Det Goda Nya - Sawadee piimai สวัสดี ปี ใหม่

Jag har tagit bloggledigt i mellandagarna, faktiskt längsta ledigheten för första gången i bloggandet allt sedan tabberaset startades den 27 november 2006.

Lustigt - borde bloggat idag om att koka risgröt i tryckkokaren. Det gick sisådär, vilket kan skyllas att jag kokade ner vattnet för mycket så att mjölken fick sprängkraft och pyste ut med första ångan. MEN, när det hela lugnat ner sig blev det riktigt bra risgröt.

Jag, och barnen, har försökt få till en tradition att äta risgröt. Än så länge är det att äta när andan faller på och då missar vi det där med tradition. Vi har försökt säga till oss att vi ska äta risgröt på Lucia, eller första advent då vi av tradition sätter oss ner och äter skinkmackor på första julskinkan och de första bakade pepparkakorna...men det gjorde vi inte i år så det är inte någon tradition längre. Julaftonens morgon då? Nej inte då heller. Den nya traditionen är att äta risgröt sista kvällen före nyår. Så var det idag och så fick det bli.

(gröten åt vi ihopa med nykokt fet julskinka, kokt i ugn 70 grader exakt i många timmar tills innertempen är densamma)

TILL ER ALLA

Oj, jag vet redan vad jag ska odla - LCHF-mos med fundamenalistiskt avbräck!

Lade odlingssäsongen under vintertäckning alldeles nyss. Ändå...i morgon ska jag hämta hem primörer, skott från kvarlämnade rödbetor, mango, olika örter som krispig libbsticka. Sedan hoppas jag på svinkallt utan snö så att sniglarna går åt fanders.

Fröpåsarna med utsäde är överfyllda, Signes Bönor, bondbönor från Bunge, gråärtor, Djungelgurka. Saknar historiskt frö av kålrot. Tålamodet tröt och de stora kålrötterna jag tänkte spara för att gå i blom skördade August när jag vände ryggen till. Så ska jag ha svartkål och röd rysk grönkål (gammal svensk sort namnet till trots). Tänker djupgräva och anlägga en till morotsbädd för gamla sorters morötter (någon som har några intressanta frön att byta mot till exempel signebönor?)



Åt kålrötter igår i ett mos med barnen och det var ett sådant odlingsursprunglig i smaken. Det är märkligt att egenodlade, äldre sorter, smakar så mycket mer genuint. Kan inte sätta fingret på egentligen vad det är, mer än att smaken är mer renodlad, klarare, har ett större djup, en slags friskhet och en botten som fyller ut så mycket mer och drar åt en massa olika håll, mineraltoner från jorden, syra.

Kan väl kalla det här för:

LCHF-mos med fundamentalistiskt avbräck (kålroten)

2 mindre (knytnävstora kålrötter
6 egenodlade vitlöksklyftor
3 gula bananchalotten
2 stånd brockoli
5-6 stora blad svartkål
3 lagerblad
5 Kryddpepparkorn
5 vitpepparkorn

Skala kålrötter, vitlök, lök och ansa brockoli och svartkål. Skär allt i bitar. Lägg i kålrötterna i tryckkokare och täck med vatten, kör i exakt 6 minuter med "opys" (*). Ta bort från platan och låt stå ett tag tills trycket utjämnats. Öppna och lägg i övriga ingredienser. Kör sedan igen i exakt 6 minuter med "opys" - låt utjämna långsamt. Öppna och sila ifrån eventuellt överflödigt vatten (spara detta, en utmärkt buljong att reducera sila och frysa). Koka upp lite grädde, 2-3 deciliter och montera ner tillsammans med klickar av smör och med handfräs...eller vad det heter...hrmm f'låt handmixer tills grovkornigt mos. Salta.

Vi åt moset i går till stekta feta skivor av grisnacke och med rejält med hemgjort vitlökssmör.


(*) "Opys" = exakt upp till pysläge. Balans att hålla det i det läget under hela koket, då vet man att det är upp till högsta tryck och ger bästa och jämnaste effekt.

August och tomte boogie woogie

Två Luciarace idag - det första på dagis och det andra i skolan - bara två timmar emellan. Hemma igen, sent, sätter sig August 4 år och rekapitulerar utan stjärngossemössa, linne och stjärna - då blir det en tomteboogiewoogie:

Cirkeln liksom sluts med de gamla och sysslorna

Alltså, jag stod där idag med morsans gamla arvegods hängande i taket, en sådan där gammal vacker svarvad ljusjulkrona med spretiga hängarmar lindade med bast och med äpplen hängande på länkarna. Den är ett helvete att få hängande jämt och rätt - jag svor ve och förbannelse över "denna idiotiska 1800-talsskit".



