Fem kalla fiskar

 

Det räcker, fem kylskåpskalla stekta strömmingsflundror från gårdagens strömmingsmiddag - då är man lite rik till eftermiddagskaffet med fiskarna på ett smörat hårt tunnbröd från Hälsingland och så lite extra salt på toppen. Såja, det räcker!

En matvecka så långt.

 

Vad blir det i morron då? Jo pölsa med stekt potatis, röda betor.

Grönsaker? Vi brukar, sådana här veckor med genomgående "svensk" husmanskost, skämta vid bordet och säga "Grönsaker - sån skit".

I måndags hade vi knappt landat från landet (landat från landet - kul) och lagade enkel mat, böljande ugnspannkaka med fläsk a part och rårörda hälsingelingon.

Tisdagen blev det fläsk igen, rimmat och med paltbröd och bechamel med stekfettet nervispat för sältan och den goda smakens skull.

Idag blev det stekt strömming bara vänd i rågmjöl från Teve-kvarn och potatismos. Rårörda hälsingelingon även nu.

Fredag har vi gäster och då blir det "lite bättre" spis. Små munsbitar av gubbröra med matjes och Wretmans gravade böckling allt serverat på små bitar av hårt Hälsingetunnbröd. Allt följt av en rökig och het chili, svarta kryddiga  bönor a part och så den där gräddädelsyltgratängen som i tisdags.

Lördag vet i katten, kanske något enkelt som rester eller pytt. Kanske en kålpudding som förra veckan. Söndagen bestämmer vi sen, eftermiddag och kväll viks till att göra julgodis.

När vi går med hunden

                                                      

När vi går med hunden går vi en runda som vi kallar för "hundringen" och kommer då mellan några hus och direkt efter, kanske hundra meter, så öppnar sig det hälsingska landskapet som är helt fantastiskt och ständigt föränderligt.

En julig dessert med ost och sylt

Det var på den där tiden när jag och Christer Lingström gjorde en massa inslag i radio. Och det var även från den tiden (dock inte samma tid) när jag jobbade ganska nära Christer och producerade hans kundtidning, Edsbackakocken. Då hände det att vi blev ensamma i köket på Edsbacka och det var lugnt och dt var släckt i restaurangen, allt var putsat och städat, all hets och all stress var fullkomligt borta, men vi kunde inte hålla oss från att både prata och laga mat. Passade ofta på, i dessa stunder av lugn, att ta fram rätter som vi kunde använda i den matkrönika jag skrev för Dagens Arbete.

Det kom fram gräddädel (!) och det kom fram hallon, muscovadosocker och grädde.

Så kokade vi en sylt, befriade sylten från hallonkärnorna och kokade ner lite ytterligare, nästan så att den "stannade"

Rörde gräddädeln med grädde och en äggula.

Bottnade små ugnsfasta formar med sylten och ställde att kallna. Satte på ugnen på 250 graders grillelement. 

Hällde försiktigt ostmassan över och gratinerade tills fin färg.

Sådär ja, klart.

Tog upp det här ur huvudet igår kväll och det blev väldigt bra, helt lysande skulle jag vilja säga.

Några dagar där axlarna åker ner

 

Med vännerna på upptäcktsfärd i östanled

Det är 44 år sedan jag var där senast. Då skrev jag en serie om "Kyrkor i Norrort" i den tidens lokaltidning som hette Norrort. De här var så bra, tyckte en del att de samlades i ett särtryck och gavs ut till prenumeranter.

Omslaget till mitt särtryck om Kyrkorna i Norrort. Lite skrynkligt, vet ni varför? Jo det låg i ett likadant kuvert som ett vigselbevis och människan jag var gift med då gick från blixtrande elak tanke till våldshandling, ryckte kuvertet ut bokhyllan och försökte riva det i tusen bitar. Lyckades rädda skriften dock inte utan än att den fick lite skavanker. Och hur gick det sen? Alltså med vigselbeviset? Jodå det upplöstes av tingsrätten!

Det där särtrycket försvann för många herrans år sedan tills jag av egenlust Googlade på mig själv. Där utan förvarning dök det lilla särtrycket upp på ett antikvariat för 100 spänn. Åkte bums dit och köpte min lilla klenod, för det var det då och är fortfarande.

1977 senast alltså var jag i Österåkers kyrka för att skriva om familjerna Banér, Kurk och Oxenstierna som plöjde ner rikedomar för att bygga om kyrkan efter egna behag och barockens ideal. 

Nu åkte vi dit under förespegling att hitta en vapensköld över en specifik släkt. Vi brukar ju ändå samlas och äta lunch om fredagar så nu tog vi hela fredagsförmiddagen i anspråk för denna viktiga utflykt.

Och som vi letade efter vapenskölden, men icke fann. Fick tag på en vaktmästare och visade en bild. "Nej, den där finns inte här."

Undran! och Googling.

Ajdå, den finns i Österåkers Kyrka...i Vingåker. Fel kyrka, fel alltihop. Men ändå rätt, för vi fick en kulturhistorisk upplevelse och fick uppleva de ansrängningar som vidtagits för att bygga graven åt Gabriel Gabrielsson Oxenstierna, där hans hustru Birgitta Kurk slantat fram byggkostnaderna och de blev dyra!!!

Det slumpade sig inte sämre än att när grävningarna för gravkoret började så rasade hela kyrkväggen, eller i nalla fall delar av den. Trycket utåt var alldeles för stort för att kunna hålla taket, minsta skada i muren fick långhusväggen att brista.

Sagt och gjort, långhusväggen byggdes upp igen och hölls ihop av ankarslut med det Oxenstiernska vapnet på och gravkoret byggdes upp till långhusväggens nock och som "grädde på moset" byggdes en bastant strävpelare för att stå mot eventuella försvagningar i konstruktionen. Tänk så mycket omsorg om de döda och så liten omsorg om församlingen där de flesta levde under tvång och i armod.

Vi fick sedan en titt på såväl Österåkersanstaltens arkitektur och på den gamla 1100-talskyrkan i Össeby Garn, kanalhusen efter Åkers kanal samt Österskärs havsbad. Därefter lunch på vårt stamlokus. Jag tror det är 17e året vi är lunchinne på.

Mitt bland alla flyttkartonger fick jag Anders Lindström som övernattningsgäst - hur kul som helst!

 

Två dygn med Anders Lindström är en gåva. Det har varit alltför länge sedan vi fick bolla minnen, åsikter, musik och gemenskap.

Första kvällen gav vi inte upp förrän klockan slagit halv tre på morgonen, sedan satt vi hela förmiddagen vid frukostbordet och "spikulerade". Om kvällen var Anders med på repetitionen med Stockholm Concort, en kör som leds av Lars Åke Levin och där Anders ska gästdirigera i vår med engelsk musik. Det är alltså den kör vi sjunger i idag, jag och K, efter att vi lämnade Nicolai Kammarkör för snart två månader sedan

Vi har ju känt varandra i över 50 år och kan snappa upp grejer som hände decennier tillbaka. Samtalsämnen saknas absolut inte. Dessutom alla gemensamma vänner som vi har, körsång skapar inte bara musik, fokus, energi utan också samtal, relationer och stor glädje.

Nä, nu måste jag öva!