Träffade gamla vänner och fikade med nya. Hemåt landade vi i rökbutiken hos fiskaren i Sysne. Flundror uppradade vackert, men det som tilldrog sig mitt stora intresse mellan några rökta räkor och röka laxfenor var rökta romsäckar från torsk. Jag minns första gången jag åt sådana, för säkert 40 år sedan, i Grisslehamn med en av mina bästa vänner som inte längre finns (vårt gemensamma i maten var stekt egeninsaltad egenfiskad strömming, rökta romasäckar och surströmming, emellanåt även tjuvfiskade hemkokta flodkräftor)

Kommer ihåg känslan där vi satt i solskenet utanför fiskebutiken i Grisslehamn, förmodligen också med en mellanöl i handen. Och den där första lilla smällen i tuggan då rökhinnan brast och romkornen som sedan mjukt smattrade i munnen, den feta röksmaken blandat med torrheten i rommen.

Så åt vi alla romsäckar igår kväll som en liten förrätt med majonäs. Redan i bilen hade vi låtit skivor av kallrökt lax liksom smälta i munnen och jämte romsäckarna åt vi rökta räkor och jag håller nog med barnen att orökta smakar bättre. Men romsäckarna var himmelskt goda, hårt rökta och med det milda inre.

Flundrorna då? Fantastiskt feta och goda med färskpotatis (!). Nu förknippar jag Gotland med något helt annat än rökta flundror, men i ögonblicket igår mindes jag nog de flesta tillfällen jag köpt flundror även under de somrar och de år jag bott på Ön.

Kommer särskilt ihåg ett tillfälle när jag köpte ett gäng feta flundror från röken i Ljugarn. Ställde mig att rensa och varvade sedan med fint skuren (det vita) från purjo, massor av persilja och rejält med kapris (Wretman gjorde något liknande med böckling) och sedan slog ihop  dijon, olja och vinäger och hällde över. Flundrorna fick stå övertäckta med plast till nästa dag och marinera och sedan åt vi dem med nypotatis.
Men igår kväll åt vi de rökta flundrorna rätt och slätt som de är!

Tyra Lundgren är väl konstnärlig mångfald så det rinner över

Vilken fantastisk skaparglädje och vilket motstånd i nästan allt, textilen, oljan, teckningarna, krukorna, skulpturerna, leran. Man riktigt känner gnisslet i smärtan att kreera och så ser det så förbannat lätt ut, det där djävla konstnärsskenet som bedrar.

August tog sig en liten stund i Pye Engströms skulptur "Grottan"
utanför Konstmuseet

Det lilla rummet, den lilla utställningen med den stora mångfalden är så rytmisk och så exakt tajmad och överblickbar. Gillar den och visst har jag fått förmånen att stifta bekantskap med människan tidigare, men inte så här, serverat nästan pedagogiskt.

Jag pratar om den lilla utställningen på Gotlands Konstmuseum som jag tycker fler borde gå och titta på, gör det! Det där konstnärsskapet är värt ett ögonblick från var och en.

Säg hej till Asger Jorn på Grötlingbo kyrkogård

Men så här är det att jag sedan länge alltid stannar till när jag har vägarna förbi, bara för att säga hej till Asger Jorn.

Förra året var jubileumsår, han skulle fyllt hundra och då missade jag honom. Sanningen att säga är det åtta år sedan mitt senaste besök, men det gör ju inget, för honom står tiden numera helt still och har så gjort sedan han begravdes här vid Grötlingbo med utsikt över de mäktiga friserna på kyrkväggen, de han kalkerade och hade i sin ateljé och som sysselsatte honom tankemässigt under så många år då tiden alls inte stod still.

Mors, sa jag idag helt stilla vid graven, denne mäktige vars bilder jag fått slå följe med sedan jag själv började intressera mig någon gång under senare delen av 60-talet.

Hur han kom hit?
De kan jag berätta om någon annan gång. Gjorde nämligen en liten dokumentär för radion för länge sedan och fick intervjua prästen som jordsatte honom med en liten ceremoni och psalmsång.

Laxsallad med första ringblommorna

Sommaren är en skitodlingssommar. Ibland har jag märkt att ljuset, värmen, vätan kunnat vara mig behjälplig när jag kommit sent ut med grejer i trädgårdslandet, när potatisen blir satt en månad efter alla andra, bönorna sätts en bit in i juni och rödbetorna likaså.

I år ligger allt allt för långt bort från sommarräddningen. Potatisen okey, har skattat något (vilket betyder att man liksom går in under och tar bort de största bästa och första och sedan låter plantan stå), men märkt att nematoderna i det här nya landet inte är potatisen nådig. Ärtorna, allt för sent satta. Bönorna spränger först nu kraft, gurkorna gulnar av att det är för kallt. Allt stillnar ju när jorden blir kylslagen och annat har den ju inte varit.

Tröstade oss med en laxsallad på Kristinadagen. Filéade en liten lax, smörstekte helt urbenad och skinnfri och bara med salt. Lät ligga. Dagarna innan gravade jag en annan liten lax. Nu kombinerade jag gravat och stekt (38 graders innertemperatur), monterade med kinakål som körts i ettersalt kokande vatten någon minut och sedan lagts i isvatten. Lök på laxen? Självklart, springonions, ringblommornas kronblad och mitt forna hatobjekt, paprika (men rött passar till rött) allt med en enkel hemslagen majjo.
Så blev det och så fick det vara!

När saker lägger sig i mönster

Inte många numera som sett en hässja, än mindre vet hur man lägger en och varför.

 Nu låter jag knackig, kanske knäpp, när jag säger att jag alltid tänker i två eller flera plan och allt parallellt och samtidigt och att allt i mitt huvud blir mönster för att sorteras och kommas ihåg och läggs då i rutor som blir till system, minnessystem.

I mina målningar, från den tiden jag målade, vilket jag gjorde en gång i tiden och kanske snart i en framtid, var mönstren tydliga, repeterande, seriella som en slags stämplar, men ändå olika i varje bild, avgränsade.

Upptäcker alltmer hur jag uppskattar det där lite skeva och förskjutningarna, som att mönstren är lagda medvetet med en skavank, sådant som bryter seendet, får tanken att göra tvära kast.

Var på Linnés Hammarby nyligen och jag slutar inte att ständigt försjunkas i 1700-tals tapeterna. Egentligen tror jag inte de får fotograferas, men tagna utan blixt är det ju inget förfelat. Sköna mönster, som tankar, som plan, som rutor.