Det där låter väl!
Men så tänkte jag att den där tingesten hängt där i mitt barndomshem varje jul och dessförinnan i mormor och morfars hem (tror jag i alla fall) och alla har före mig haft tålamodet att få den att hänga rätt, speciellt morsan, som nu bara satt och skrattade åt mitt bekymmer när ljusen och länkarmarna spretade åt alla helvetes håll. Ska tillbaka i veckan och göra en sista "putsning" så till julaftonen ska vi nog kunna tända ljusen.



Det är ju så här att morsan 86 och farsan nyss fyllda 90 inte har samma kraft att fixa julen därhemma. Vi packade upp julgrejer igår inklusive den svarvade släktklenoden att hänga i taket, tomtar, porslinsgrejer, julljusstakar och alla föremålen slog mig med igenkänning, men också saknad - det är så många grejer som försvunnit i flyttar och i tid.



Frågan inställer sig då om saknaden är katastrofal? Inte ett dugg, snarare kanske sorgligt nostalgisk - jag trodde att en sådan saknad skulle te sig starkare och mer betydande, men det gör den inte. Jag gav mig tidigt ett löfte att inte lägga upplevelser i föremål utan snarare erfarenheter och kunskap. Man hör människor som ojar sig alldeles för mycket åt sådan materialistisk trygghet, där föremål från barndomen blir referenspunkter för livet...

...OCH? Vad är då själva livet?



Äsch, vi satte igång ett pepparkaksbak, ungarna och jag, hemma hos morsan och farsan - juldoft, väldoft, upplevelse, igenkännande på riktigt. Spröda pepparkakor efter tålamodsprövande pillerill. Köpedeg förstås, rationalitet!

Ekfatslagrad julmust och stjärnaniskryddad sylta på gris

Kryddpeppar, ingefära, nejlika, bränd melass, enbär. Den är helt annorlunda och väldigt god, Nygårda halvårslagrade Julmust, den som lagrats på bourbonfat. Finns på systembolaget och jag köpte sex flaskor (vilket motsvarar ungefär ett års medlemsskap för en vuxen i Sollentuna Hembygdsförening eller 40 öre om dagen från nu och nästan 13 månader framåt. Julmusten kommer att ta slut i helgen och jag tror vi laddar för mer för det här var riktigt gott.




I natt har jag kokat fläskläggar igen i tryckkokaren, det ska räcka dels till en grisfotsaladaube och dels till en riktig fläskmåltid ihop med mina gamla föräldrar - har nämligen kvar två hyfsat oangripna kålrötter. Tryckkokarfläsket gav lagom sältat spad och i det kokade jag blötlagda sojabönor. På 20 minuter var de smörigt perfekta.

Från förra fläskkoket blev det bitar över och en hel del buljong. Jag skar ner bitarna i ännu mindre bitar och hällde fonden över och sate in i kylen - vips en bland, välfylld lite sylta - passade mer än utmärkt ihop med Nygårda halvårslagrade (den är ganska så torr med en bränd sötma som därför inte blir påtaglig, bara långvarig). Till syltan en hederlig slottssenap.



Inspirerad av Stephen Harris kommer jag till jul att severa friterade fläsksvålar och till det en grovkornig engelsk senap med rivet äpple.

Tryfflar med getost och choklad

När jag gjorde de här tryfflarna första gången, för Expressen tror jag att det var, så kändes smakerna som i en utkant. Det gör de inte längre. Hemma hos oss ingår de redan i ett smakregister som känns vant och lockande.

Försökte söka på Tabberaset, men hittade inte att jag förmedlat den här lustiga kombon tidigare. Idén kom från Inger Persson-Clerc på lilla chokladfabriken i Lund, Hovby N°9 för många år sedan.

Principen är att smöret i ganachen helt enkelt byts ut mot en fet getost (modell billig rulle som skinnats)


Getosttryfflar
En smak som dröjer sig kvar länge, länge i gommen. Getosten är inte påträngande. Vi tycker det här är en betydligt godare tryffel än de med anis eller cognac. En perfekt chokladtryffel som avslutning på en middag.

