Vägen mellan människorna. Idag - passa på, GÅ DIT

Då kan man fråga hur exentrisk man får vara, sätta in en bild på sig själv som "skrivaren" till en puff om det som händer på Hersby avseende stigar, vägar, kommunikationer. Svaret är enkelt - jag har ingen annan bild! 

 Sent omsider beslutar jag mig för att spendera delar av min hellediga dag på Hersby Hembygdsgård. Spelplats idag för ett event efter klassiskt mönster, konstnärligt uttryck för att uttrycka det som det inte finns andra sätt att uttrycka "Vägen mellan människorna".

 Äh, det här har jag planerat in sedan länge och sett fram emot. Planerna blev jag varse redan förra sommaren bland Sollentunakonstnärerna och deras årsmöte vid Viby Herrgård (hör till Sollentuna Hembygdsförening). Ett ytterst tydligt exempel på hur konstnärer kan arbeta (ofta borde arbeta) lokalt och nära människorna som ska betrakta och förstå.

 Jag skriver förstå, men det är egentligen inte nödvändigt. Man måste inte förstå allt, men att komma nämare förståelsen genom upplevelsen, genom närvaron är ett sätt att närma sig förståelsen. Med vad i annat än genom konsten ges möjligheten att spegla den tidiga närvaron mellan människor, de sociala färdvägarna, kommunikationen, nätverken?

 De stora nätverken, som mycket mer långsamt etablerades redan för 2000 år sedan, kan bara tydliggöras genom konsten, musiken, poesin, måleriet. Jämförelsen med dagens Internet haltar inte, men är alldeles för våghalsigt och kommer inte att kunna omfattas. Bara som ett exempel alltså.

Idag på Hersby Hembygdsgård 

  • Sollentuna Hersby Hembygdsgård. 12 maj. 

Invigning av utställningen kl 16:00. 

Multiföreställning kl 17-18 

Berättare kl 18:30 

Fri entré. 

 Så här skriver Sollentunakonstnärerna.... 


Stockholm Nordstopp - ett nätverk för temabaserade konstprojekt. Det initierande pilotprojektet Vägen mellan människorna har som tema ”stigar, vägar och farleder” och ger en lekfull konstnärlig gestaltning, kopplad till historia, arkeologi och folklivsforskning. Stockholm Nordstopp arbetar för ett kulturellt samarbete mellan aktörer i kommunerna norr om Stockholm, via konstprojekt och genreöverskridande multiföreställningar.

...så här fortsätter temat: 

 • Upplands Väsby The Nuthouse, Torsåker. 

13 maj Invigning av utställningen kl 16:00. 

Multiföreställning kl 17-18 

Berättare kl 18:30 

Fri entré. 

Utställningen pågår till 27 maj. 

 • Järfälla Görvälns Slottspark. 

16 maj. Invigning av utställningen kl. 18:00 

Multiföreställning kl 19-20. 

Fri entré. 

Historiska vandringar sker under utställningsperioden. 

Utställningen pågår till 23 september.

Vännen Erland Cullberg är död - så har "det dyrbara flämtet" tystnat

Erland Cullberg, ett av hans arbeten i min lilla samling. Vi bytte tidigt målningar och teckningar med varandra. En dag när jag kom upp i ateljén hade han målat på en av mina målningar. Generad sa han att jag skulle titta närmare. Målningen var signerad "Göran Lager och Erland Cullberg".

 Han sa det en gång, tyst, när vi träffades. "Mina målningar är det dyrbara flämtet", sa han Det dyrbara flämtet Samtidigt målade han mödosamt, som i svår smärta. Plötsligt såg jag det, med vilken smärta han målade, varje överallt stretade mot och värkte. Har det alltid gjort ont, frågade jag. Det var då han svarade tyst "Mina målningar är det dyrbara flämtet".

