"Populär Historia" skriver om "Döden i skogen"

Jag har fått vänta ett tag, spänt naturligtvis, men nu kom den; Recensionen i Populär Historia, den ledande och mest lästa tidskriften för historieintresserade. (5/2007)
"I bödelns spår" är rubriken och recensionen ta upp en helsida helt utan annonser. Den som läst boken och skriver om den är journalisten och historikern Ann-Louise Eringsmark-Regnell och hon slår fast att jag tar upp en av "de mörkare sidorna i svensk historia". Det är en genomgående mycket positiv recension som avslutas:
"Göran Lager har skrivit en tankeväckande bok om en undanskymd del av den svenska historien, och han lyckas ge röst åt de människor som räknas till de allra lägsta i samhället".
Tack för det!

De som också skrivit om boken är bland andra:
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Folkbladet
Kultur Väst Göran Lager har gjort något av en kulturhistorisk hjälteinsats.."
Sveriges Radio Vetandets Värld
Sveriges Radio, Kulturen i P4 (längst ner på sidan)

Ärtsoppan och värsta giftet

När jag skrev "Döden i skogen", som allom bekant kom ut i höstas, hamnade jag i en hel lång rad både berömda och okända giftmord som renderat dödsstraff.
Bland andra hittade jag ett arsenikmord i Knutby. En Anna Kajsa som tog livet av sin man efter att ha blivit kär i drängen. Hon fick tag i arsenik och när hon gav gubben sin det gjorde hon det till frukost där hon kokat gröt: "Du är snäll du Anna Kajsa som ströar socker på gröten min", sa gubben när Anna Kajsa i själva verket strödde med arsenik. Några timmar senare dog han i våldsamma plågor. Anna Kajsa avrättades genom halsghuggning följd av bränning.
"Låt mig träffa min dotter Wilhelmina en sista gång" var hennes sista önskan för avrättningen. Detta beviljades och den lilla dottern fördes till avrättningen: "Förlåt din olycklige moder", var det sista Anna Kajsa sade till sin dotter innan bödelsdrängarna tog tag i henne och förde henne upp till schavotten och till en avrättning som var rysligare än många andra då Anna Kajsa stretade emot kraftigt. Det behövdes flera man för att hålla henne och för att binda för hennes ögon.
Anna Kajsa hamnade med ansiktet uppåt. En man ställde sig bakom och drog huvudet tillbaka nedtåt i håret. Prästen stod på huk bredvid och läste böner i hennes öra,
Anna Kajsa var fruktansvärt rädd och döden vibrerade i luften när bödeln enligt ögonvittnen kom med en silverliknande bila som han skrockfullt strök tre gånger under skosulan innan han högg av hennes huvud.
Huvudet rullade ut en bit bland folk som kommit för att titta och det berättas att man tydligt kunde se hur ansiktet grimaserade efter döden och hur tungan hastigt for ut och in i munnen som om hon levde ögonblicket efter döden.
Lilla Wilhelmina växte upp och startade en klädaffär inne i Stockholm på Västerlånggatan i Gamla Stan.
Arseniken är lömsk. Några entusiaster har räknat ut hur mycket arsenik som gick åt att blanda i ärtsoppan som tog livet av Erik XIV.
Johan III tog en liter vatten och 200 gram ärtor till 300 gram fläsk. I soppan blandade han tre teskedar salt och en matsked timjan. Tio gram arsenik rördes i.
Det var den 26 februari 1577. Bröderna Karl och Johan hade fängslat Erik på Örbyhus slott. Då, förstod man inte att analysera för att hitta arsenik.
Mordet hade planerats en längre tid och det finns brev bevarade där mordplanerna röjs. Ett förslag var att ta livet av konungen med en blandning av opium och mercurium (kvicksilver).
Arsenikdöden är vidrig:
”Häftiga, ihållande kräkningar som först är maginnehållet, sedan en flockig ofärgad vätska och därefter fraggigt, blodigt slem tillsammans med tunna fraggiga stinkande och nästan koleraliknande öppningar som blir blodiga”.
”Den förgiftade plågas av en häftigt brännande och sammansnörande känsla i svalg och strupe, av de häftigaste, brännande, stickande, borrande och skärande smärtor i magen, en osläcklig törst och en olidlig ångest. Rösten förlorar sin klang, ansiktet blir infallet, kallsvett utbryter på samma sätt som vid kolera, yrsel inträder och döden inställer sig efter några få timmar, men kan också vänta i 3-4 dagar”.
Läs mer i "Döden i skogen" (Ersatz)