Det här behöver Du:
120 g kantskuren fransk getost
30 g 72% mörk choklad
1 msk strösocker
Till doppning:
30 g 72% mörk choklad (Tempererad, se nedan)

Så här gör Du:
Låt den kantskurna getosten vila i rumstemperatur några timmar. Hacka sedan sönder osten och mosa den med sockret.
Koka upp vatten i en kastrull och sänk ner en mindre bytta. Bryt sönder chokladen och smält den.
Rör ner den smälta chokladen i getosten. Mosa runt med en träslev så att det hela blandar sig väl.
Forma små kulor (tryfflar) ur smeten. Om blandningen är för lös - ställ den en stund i kylskåpet så stelnar den och blir lättare att forma.
Temperera chokladen för doppning: Värm vatten i en kastrull. Sänk ner en mindre bytta och bryt i chokladen. Låt smälta under omröring. Använd termometer och låt temperaturen gå upp till 45°. Ta chokladen från vattenbadet och låt svalna till 27°. Värm åter upp chokladen till 30-31°. Tempererad choklad får en vacker och blank yta och den blir dessutom hård.
Doppa tryfflarna i chokladen och låt stelna. Tryfflarna kan bevaras i kylskåp om den inte ska ätas samma dag.

Kokta fläskläggen med linser i smör och svarta bönor med dadelvinäger

Det var precis som skulle till, den sursöta dadelvinägern i de svarta ryska bönorna och smöraromen i linserna. Passade utmärkt till den rimmade tryckkokarläggen jag kokade igår.



Märkligt nog blev buljongen alldeles njutbar och inte alls för salt, kryddad med stjärnanis, vitpepparkorn och lagerblad hälldes den över de sista resterna av den finskurna läggen till en liten grov sylta till frukostbordet i morgon att ätas med engelsk senap och hårt finskt rågbröd.

Tryck-kokar-fläsk, dallrigt, limmigt och så djävla gott

När man skriver om lite finare mat, som eldad pilgrimsmussla med tryffel så är det klart att man kan uttrycka sig så...alltså att det är så djävla gott!. Men man gör det inte för på den nivån begriper varje förnuftig människa att det är gott så det behövs inte kraftuttryck för att beskriva skönsmaken i denna slags förfinade gastronomi.

Men hur är det med fläsklägg, det kött som ratades länge av stadens borgare som i stället lät sig väl smaka av det lösare bakdelsköttet ända tills de förstod att det var där framme smaken låg (hajar någon ordvitsen med "ända"?). Där brukar man lättare säga : "Det är så djävla gott", bara för att här handlar det om den där djupa, saltiga, köttiga, fläskliga, fettiga, limmiga, sköna och nedärvda smaken. Det är så djävla gott!

Men,undrar jag - gör jag mig skyldig till språkfattigdom, nedkallan eller något slags moralbrott? Jag hade ju redan åtta beskrivningar av fläsket och varför det är så djävla gott. Ändå använder jag som slutknorr kraftuttrycket.



I alla fall så åkte tryckkokaren fram i kväll igen för att göra tjänst åt tre benfria fläskläggar. De sköljdes och lades i tryckkokaren utan lock. Så täcktes de med vatten och fick ett uppkok, detta bara för att kunna skumma. Sedan i med 15 vitpepparkorn, tre stora lagerblad och en stjärnanis. På med locket och kör upp till friskt kok, det vill säga tills helvetesventilen nästa lyfter. Då skruvas värmen ner till hälften och i det ögonblicket sätter jag timern på 52 minuter. Varför det blev 52 fattar jag egentligen inte förrän nu när jag provsmakat - fläsket blev i det närmaste perfekt. Synd att ungarna sover annars hade de fått en var sin dallrig nykokt bit med senap.

J

Jag gör så här, att jag svalnar köttstyckena, sedan skär jag dem i lagom skivor och lägger något omlott i vacpåsar. I morgon värmer jag dem sous vide. Det blir både frukost och middag. Linser till och kanske svarta bönor med rosmarin.

Andefattigt i skärgården, tacka fan att den inte överlever

Satt i kväll och sorterade gammal sommar. Inte bilder som bilder, utan bilder som summerande anteckningar. Fastnade vid tre mobiltelefonfoton på menyer. De tre fanns mitt ute i skärgården, vid en segelled som är superpopulär och vid en ö där många lägger till för kvällen. Dessutom en litterär plats.

Se där, vi gick mot Kymmendös alaskafilé i siktigt väder.