Ibland ringde han mitt i natten och beodrade mig: "Kom hit nu" -Men Erland för fan, Du ringer och väcker mig, klockan är halv två på natten. Så lade jag självsvåldigt och en smula oartigt på luren förvirrad av nattsömn. En halvtimme senare ringde det igen: "Jo, det är målaren Erland Cullberg, jag vill bara be om ursäkt för att jag ringde och väckte dig för en stund sedan. Jag ber om ursäkt, godnatt"

 Han var ensam. Människor som kom på besök var bara där för att insupa Erland, den galne målaren. De kunde lika gärna gått på naturhistoriska riksmuseet och tittat på kalven med två huvuden eller annat. Jag har sett minst sagt konstiga reportage om Erland, sådana som inte inbegriper ett ögonblick av hans expressivitet, hans uttryck, hans konst, hans själ och ande. Någon gång uttryckte han själv om sig galopperande psykos att "det är en psykologisk förkylning", inget mer, inte det viktiga, något att förbise, varför gjorde inte folk de då? Varför gick de att betrakta tron på galningen före konsten. Erland var bara annorlunda och det fanns stort utrymme för honom om man gav honom det utrymmet. Han förstod det här helt och hållet för ofta pratade han om människorna som kom till honom. De hade karaktären av skuggor, besökarna och man skulle kunnat tagit dem för hjärnspöken, men det var fysiska besökare han pratade om, äcklets människor som gick dit i hopp om att "galningen" de kallade honom bak ryggen, skulle visa sig givmild och förära dem en teckning eller målning bara för att de gjorde sig besväret att besöka honom.

Han fick ensamhetstankar men sköt dem från sig när skuggorna vikt undan. "När jag får de där ensamhetstankarna så tänker jag istället på alla mina älskade målningar. Då är jag inte ensam längre. Och jag älskar att måla. Jag målar min värld och mina egna sårbara vänner. De liksom stiger fram ur en enda röra med färg och blir levande, tragiska eller roliga figurer." Men de där människorna fick aldrig målningar eller teckningar av Erland utom i sällsynta fall. I andra fall snodde de grejerna ut hans ateljé när han inte såg på, hastigt hoprullade pasteller eller kladdiga ofärdiga dukar, Snodd ofärdig konst - kan det bli djävligare?


"Det är genitavlor, strama och gedigna sörru"

De som kallade sig själv för hans vänner kanske var det, han pratade aldrig om Er såvitt jag vet. Må Era snodda Erlandbilder lysa i mörkret nu när han själv är borta, lysa skräckinjagande och skrämmande, lysande på samma sätt som den ständiga mardröm Erland själv levde i.

  "Det är genialitet det handlar om. Men tyvärr så har Ingemar Bergman haft patent på genirollen så jag får lugna mig några år". 


 Han uppehöll sig vid sin genialitet och återkom ofta till den som ovan jag antecknade ur ett samtal vi hade för en fem, sex år sedan. Lång tidigare träffades vi, jag, min dåvarande sambo och Erland. Det var första gången och det var i Sigtuna alldeles i början av 70-talet kanske prick på 1970. Han ställde ut på Galleri Trekanten och kunde hålla tre ord i ett sammanhang innan nuet blev alldeles för oberäkneligt och han greps tag av sitt inre. 

"Hallå, det är konstmålaren Erland Cullberg", lät det i telefonen några år och flera möten senare. Han var så noga med att tala om vem han var. "Jo jag är här på ett hem och det är en människa utanför som alltid klipper gräset när jag ska måla. Vad tycker Du jag ska göra?" Precis i samma ögonblick var det klart att jag skulle flytta till Falun under ett begränsat antal år, Ateljén skulle stå tom. Erland fick överta den under tiden.

"Hej, jo, det är Erland Cullberg, lyssnade jag till i telefonen samma dag han flyttat in. Där fanns nämligen en sovalkov eller snarare ett rum att bo i vid sidan om stora ateljérummet. Jo, det är så att nu ska jag lägga mig att sova."