Ärtsoppan och babyn upp och ner

Tänk vad bra det är att vara förutseende - inte visste vi den 27 december att vi skulle bli överväldigade av ett ärtsoppesug idag, men det blev vi.
Hela dagen har vi tillbringad på fantastiska kvinnoklinikens avd 17 på Danderyd.
Lilla bäbisen konstaterades tidigare ligga fel, med rumpan först och istället för att vända killen med allt det basslande detta innebär beslutade vi gemensamt med barnmorska, gynekolog och doktor sömn (narkosläkare) att vi skulle genomföra ett planerat kejsarsnitt.
Allt var alltså klappat och klart och idag var vi på inskrivning och information tillsammans med en hel hög andra som av en eller annan anledning ska snittas nästa vecka. Vår "snittdag" var på onsdag den 23e och det passade oss så väldigt väl - Carl von Linnés födelsedag enlig den nya kalendern (13e efter den gamla).
Det blir inte så.
Det blir inget planerat snitt.
Den lilla filuren i magen, vår lille baby har vänt sig alldeles av sig själv.
Det var barnmorskan som kollade mitt på dagen och sa att "Hörreni, antingen är det en baby med en jättehård rumpa, eller är det huvudet. Jag tycker nog vi ska kolla med ett ultraljud".
Så blev det.
Ner på BB och där - i samma rum som vår sjuåring föddes kollade en sköterska och visst hade han vänt sig "grabben" (för vi tror med 95% säkerhet att det är en kille), så gott som fixerad är han också så nu kan det ske när som helst, men han är beräknad till den sista maj.
Under lunchen, friterad spätta med kokt potatis och en kall sås (?), skymtade en bekant profil förbi. En barnmorska som naturligtvis inte kände igen oss - hon förlöste sjuåringen - men vi har haft henne på video genom åren med jämna mellanrum direkt in i vardagsrummet.
Hon var så entutiastisk när vi berättade historien om bäbisen som till slut vände sig själv.
"Det är självklart att ni ska komma ner till oss och föda, inte ska ni göra snitt då heller!", sa hon.
Och vi möttes av stora leenden överallt. Alla tyckte det var så fantastiskt och det tycker vi också.
Javisst ja - ärtsoppan, strålande god efter några månader i frysen och med den trista julskinkan.

Kao Tom och ingefära för gravida

Kao Tom görs på billigaste riset

Rodjana har ett helt annat förhållningssätt till både det övernaturliga och det naturliga än vad jag har.
Under den här graviditeten och efter att våra tidigare barn fötts har hon proppat i sig ingefära. "Den gör livmodern smidig och den stimulerar mjölkkörtlarna".
Ska jag tro henne är ingefära ett (d)undermedel och det är säkert sant för jag har ingen anledning att betvivla det som hon lärt sig av sin mamma (10 barn) som i sin tur fått lära sig av sin mamma etc.
Färskt sidfläsk är underskattat, men utmärkt till rissoppan.

Det är ju gott också. Som idag, en grovskuren hög ingefära simmande som en ö ovanpå en Kao Tom (rissoppa) och i sällskap av rostad torkad vitlök, lite healthy boy soya sauce, en skvätt fisksås och i brist på rostad torkad chilli - salta sojabönor och bönost med chilli. Vid sidan om hade vi hårt sojastekt färskt sidfläsk.
En enkel måltid så som den äts av miljoner.

Pröva gärna en Kao Tom - den är enkare att göra än havregrynsgröt.
Köp det billigaste riset (broken) på Willys. Det är ett ris som ägnar sig utmärkt till Kao Tom, annars används det som djurfoder (nåja).
Koka upp riset med vatten och låt det koka tills simmigt i konsistensen (18 minuter ungefär). Späd med vatten om det blir för tjockt.
Under tiden kan man skala och finstrimla ett par knutor ingefära. Skär fläsket i kuber och stek hårt, salta och peppra och precis när det är färdigt skvätter man över mörk sojasås och vänder runt.
Salta sojabönor och bönost med chilli är tillbehör vi valde idag.

Häll upp rissoppan i djupa rejäla skålar. Den som har torkad och friterad vitlök, samma sak som risted løg fast av vitlök, häller en matsked på varje portion, toppa med ingefära, ringla fisksås och "pojkesoja" över. Helst ska det vara, efter min smak alltså, rostad mortlad chilli så pass mycket att soppan blir rejält rödprickig och i övrigt antar en smutsrosa färg - då är den superhet!! -
Ät tillsammans med fläsket.