Thord Karlsson i Lye har aldrig förstått hur bra han är

Äh, det där är bara sagt för att jag vill tala om hur mycket jag gillar ett fat, eller...ja vad det nu är, som jag fick av Thord för en massa år sedan.
Använder det flera gånger i veckan. I sommar har det fyllts med nyskördade bönor, hastigt doppade i kokande vatten, kylts av och serverats med tunna krispiga skivor av vitbeta, nyspritade gråärtor, gurkört, rosor, blåklint, knoppar av krasse, ringblomma och rik olivolja.



Senast idag lade jag fläskläggen, dallrigt nykokt, doftande av stjärnanis och lager. Ibland passar den till ungarnas varmkorv. Jag är så förtjust i det rustika i fatet och den strikta formen där glasyren blir det som varierar.



Kom bara på det liksom!

Kroppar, tryckkokaroskuld, temynta och kyrkligt ljus

"Kropp" diptyk, olja och vax på duk 1985

Nej, men jag är inte oskuld! Jag minns pysandet och fukten och fräset från spisen hemma, när långkoken förkortades till ett märkligt minimum. Framdelskött förvandlades till möra väldoftande bitar på hur kort tid som helst.

Tidigt lade jag mig till med en fördom, kände nästan som att det var något elektriskt ledande med den pysande helvetesgrytan, att potatisen smakade speciellt när den var tryckkokad, att lammköttet var fejkat mört, att grönsakerna hade annorlunda och konstlad smak.

Delförstoring av ovan

Jag satte främmandetecken framför helvetesgrytan på samma sätt som folk senare gjorde framför mikron och andra nypåfunna kökredskap.

Genom en god vän, vi kan kalla honom för "Bub", fick jag frågan häromdagen: "Har Du Tryckkokare"?

Tyckte väl det var en annorlunda ställd fråga, men jag svarade ärligt att så var fallet, alltså Icke. MEN, att jag så sent som samma dag gått förbi fläskläggar av bästa märke, men konstaterat när klockan var 16 att jag inte skulle få dem klara till kvällen med linser från Puy.

"Nu har Du en tryckkokare", fick jag som svar. En gryta av ädla märket Æternum - Evighet.

Idag köpte jag bruna bönor, finns det något bättre till hemlagade köttbullar? Så fick det bli och så jagade jag uppteckningar från dem som gjort det förr: Hur mycket vatten, hur lång koktid? Inga svar!

Körde bönorna täckta av vatten på medelvärme i 45 minuter. Öppnade - långt ifrån klart. Det visade sig att en timme och en kvart var precis - så nu vet jag.



Raggsockor, temynta, tryckkokare, målade kroppar och ett starkt ljus!

Evigheten känns förresten och det är bara som av en händelse att kokarens skaft hade just evigheten inpräglat i "bakeliten". Sitter här med barn som sover. Huset är svalt, inte kallt. Håller nästan 18 grader, vägrar sätta på elementen, Raggsockor från Sollentuna Slöjdgille till mig och barnen räcker ett tag till. Raggsockor och Linnés temynta.



Raggsockorna och temyntan är så mycket för mig själv - det känns bra. Ljussatte en gammal målning också, alldeles i blickfånget och natten blir min egen. En diptyk i olja och vax på duk från någon gång 1985: "Kropp". Tar tillbaka andelar som gått bitar något förlorade på samma sätt som minnet av det säregna pysandet från en tryckkokare kan framkallas igen.

Det här är en ljushållare i Turebergskyrkan. Jag var på mässan i söndags. Alltid när jag varit i kyrkan har det varit för andra, i söndags var jag där för min egen skull. Det berättades i en text om ljushållaren, att sådana blev vanliga efter världskyrkomötet i Uppsala 1968. Jag var där under denna stora kyrkofest. Jag var i Uppsaladomen och av en anledning, jag sökte. Min programmering kom att se annorlunda ut de följande nästan 45 åren. Framför ljushållaren i söndags kändes det som att vara tillbaka i 1968, igenkännande - märkligt för jag var inte alls beredd. Varför tog det sådan tid?

Ostavslutningen

Roves de Garrigues, Landana och en handtillverkad Stilton.

Låter som poesi för en del och är snömos för andra. För mig var det middag häromdagen. Ostarna från Bonne Vie. Roves de Garrigues är en högoktanig färskost tillverkad av getmjölk där örterna från marken sticker genom med en enorm tydlighet, timjan, rosmarin och en riktigt utpräglad raggig getsmak. Landanan som är en getost från Holland är lagrad i över 52 veckor, torr och mycket smakrik självfallet med nötter i basen.