 -Jaha, godnatt då svarade jag. "Men hallå, det är ingen som bäddat", sa konstnären. 

Vardagen trängde sig på, för honom var det bara färgen, måleriet som var intressant, ingenting annat.

 -Vi fixar det i morgon, svarade jag, lägg dig ovanpå i natt, så köper vi lakan i morgon och bäddar med. Och så gjorde vi. Vi gick till OBS i Rotebro och köpte lakan till den stora dubbelsängen och jag hjälpte honom att bädda i den redan nu färgade sängen, veronesergrönt, karmosin, okra och ultramarin.

 Tredje dagen var jag uppe i ateljén. Då var alla lakan uppspända efter väggarna och målade stort och vackert det kanske det vackraste på länge; landskap, vålnader, skuggorna som varit där på besök.

 "Gult, Kobolt, Tomatrött: Är kroppsirritation. Det är nerver och därför älskar jag dem." 

"Mitt måleri är en strävan efter fullkomlighet. Någon måste sikta mot fullkomlighet i allt detta helvete. Det är handens längtan efter vitalitet, säger han . Det är därför jag målar, det är längtan."

 Det är klart att jag visste att den där dagen den 13 april skulle komma även för Erland. Sjuk lämnade han penslarna och färgerna kvar och ett liv i målningar, målningar som ett dyrbart flämt, saknade är jättestor.

Flankstek överraskande på Lidl

Det är inte ofta jag slinker in på Lidl, mest för att bese eländet. I veckan som var åkte jag ändå förbi. Trött och eländig efter ett jättelångt pass i bilen. Orkade helt enkelt inte åka längre för att handla det viktigaste. Så kom jag över flankstek, beställningsvara i andra butiker. Tyvärr var den här marinerad med obskyr kryddblandning som doftade väl mycket kemi och gurkmeja. Hem, avsköljning, urvattning och sedan stekning i panna. Det funkade. Till serverades resterna från ugnsbakade rotsaker, några jag återkommer till lite senare. Gott!

Frantzén Lindeberg, the book, nu ute i bokhandeln

Samma eländes velighet när böcker som jag skrivit kommer ut. Texterna så genomältade att de blivit fullkomligt distanslösa. Ägnar mig åt att läsa små passager högt hemma när inte lyssnar, provsmakar.

Jodå, det känns riktigt bra.

Ärligt, visst, jag har varit och frågat i vår egen Akademibokhandel. Det är en känsla att se de egna böckerna i bokhandelshyllorna, den här alldeles extra. Nu fick jag tidigt i natt en hint om att den är ute till allmänt beskådande.

Det bästa köttet, extra allt och nya kokboken är bara så bra. Frantzén Lindeberg igen!

Det är med en viss självgodhet jag konstaterar att nya kokboken bara är en sådan fantastisk njutning. Tidigt förutsatte jag att orden och bilderna, boken, skulle göras så att man upplevde det som om man varit på plats. Att man varit omhändertagen och blivit njutningslystet tillfredsställd. Så blev det. Nu ha jag fått distans till texterna, har inte brytt mig på flera månader sedan materialet satts hos Norstedts. Jag brukar göra så, distansera mig, kanske för att själv bli överraskad, eller snarare förstärka effekten av mitt egna arbete för mig själv. Att kunna ta tre steg tillbaka, titta, värdera, granska och säga tyst inåt..."har jag verkligen gjort det här?".

Så var det igår kväll på Frantzén Lindeberg. Boken låg där med kopparfoilering på linneomslaget, enkelt elegant (snarare avslappnad elegans) i sin bokbox med chokladbrukn sida. OCH man slår upp sidorna, den ligger still utan att bläddra och den är förtjusande i trycket, så vackert, OCH jag stryker med handen över boksidornas texter och läser och minns alla dessadagar som gick åt, alla formuleringar som ältades och vägdes, som mejslades fram i ständiga diskussioner och efter mängder av uppläsningar. MINNS hur eländiga timmar gick åt till faktakollar, faktafördjupningar, konstateranden och hur vackert det skulle uttryckas, lika vackert som uppläggningen på fat, lika vackert som bilderna OCH ibland med diskrepans mot skönheten i ruffa, karga, förkortade meningar.