Rabarbersaft

Min egen rabarber har jag haft under tunna för att få den mjäll och späd under "snålvåren"

Det är inte riktigt dags, men man kan ju förbereda sig - för den mest uppfriskande saften som finns, alltså i bemärkelsen törstsläckande. Vi dricker litervis på försommaren och har ständigt en hink till "föryngring" i källaren.
Receptet är från början ett gammalt "mormorsrecept", men som vanligt med dessa är sockermängden inte särskilt modern.
Den här saften presenterade jag i min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas" efter att ha rest genom Småland och sett rabarber med bladverk som parasoller.
Claes Jurander har illustrerat "Järnspisar, hackekorv och tabberas

Det var en smålänning betydligt tidigare än Astrid Lindgren, men lika aktuell, nämligen Carl von Linné som på en av sina resor i Kungälv träffade komministern Kritlod som skaffat en rabarberplanta som han sa "var av det äkta slaget". Linné slog omedelbart fast att "det var den då rakt inte utan en Rhaponticum".
Linné fortsatte att berätta utan att mästra: "Ej heller har den veritable Rhabarber vuxit i Sverige förrän jag själv planterade en sådan i Akademiträdgården i Uppsala där den förökar sig och lärt sig tåla vintrarna." Som en slutkläm ryter han i appropås att rabarber ditills importerats från öst: "Man behöver inte köpa honom av kineser, turkar eller ryssar".

Rabarbersaft
Det här behöver Du:
3 kg rabarber
1 citron
5 hg socker per liter avrunnen saft
1 tsk natriumbensoat

Så här gör Du:
Tvätta rebarbern och skär dem i 1/2 cm bitar utan att skala dem. Koka upp vatten under tiden och lös natriumbensoaten i ett glas kokvatten. Lägg rabarbern i en väl tvättad hink och häll över vattnet så att det täcker. Skrubba citronen, skiva den tunnt och lägg ner i hinken. Täck med plastfilm eller lock och ställ så svalt det går i fyra dygn.
Låt saften självrinna genom silduk. Mät upp saften i en gryta och koka upp. Lös sockret i saften och låt svalna.
Om man vill kan man hälla upp på flaskor och spara. Hemma går den åt i ett huj så vi häller den i två stora glasburkar och har i kylen.
När den ska drickas späder vi 1x4 med iskallt vatten.

Liknande saft skriver Kinna om och den kan göras på samma sätt med syrénblommor just nu eller om en vecka, ja ni förstår vad jag menar, beroende på om de slagit ut. Rensa ett 20 tal "ruskor" med syrenblomst från allt vad grenar heter och lägg i en hink. Fortsätt som till rabarbersaft.

En apokalyps i rosa

Från vårt sängkammarfönster
Jo, det är i Sverige

Vanlig lunch

Det är ofta jag får höra att jag har det så mycket bättre än alla andra med Rodjana som är kock, all thaimat, alla resor, alla luncher på namnkunniga krogar, alla provätningar och alla besök hos råvaruleverantörer med tillhörande "meny degustation" - jo jag var på Edsbacka för några veckor sedan, genialiskt - vilket jag återkommer till.
Visst är det fantastiskt att leva mitt i smakriket, men det är inte alltid så. Jag jobbar av helvete och blev påmind häromdagen då jag intervjuade Kattis Ahlström om hennes nya jobb som chef för Icakuriren.
Hon är motståndare till övertid och kommer på sig ibland att försöka vinna tid genom att hoppa över lunchen.
Det är helt knäppt - jag känner igen mig där.
Ett tag försökte jag ta med matlådan med hemlagat. Det föll på att Jag helt enkelt inte kan gå ut i vårt korridorkök under lunchen, stanken från fiskgratänger och färdiglagat är förfärlig, en veritabel äckeldoft.

Nu är vår personalrestaurang på 12 trappor helt okey - en turkisk krögare struntar blankt i allt vad nyckelhål heter. Här finns inget finlir (det är tisdag idag och fläskdag!), kött, sås och potatis, allt hemlagat, men ganska så stabbigt och fett.
Det är hyfsat gott och framförallt bekvämt.
Där uppe, närmast himlen, sitter beslutsfattarna och kommunens tjänstemän så det är alltid sällskap vid långborden, ett avbrott i redigering och skriveri.
Alltså, gott att ta en paus med mat och gott att äta som folk gör mest (mikron diskvalificerad dock).