Så till höjdaren som inte ska saknas på julbordet, en kvalitetsstilton som har betydligt rundare hörn än den sprittsiga, syrliga och vassa industritillverkade. Runda mjuka toner, rika på mineraler och med en umami som välter genom och dröjer sig kvar länge, en smörig gräddkola - en rakt igenom rasande god stilton, helt enkelt! Njutning!

Julmarknad under utveckling

Besöksrekord på Sollentuna Hembygdsförenings julmarknad oavsett vad de äldre säger om den saken. De hävdar alltid att "det var många, många fler besökare förr". Och då vet ju de flesta av oss moderna människor hur det är. Alla säger att allt var så mycket bättre förr - men tänker man efter så var det inte det.

Ett talande exempel är Anne Berit Lavolds och Anders Bobergs julbord de dukar upp i 1700-talshuset varje år. Ett kök, uppvärmt, det doftar nyskurat för det är jul. Talgdankarna lyser sparsamt. Inget är i onödan, men man reder sig så gott det går och allt är efter bästa förmåga. Ändå, det var inte bättre då än vad det är idag!



För kanske, men bara kanske, hade någon förbarmat sig och ordnat med en torkad gädda att läggas i blöt på Annadagen och lutas till lutfisk till Hersbyhushållet. Speciellt lagades mat på lutfisk när inget annat fanns, då isen i Edsviken låg så tjock så att inte längre nätfiske mellan vakar fungerade - så brukade det vara till jul - därför äter vi lutfisk, än idag.

Och på bordet står det salta fläsket, fetaste slagsidan, skånkarna och hals och huvud. Hade man tur fanns också en bog, men allt annat hade skickats till hökaren i stan. Så fick stadsboar seden att ha fläsk på julbordet. Man ville ha de där bitarna bönderna åt.



Man bakade till jul. Då unnade man sig färskt bröd. Till julbordet hör en brödhög och inte sällan "sod" att doppa brödet i. Det behövdes egentligen inte. Sod, eller som vi säger på modern svenska "buljong", var man tvungen att ha till brödet när det var torkat och hårt, långt efter jul. Det är så vi fick seden att doppa i grytan. Soden, eller buljongen var inte sällan från kok av grisfötter eller grishuvud och av dessa lagades bland annat rikliga syltor. Så ärvde vi seden med den stora julsyltan och med grishuvudet och grisfötterna.



Mitt på bordet vid tiden för huset stod inte sällan ett vackert dekorerat bröd - det var nog det viktigaste brödet på julen, såningsbrödet eller sålimpan. Den tittades bara på och var nästan som ett bibliskt skådebröd. När julen var slut grävdes brödet ner i sädbingen och när våren kom smulades brödet och lades ut på åkern, inte som ett offer utan som en gest till jorden att utsädet skulle ge bröd tillbaka.



Riset bars hit av kloka munkar och enligt Nordiska Museets faktabank var det den Heliga Birgittas pappa, Lagmannen från Finsta Birger Persson, som var den första att blanda ris med mjölk, koka och äta som gröt.

Svenskar är bra på hårdost. Därför har jag länge undrat varför vi till jul äter översaltad importerad, rödvaxad, blockedamer av usel kvalitet, när vi har en tradition att göra god julost med hantverkskvalitet. Sagt och gjort, för att komma åt den osten fick jag hjälp av Bonne Vie som är en nyöppnad ostaffär i Sollentuna Centrum och som kom till marknaden med julostar som de smakade förr och som ystats för hand och sedan lagrats hos Norins ost i Östergötland.



Det är alldeles självklart att kvalitetsprodukter ska ges utrymme på Hembygdsgården som motvikt mot alla fattiga julmarknader med lakritsremmar och TV-shopförsäljning. Ett exempel på hur den nya generationen växer in i Hembygdsföreningen är Mette 10 år, som lärde sig virka i skolan och som sedan designat egna mössor. Nu stod hon i en enkel norsk Bunad vid sitt eget bord och sålde sina vackraste virkningar - så ska det vara och så kommer det att få bli.

Tomten skrämde som vanligt små barn, Vimar Kranz serverade varm saft och pepparkakor. Martin Ström roterade chokladhjulet, Biblos serverade korv i Flosses Korvkiosk (ska återkomma till den senare) butikspersonalen var upptagen mest hela tiden, vår trogna onsdagsgrupp skötte kaffestugan och våra medarrangörer Slöjdgillet och Folkdansgillet drog ett tungt lass.

