Rovlandet härnäst och mullbänken ändrad

Spenaten

Nä, inte blev det färdigsått idag heller, som jag trodde det skulle bli. Inte ett enda frö, däremot har jag flyttat några ton matjord och kört iväg något ton med ogräsrötter.
Det jag sådde häromdagen har dock mognat fram helt enligt planerna. Sålunda tittar första dillen upp som små strån, spenaten har en djädrans fart och brysselkålen är på g.
Det sista jag gjorde innan det blev för mörkt att gräva var att vända upp och ner på bädden för rovor och blanda i våt torrmull.

Ännu återstår en hel del att gräva, gödsla och rensa, men jag tycker nog det börjar likna något nu. Tidigare år har jag haft en sådan ångest när allt legat helt stilla, grått och svart av naken jord, men jag vet att det här, om bara en dryg månad kommer att prunka manshögt och så tätt att jag knappt tar mig in. Det är magiskt med trädgård.

Jag hade glas på mullbänken igår, men jag gillar inte glasskivor som inte är ramade så jag bytte ut mot en skivas takbplast istället, lättare att handskas med och riskerar inte gå sönder.

Halmdrivbänk för meloner

Hörde att det även gått på TV, halmdrivbänken för meloner och annat smått och gott.
Lägger i färsk kompost och halvbrunnen gödsel i botten. På med matjord och sedan gammal fin kompostjord ungefär som Linné gjorde med sina "mullbänkar" som gränsade mot framsidan på huset i Hammarby.
Idag har vi sått melonerna inne för att de ska få en groningsskjuts, sedan åker de ut i ett mellanläga bakom inglasningen där temperaturen är mellan 14 och 16 gader, då blir plantorna härligt knubbiga och kraftiga inför utsättningen i "mullbänken".



I veckan satte jag också potatislöken från Råshult tillsammans med silverlök och avlång gul lök. Idag sår jag vitbeta, cirkelbeta och gulbeta. Sätter småplantorna av purjolök som Rodjana fick av Gunilla och Heini. Sår mer dill och persilja och sår kantblommorna, ringblomma, indiankrasse, slingerkrasse, rosenskära.
Svartrot, persiljerot, haverrot har jag förgrott hälften av och resten sår jag på friland idag i syfte att se vad som blir bäst i september.
Min kålgård vore intet utan rovor, de sås ut idag för tidigt rovmos.
Ligger en vecka före jämfört med i fjor och då har jag ä'ndå dubblat odlingsarealen.
Jo, palmkålen har kommit och är redan vacker.

Villa Rotonda och fläsk på Edsbacka Bistro

Villa Rotondas perfekt balanserade proportioner finns nu under en järnvägsbro i Sollentuna och står i bjärt kontrast mot betongkonstruktionen ovanför.
Det ser ut som en utgrävning i sanden där stenarna ligger grundställda i samma cirkel och kvadratordning som i Vicenza, och i Andrea Palladios mästerverk för 500 år sedan.
Man undrar om det är någon som tänkt till?
Och det är det.



Undergången var tidigare tidigare mörkt, eländigt, förortslik.
Aktiviteten kunde väl vara vad som, men är det inte utan en utlagd idé om Palladios verk, en påminnelse som nästan blir skrattretande.
För 500 år sedan byggdes dessa mästerligheter i balans och skönhet, i rytm och uttryck, att jämföras med nutidsform i brofundamenten, den bryska grå eller snarare färglöst gjutna betongen. Därunder den sköra, lättsamma leken som kommer att få belysning vilken dag som helst.
Vem har tänkt till?
Samma gubbe vars pinne jag skrev om häromdagen - det är mycket stadsarkitekt Enfors nu!
Så åt vi fläsk på vår traditionella fredagslunch på bistron också, icke att förglömma.

Amerikansk rosenpotatis

I socknens första skola i Sollentuna, Klasro, skrevs in i skolstadgan 1804 att skolläraren skulle hålla med Kålgård.
Idag bor riksspelmannen och fiolläraren Christina Frohm med sin man på Klasro. I hennes boendeuppgifter ingår att hålla skollokalerna som skolmuseum.
Vad man inte visste när Christina flyttade in var att man "på köpet" fick en människa med ett särdeles stort intresse för kulturarvsodling.
När skolan firade 200 år 2004 anlades den kålgård som förmodligen varit lagd i träda sedan skolan upphörde 1881.
Här odlas tidstypiska arter, persiljerot, haverrot, svartrot, vit morot, cirkelbeta, gulbeta, bondbönor...den som läser denna blogg känner igen dem alla för det är precis den odlingsattityd jag själv företräder.
Häromveckan, eftersom Christina är Almas fiollärare, hade jag med mig Bungebondbönor till Christina och som jag själv odlar och som jag i min tur fick av Lena Nygårds på fröuppropet för några år sedan.
Veckan efter har Christina med sig en storslagen motgåva - långt över kilot med sättpotatis och inte vilken som helst, sättpotatis med en egen historia som dessutom är inom familjen.
Det här är amerikansk rosenpotatis som odlades först av Gustaf Larsson, "Lasse i bygget" som var statare och spelman i Sörmland. Inte nog med det. Gustaf Larsson var Christina Frohms morfarsfar och potatisen har hållits inom släkten alltsedan Gustaf Larsson gick bort 1920.



