Kina i Sverige

Regn, blåst, allmänt taskig sommar - i alla fall i Stockholmsområdet. Och familjen bara kräver att vi ska göra något som inte har med odlingarna att göra.
Den här sidan är behjälplig - idag med 195 olika evenemangstips. Det var där vi hittade kinautställningen i Sigtuna - ett lyckat utflyktsmål, men inte helt som vi väntat oss.
Egentligen skulle en utställningskommissarie kunnat göra en hel del mycket mer.
Nu mötte oss en entusiasm förvisso, men utan närhet, intimitet, dofter, smaker.
Sigtunahöjdens konferensanläggning har tagit intitativet till "mötet" Sverige - Kina i ett samarrangemang mellan China Foundation for Development of Social and Culture Exchange i kinesiska Yuhang, Sigtuna kommun och Kinesiska Institutet.
Det kändes lite tomt. I små konferensrum efter korridoren hade de flyttat in, sidenmålare, kalligrafer, glasmålare, drakbyggare och silhuettklippare. Konst på väggen mitt emot. Tomt, stilla och med en avlägsen musik. Ingen doft annat än från de små skålarna med olika exklusiva teer i terummet och kanske lite från det parfymerade tuschet hos kalligrafmästaren Yan Ruimin..Den kinesiska maten som serveras är ett skämt - fattar man inte att maten, smaken, doften är den kulturbärande stomme som är en förutsättning i ett möte, speciellt som rubriken på samarbetet är just "Möte". Det kinesiska tecknet för möte har tryckts upp på knappar som besökarna ska bära på sig om de har lust.
Här serverades en kycklingwok och en vegetarisk dito, båda med nudlar och paprika (månne detta väldiga land i öst till slut börjat signeras texmex).
Dimsum serverades också och nog har vi ätit många kilo dimsum på många platser i världen, men aldrig som det här - dessa var friterade degknyten med fläsk, åtta bitar, serverade med japansk soja och thailändsk sötsur chilisås (!), sedan var det inget mer. Herregud vilken arrangörsmiss.
Utanför fanns tre trädgårdar, men det var inte heller så märkvärdigt, inte alls med den rikedom och skönhet som karaktäriserar en klassisk kiunesisk trädgård.

Ändå stannade vi i nästan tre timmar och vi fick kontakt med både kalligrafen som visade sig vara mästare åt Johan Björkstén som bor i Peking sedan många år som jag fick fördelen av att umgås med när jag själv var i Peking. En sidenförsäljerska har en bror i Thailand så hon pratade lite, lite thai och en sidenmålares gallerist berättade att det nu var helt inne med klassiska motiv och klassiskt måleri - långt ifrån kulturrevolutionens glada karpar som fiskades i mängd med stora röda nät av muskulösa leende fiskare.
-Det är skönt, sa han.