Kort sagt, ett stort tack till alla för besöksrekord och en julmarknad under utveckling!

Lite om fisk

”All fisk,såväl från saltvatten, som från sötvatten, är af oberäknelig nytta och utgör en angenem omvexling i den dagliga matordningen ”.
(Charles Emil Hagdahl)


"Fanns stor tillgång till fisk saltades den lämpligen, fläktes och hängdes på tork. Ibland togs ryggbenet bort och köttsidorna spikades genom skinnet upp på husväggen."


” I äldre tider räknade man bara röd fisk och sik som bra. Abborre
och gädda höll man ej för goda. Gäddan torkades dock och blev till lutfisk”.
(Einar Wallquist i en beskrivning från en lappländsk socken från äldre tid).


”Färsk fisk kokades alltid - därtill mycket länge. Genom långvarig kokning blir till exempel rödingen alldeles särskilt välsmakande. Om man tar lite vatten och låter detta koka in så mycket som möjligt kommer det fram en egendomlig och säregen smak på fisken.”
Okänd


FOTNOT: Teckningarna från en artikel om festmaten förr då nors,lindare,sutare,ruda och karp gärna ställdes fram på borden och där jag citerar Hagdahl när han tackar Gud för Karpen: ”Det är medeltidens klosterträdgårdar med sina dammar som vi hafva att tacka för dessa och många andra Guds Gåfvor, som förljufvade de fromme fädernas vistelse här på jorden”. Teckningar och artikeln från slutet av 80-talet, tror att de gjordes i något ålderdomligt program på en tidig Classic.

Pitepalt, Astrid Lindgren, Junibacken och ett djävla väder

♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva, ♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva, ♪♫..♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva ♫♪♪ uti hundrade Åååååår!!!!♫♪♪ LOVISA HAR BLIVIT 12.

Lägligt hade vi fått biljetter till Junibacken och Piteå Kommuns heldag på stället. Biljetter från Jenny och Nils Björkén som blivit förhindrade att åka med barnen. I biljettens funktion ingick att Piteå Kommun med sponsorer bjöd på Pitepalt i Junibackens matsal. Dit drog jag alltså mina stockholmsbarn att äta antikviteter, men som de åt.



"Det var inte det bästa jag ätit men det smakade väldigt bra", var födelsedagsbarnets exakta kommentar och jag tar det som intäkt för att vårt exellerande inom traditionella smaker givit resultat och självfallet fick de höra min lilla föreläsning om att dessa rätter inte alls är så gamla, förvisso med tradition, men inte med en lika lång tradition som till exempel lutfisk som man kan spåra tillbaka till biskop Brasks dagar och ännu längre. Potatisen (som ingår som en väsentlig del i denna liksom i kroppkakan) kom ju inte till oss förrän under mitten av 1700 talet och på allvar först 75 år senare. Så, ska man säga att palten skapades någon gång i mitten av 1800-talet och att den i så fall är ungefär lika ung som seden att ta in julgranen (fick vi av tyskarna). Palt förresten betyder "litet stycke" på fornspråk. Denna palt har också ett ursprungligt släktskap med piroger som kom till oss österifrån, varför det kanske är förklarligt att denna variant först uppstod i östliga gränstrakter (Öland och Piteå). På Gotland formades "pirogidén" till "Ugnstrull" som var ett degklump som fylldes med det man hade för handen, förslagsvis strömming och fågelkött. I Finland finns den här rätten också och där kallas den ”Kalikukko” som betyder ”Fisktupp”.

"TYST NU, kan vi inte få äta i fred"

"Okey okey, jag bara ville att ni skulle få veta, otacksamma ungar"

"Den var lite för kompakt kanske, lite för kladdig och fläsket som fyllning var lite väl blekt", "Men det var gott med smöret och lingonen till".

August åt en hel, Alma åt en hel, Lovisa åt två och jag själv åt fyra. Kan det bli en roligare lördag...jo, för vi åkte till Moderna först och skulle väl om lusten funnits på allvar slunkit in i konstens rum, men målet var pepparkakshusutställningen som självfallet intresserar oss då vi laddar för en Riddarborg av något slag i år igen. MEN - kön till kassan var bibliskt lång så vi backade ur.