Hemma lät jag boken ligga under dagens viktiga sovtimmar för jobb i långfredagsnatten. Sneglade på skönheten när jag vaknade vid 17-tiden, tänkte..."för morgonläsning ska Du passa med ett leende", så fick hon ligga kvar på trappsteget upp till sängkammaren, lite lojt sådär!

KÖTT

"Din gamle bäver, kom ikväll så ska Du få en gastronomisk resa Du aldrig varit med om", lovade Björn Frantzén i ett mail igår. Tänkte: "Okey, ska egentligen jobba, men skärtorsdagen är inte slut bara för att man ska äta några timmar, och boken släpps bara en gång en specifik dag (eller varje dag någon beställer eller köper den och då utkommer den tusentals dagar).

Jag är den som otvivelaktigt mest ätit på f/l, ingen kan konkurrera med det! Varje gång har jag bäv(r)at för att bli loj, för att tycka att det är upprepningar, att det ska bli tråkigt, att maten skulle upplevas som en ständig upprepning. Inte vid ett ögonblick har jag någonsin blivit blasé.

Vårkyckling med tuppkam

De tidiga genialiska cirkuskonsterna i köket har gått till en odiskutabel mognad, men hela tiden haft fokus på den goda smaken. Efter varje tillfälle har jag noterat - det var det bästa hittills och Björn höll ord, igår kväll, och i skuggan av mina texter i kokboken var min bästa resa hittills.

För första gången satt jag i ombyggda köksluckan tillsammans med ett uteätarpar med erfarenhet. Njutningen var fullständig. Björn Frantzén fick tillfälle att samtala, berätta, formulera, reflektera över allt som lades. För första gången såg jag honom som dirigenten, lågmäld i orden, med små gester, lika genialisk i arbetsledningen som kompositören av smakerna.

Vill Ni höra vad jag åt denna vackra kväll då snöblasket gjorde april till april där utanför? Ni får det serverat vare sig Ni vill eller inte:

Prologen
Potatis och crème fraiche.
Morot lever.
Färskost på getmjöl med gurka från Gotland och olivolja Ivar Günther.
Ostron, fryst rabarber, grädde och enbär
Rå havskräfta från Ingemar J. Valnöt, kryddor samt essensen av äpple
12 dagar gammal hälleflundra "sashimi", platräka, ankägg och krabba.
Benmärg med iransk kaviar och rökt persilja
Koleldad kalv tartar, talg från 11 år gammal fjällko (Stina), rökt mälarål och löjrom från Kalix.

Kapitel 1
Satio Tempesta
Eldat bröd, nykärnat smör.
Gul lök, getmjölk, mandel lakrits som soppa.
Smörpocherad hummer med stekt lök, smörad vinsås smaksatt med ansjovisspad och löjrom

Kapitel 2
Marulk långsamt bakad i fyra timmar. Rotmos samt vit sparris bakad i tre timmar med gran, citrongräs och mynta.
Frysta rönnbär
Den 42.5 månader gamla stuten "Suinin" Wagyu från Anders Larsson Värmvik säteri
Fyra vbeckors vårkyckling från Lannilis. Salt kycklingsmör och tuppkam

Epilog
Blomkål, rostat bröd, hasselnötsglass, eldat hö
Öl, jäst och primöräggula från Sanda hönseri
Fryst havtorn. Oolongte, sjägräs
Makaronger

I egna köket blommar nu körsbären från trädgården och hjälper sorgseamma livet vidare genom snögloppen i april.