Det är inte alltid ett frö blir intressant bara för att det har ett vagt historiskt förflutet. Det är först när det hålls fram av en berättad eller nedskriven historia som det blir intressant. När min amerikanska rosenpotatis (som är en tidig sort enl ugleupplagan av Nord. Fam.) skördas i början av juli kan jag berätta historien som den står här. Det här gjorde mig väldigt glad och idag kom den i jorden. Den kommer att hamna bredvid min alströmerpotatis från första hälften av 1700 talet. Fantastiskt!

Jannes pinne och nybakat nattabröd

I vår lilla ort har vi en stadsarkitekt, Jan Enfors. Han har set till att kommunen är stadd under stadsförvandling - det är bra.
Så rivs förortskaraktären i miljonprojekten bort, dessa LeCorbusieridéer att trafik och människa ska separeras. Här hos oss representerat genom vittrande gångstråk i betong. Nere på marken får allt ett annat perspektiv. Märkligt blir det närmare himlen. Närvaro.
Kvar av en av de stora broarna över beryktade Malmvägen som i dagarna bytt namn, men bara för dem på "rika sidan" av vägen, trevåningshusen, bostadsrätterna, står en bärande kolonn. När Enfors fick syn på den pelaren när bron var halvriven undslapp det honom att den, just den kolonnen skulle sparas som ett riktmärke och minnesmärke.
DFär släppte han projektet och någon annan fick ta över. Idag satt murargubbar från Uppsala och konstputsade kolonnen urskickligt. Som noppor sicker också ut elinstallationer som så småningom ska bli lampor, kanske dioder som får kolonnen att lysa. Det här är bra tänkt, spciellt som någon under rivningsarbetet tydligen backat på kolonnen så att den står lite på skrå. Tack för att den inte rätades upp igen.
Precis kom två levar ur ugnen nästan kl 2 på natten. Syrade vitbröd med sälta.
Rå surdegskultur 200 g, blandas med ljummet vatten 200 g och ett pkt torrgäst (detta är ett recept på genvägar). Blanda i 200 g specialvetemjöl och låt gå fem minuter. Mät upp 750 g ytterligare mjöl och 600 g vatten, blanda och kör ytterligare tio minuter varav fem på en högra hastighet 'än den lägsta. Ha i 30 g salt sista fyra minuterna. Låt vila och jäsa i en timme. Vik och dra några gånger så att degen dämrar sig. Dela i två 900 g klumpar och dra och sno ut till två levar. Låt jäsa under dug i en halvtimme med ugnen under upphettning till 275 g. Kör sedan i ugnen som precis innan läskats med tre dl iskall soda, i tio minuter, sänk värmen till 200 och låt gå ytterligare 15 minuter. Ställ luckan på glänt och stäng av ugnen. Efter fem minuter tas bröden ut och man kan lägga sig.

Haverrot och palsternacka

Det här är slutet på skördesäsongen om man bortser för övervintande kryddörter som finns där ständigt och som förser oss med smaker vintern genom och som kryddprimörer från vårkanten.
Haverroten blev inte den odlingssucce som jag tänkte mig. Satte en stor mängd frö förra våren, men grobarheten var 1 på 10. Taskiga frön alltså. TRill i år har jag fått tag på riktigt bra utsäde och så har jag djupgrävd jord.
Det gäller för alla mina rotsaker. Persiljeroten, haverroten och palsternackan liksom mina blåa morötter.
IOdlingsbäddarna är luckra och perfekt arrangerade. Sår i veckan utöver de haverrötter jag satt på förgroning under glas tillsammans med brysselkål och palmkål.



Hämtade hem en hel hink med det sista av palsternackor. En del illa åtgångna av nematoder och några med skador. Det får man accdeptera om man skördar det sista så här sent. I mars och april var de perfekta. Nu blir det en hel del att skära bort, men det som är kvar ska får gå sockersött i ugnen 110 grader tills de är mjuka. Goda att göra ett mos av eller äta som de är.,
Just nu vankas thaimat i köket Kaoniew och marinerad fläsk som hårdsteks och så nam prig bon, söndagsmat.

Sista haverroten från landet

Heyerdahl med onödigt starka uttryck

Alma med en av bronserna på Marian Heyerdahls utställning på Edsvik

Det låter väl kryptiskt det där. Jag menar att Marian Heyerdahl blir övertydlig i uttrycken. Möjligtvis för att bli trodd, övertygande sann - det behövs inte småfix på de ohyggliga terrakottaskulpturerna, det blir övertydligt med pyssel ovanpå, blomster, leksaker, prylar. Det behövdes inte för soldaterna i Xian ochn det behövs inte för de säkra uttrycken i Marian Heyerdahls terrakotaparafraser heller. Det är skulpturerna utan tillägg i formen som är de starkaste, de som lyser med en sorg, en personlighet, en karakär inifrån istället för karaktär pålagt utifrån - de griper tag - fångar.
Var på invigningen igår med den norske ambassadören Odd Fosseidbråten och den kinesiske ambassadören Chen Mingming. En lysande tillställning när för en gångs skull Edsviks konstcentrum hittat en utställare med tyngd.
Kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth invigde utställningen och öppnad samtidigt den ny konsthallen väst som visade en öppningsutställningen kallad "Tingens talan i teoriernas tid" och jag vet inte om det var för att jag först såg "The terracotta woman" som gjorde att den nya konsthallens konstföremål upplevdes som tämligen ointressanta gester i ett trångt rum eller om det helt enkelt är en samling konstföremål ditsatta av något slags politisktkulturellt ansvar (att ge konstnärer som inte syns i andra sammanhang möjlighet att bli sedda.) Jag är blasé, trött på bilder späckade med yta eller ytliga gester - "konst"-allergisk.