Nu fick vi istället en bjudtur i sagotåget på Junibacken och det slog mig att det där var precis rätt anslag. Vi flög, vi åkte och vi drömde i en liten vagn och genom den ena Astrid Lindgrenmiljön efter den andra, hur bra som helst. "Man skulle vilja hoppa ur vagnen och leva livet vidare i drömmiljöerna", sa födelsebarnet. "Det påminner om när vi var på Näs"

Gör det, åk tid och åk drömtåget med barnen och försök hinna med och se ett teaterstycke i Villa Villerkulla också - inspirations och improvisationsteater.

"De hade ingen scenografi alls, och inga utklädningskläder, ändå fattade man".

Så pratade vi Astrid Lindgren och Alma som är såld på kändisvälden frågade för hundrafemtioelfte gången om jag verkligen var hemma hos Astrid. Då såg vi i en bild från lägenheten på Blekingagatan och jag kunde säga att "exakt i den soffan satt jag med Astrid och drack kaffe med dopp". Efter den dagen blev inget sig likt.

Lutfisk är inget man "äter" den "begår" man!

Dagens lutfisk på Edsbacka Wärdshus

Sent ute i år. Har varit på lutfiskpremiärer betydligt tidigare förr. På Gamle Rådhus i Oslo brukar första lutfiskbordet begås kring första oktober, på Engebretsen året om (i alla fall var det så förr).

Så har jag rest över nästan hela Norge i omgångar för att studera fisket, torkning, beredning och noterat de många olika sätten att äta lutfisk på beroende efter var man bor.

Det är klart man blivit inspirerad av allt detta och det som inspirerat mest är att äta den gyllene middagen, det vill säga lutfisk beredd av torsk. Stunsigare i texturen, lamelligare än långan, fiskigare och renare...om den är perfekt urvattnad och tillagat förstås. Men torsken saknar den nedärvda traditionalismen i smaken, den saknar limmigheten och djupet som långan färgar lutfisken med och som håller rakt genom torkning, lutning, urvattning, tillagning.

Bästa lutfisken jag ätit var på ett ställe efter norra Finnmarkskusten där den serverades med riven brunost och sirap. Det mjälla sträva i mesosten lyfte fram den lena blanka konsistensen i fisken och den basiska smaken balanserades med sötman i sirapen - helt fantastiskt tänkt och jättegott.

Idag begick vi lutfisken på Edsbacka Wärdshus - en gammal tradition i huset då Christer Lingström vurmade för lutfisken och inte sällan serverade vännerna i Lutfisksällskapet rätten på exakt samma bord där vi satt idag till lunch.

Udda servering idag kan tyckas, men det funkade. Bechamellen i lika stor servering som det skirade smöret och senapen. Rikligt med lutfisk på tallriken, osedvanligt fast och fin utan slamsor och grums. Svartpeppar och kryddpeppar finmalt vid sidan om. TIll hopa var det här, hör och häpna, en av de bättre lutfiskmiddagarna på länge. Nu får den tävla med nästa lutfiskmiddag jag bokat in mig till.

Nästa lutfiskmiddag, om inget kommer emellan (förslagsvis lutfisk fram tills dess) är på Sällskapet i mitten av december. Jag har, på initiativ och efter inbjudan av Michael Bejke, föreläst om lutfisk därstädes tidigare och ser efter koll i bloggen att första gången var 2008. Andra gången var året därpå 2009. År 2010 blev ett mellanår utan engagemang därstädes. Nu återkommer jag och ska försöka berätta om lutfisken på ett nytt sätt (hur nu det ska gå till, med den fixar sig nog).

Då inställer sig frågan, hur jag själv egentligen allra helst äter denna raritet inom gastronomin? Jodå, så ren och ofördärvad som möjligt. Det är nästan omöjligt egentligen för lutfisken måste ha feta smaker för att själv kunna smaka. Enklaste valet är då skirat smör med sälta (obs inte brynt smör, det blir för nötigt och nötter funkar inte ihop med lutfisk!!! Basta!. Grönärterna ska vara som puré och det ska vara riktigt fett stekfläsk i bitar i stället för röksmak av bacon. Mer om den slags här.

Stabburet Svoværpostei mitt i natten och på Finncrisp med tyskt smör från Lidl

Natten har inga ögon, då kan man snaska i sig sådant med förtjusning som många andra tycks rata, Finner det tyska smöret från Lidle synnerligen gott - förmodligen tillsatt smörarom (för trött för att ens läsa förpackningen).