Äggmålning, loppis och korvsoppa

Men, se helgen i sin helveteskyla och snöglopp blev ändå smått värmd av både soppa och gemenskap.

Så skapade vi en ny tradition på Hersby, Loppmarknad varje påskfirande. Men då säger Anders Boberg i styrelsen, tagen av entusiasmen och över att själv ställt upp ett bord med loppor, "Nej loppis ska vi ha ofta på Hersby".

Det blev väl lite si och så med publika tillströmningen, men vad gör det om tio år, Jag fick själv mer skit med mig hem än vad jag blev av med...känns det igen?

Martin Ström är en av våra yngre förmågor inom Hembygdsföreningen och med fokus inställt på ännu yngre förmågor. För andra året i rad arrangerade han en äggmålningstävling för barn. Ungarna satt mitt inne i 1800-talshusets sal och stillsamt kontemplerade över färg och utblåsta äggskal. Sedan prisutdelning med handritade diplom och priser från Handelsboden. Tack Martin!



Det är självklart med soppa en vårvinterhelg. Lördagen en gulaschsoppa och söndagen en rotsakssoppa med korv i sträng vegetarisk buljong. "Sträng", undrar man då och jag menar så här att morot, palsternacka, gullök, vitlök purjolök och kålrot tryckkokades i tio minuter med lagerblad och vitpepparkorn. Sedan fick buljongen koka ned till knappas något alls och det var den strängt nerkokta vegetariska buljong som användes i soppan förstärkt med worcestershiresås, pojkesoja och svampsoja. Rotsakerna som var från gårdagens middag och kokta i större bitar skars nu ner till skedbehaglig storlek. Buljongen kokades upp, rotsaker och lök lades i och sist skurna wienerkorvsbitar. Serverades med cantonesisk het sukisås.

Väderomslag från vår till snöglopp, men loppisen på Hersby öppnar klockan 12

Syran som den kommit sig före snön och nyvintern

Den där första syran är nog den riktigaste försmaken av våren. Varje vår går vi upp för att se om ramslöken tagit sig och finner syran istället - den är först av det ätbara utöver lindrigt smakande örter som klarat sig gröna över vintern som timjan och salvia. kolla här hur det brukar se ut i örtlandet vanligtvis om sommaren.

Se de första späda och förvånansvärt mildsmakande skottet innan snögloppen, hinner inte plocka. Det var ändå inte tillräckligt för en ängssyresoppa, men snart.

Igår, lördag, var det arbetsdag på Hembygdsgården. Jag vet inte om det är ett nordiskt begrepp, men i Norge heter sådan arbetsordning "dugnad". Tyvärr kom snön och störde så det blev mest inomhusaktiviteter. Städning och påskpyntning av Rotsundastugan, röjning i snickarbod och lider, påskutrustning till handelsboden. Bland annat hittade vi mekaniska påskkycklingar i plåt i ett gammalt lager, sådana som skruvas upp med en liten vev och som sedan pickar av hjärtans lust, 40 kronor! I snön flyttade vi undan kärran med julgransskräp, Martin ström, Bengt Mattson och Anders Boberg var behjälpliga.

Min ängssyresoppa i slängiga och berättande ordalag:

Tag två tunnisar (späda) purjolökar. Skär längs med och skölj bort skräp och sand. Strimla fint och fräs i lite smör (får inte bränna). Sikta över lite mjöl och gegga ihop. Späd med grädde till soppkonsistens.Koka bort mjölsmaken. Strimla en liter nyplockad syra och rör i. Spara en handfull av de spädaste bladen som dekoration. Mixa med svarmixer, salta. Ta gärna fint stött fänkål som kryddning (min favorit i gräddiga soppor). Dekorera som sagt med finaste bladen och njut av den annalkande våren.

Glöm nu inte bort dagens event på Hembygdsgården Lillhersbyvägen 1. Det kostar nada att komma dit med grejer att sälja. Var med om att bygga en nygammal tradition, "påskloppis på Hersby".