Rodjana var i Norge för någon vecka sedan och jobbade. Hon hade med sig en kasse favoriter hem, Stabburets Svolværpostei

Den här kaviarliknande röran där torsrommen klädsamt kompletterats med torsklever är snuskigt god och allrahelst på nämna Finncrisp och allrahelst när alla andra sover

Boka in söndag 12-15 och möt vänner på Hersby

Lite thailändskt "munmassage" - snuskigt gott

Hittat fläsk värt namnet. Tärnar så grovt som man vågar. Lite lök i båtar, massor av vitlök, chilli, stjärnanis, kanel, pojkesoja, fisksås. Så får det koka tills fläsket nästan faller i stycken och som toppen tillsätts en hel hög med vaktelägg. En förenklad form av Paalow moo

Det här är enkelt, Ungarna älskar den och bara tre ägg går åt, ägg som blir alldeles frasigt friterade i kanten och med en om inte krämig så i alla fall mjuk insida. Även här en skvätt fisksås eller pojkesoja, det gröna av purjo eller vårlökar.

Fotnot: Ha, den som Googlat i tron jag skulle ha något utmanande att säga om det senaste avseende salongerna misstar sig grovt, har jag något att säga så är det att det är tragiskt. Tror mig kunna återkomma i sak lite närmare och senare.

Dömdes för tidelag - avrättades

”Hvar som hafver tidelag med fä, eller andra oskiäliga diur; then skal halshuggas, och i båle brännas, varde ock samma diur tillika dödadt och brändt”.

Nedan bara några av de arma satar som avrättades senast vi hade en lag som förbjöd sex med djur (Dessa unga och gamla män tillhörde Sollentuna härad jämte Danderyds skeppslag):

Danderyds skeppslag
Avrättades på "nya afrättsplatsen" i Kärrdal

• Erick Ericksson. 1/7 1644 (ev. domens datum)
• Johan Fröijderik, gammal kapten. 18/5 1650
• Peder Oluffson. 21/3 1656
• Jöns Persson. 14/2 1662
• Wilhelm Berent, tysk ryttare. 8/12 1690
• Lars Johansson, bonde. 16/12 1697
• Per Andersson, dräng 24 år. 24/6 1712

Sollentuna härad 1659-1752
Avrättades på allmänningen, galgbacken vid Steks färjas läge (Stäket)

• Jöns Andersson, ung dräng. 7/11 1659
• Pär Simonsson, 15-16 år. 19/11 1660
• Johan Mattsson, ung dräng. 15/10 1686
• Anders Larsson, pojke 20 år. 20/5 166
• Håkan Hansson, dräng 24 år. 18/4 1741
• Nils Nilsson, dräng 21 år. 25/3 1746
• Erik Pärsson, bonde 67 år. 8/2 1748
• Olof Ericksson, gift bonde. 6/7 1750
• Olof Andersson, dräng 21 år. 6/8 1752

Hanne Marie Björklund har en poäng i sin Brännpunkt i dagens SvD.

Kursiverade inledningen är direkt hämtat från 1734 års lagtext. Avrättningsdöden som straff stod kvar i den svenska lagtexten ända fram till 1864, men den siste att avrättas för brottet var 1878. Straffet förmildrades genom åren, men handlingen var straffbar ända fram till 1944 då man strök tidelagsbrott ur lagboken samtidigt som man strök förbudet mot homosexuella handlingar. Alltså, förbud mot tidelagsbrott med påföljande straff har alltså redan testats i Sverige och följdaktligen även i modern tid utan att brotten vare sig minskat eller upphört.

Under avrättningstiden var det vanligt att kvinnor som ville bli av med sina män anmälde maken för att ha satt på en ko. En förorättad piga på en gård (som naturligtvis tävlade om bondens gunst med dennes hustru) gick till länsman och anmälde bonden för tidelag. Bevisning? En pall bakom kon!

Alla har väl hört om häxprocesserna där det flest var kvinnor som halshöggs och sedan brändes som straff för påhittade brott. De borde stå i skuggan av tidelagarna som likt "häxorna" också halshöggs och sedan brändes till och med tillsammans med de djur de haft umgänget med. Tidelagarna, nästan enbart män, är långt många fler bland de avrättade än häxorna.

Nu står vi inför en ny djurrättslag, inbilskt bambifierad, men fortfarande tillåts djurfabrikerna med kycklingfarmare, kalkonfarmare, köttdjursproducenter...fortfarande tillåts Caremapensionärer att svälta ihjäl!


Fotnot 1: Så här definierar jordbruksministern sex med djur. Klicka HÄR!

Fotnot 2: Varför jag skriver om det här? Delar finns självfallet med i min bok "Döden i Skogen"