Nås av sorgliga nyheter ofta nuförtiden. Idag att min gamle målerilärare den genialiske Laris Strunke gått bort.
Under min korta men intensiva tid på Gotland hade jag förmånen att återknyta kontakten med Laris ett otal gånger för intervjuer och konstprat för radion. Har också genom åren fått följa honom på hans bildliga resa som inte alltid varit självklar. En stor sorg att han försvunnit.
Senast vi träffades var på Edsvik i Sollentuna där han ställde ut och också bjöd på actionpainting.
Nu har jag ateljén åt andra hållet ut mot gatan, men jag ska med intresse följa projektet med den yttre renoveringen. Älskar rytmiken i byggnadsställningar.
Det gjordes en gång ett undantag från policys att ingen skulle sko sig på Astrids figurer eller namn och det fick man ångra djupt efter att ha givit tillåtelse till en amerikansk animerad film som helt lämnade Pippi Långstrumps själ.
När jag skrev min bok om Astrids mat gick jag vägen via Karin Nyman som läste manus och hade en del synpunkter och så fick jag ett ytterligare recept på Astrids mammas ostkaka.
Karin berättade då hur flera matskribenter hört av sig (faktiskt i tid och otid) med önskan om att få skriva böcker om typ "Pippis karameller", men som då fått kalla handen.
Blir därför förvånad över detta plötsliga och ogenerade utnyttjande
Lite lustig börjar jag botanisera bland de stackars få böcker jag har kvar efter att ha kört iväg hundratals volymer till försäljning för välgörenhet (bara det käresta sparat) och hittar här vännen Bisse Thofelts (i salig hågkommelse) "Ansjofiskens bok" (Carlssons) och jag fastnar i hans diktens lov till "lilla rackarn". Det var nämligen så förr att man trodde vassbuken var sillyngel och därför sa att man "fått fler små rackare i snörpvaden än vuxen sill". Och Bisse diktar i sin "Ansjoviskantat" (jo finns i boken med noter och allt) "...din ljuvliga stjärt Ge munnen en snärt, Du härliga fisk, Så kom uti min mun, En liten, liten stund, Du härliga ansjovfisk."
Jo, men ansjovis har vi tagit till oss med dess för oss egentligen främmande kryddning av sandelträ, svartpeppar, kryddpeppar och nejlika (kanske något kanel ryktas det om ur hemliga rullor), förr även borsyra och salpeter.
Det fångas 168500 ton skarpsill varje säsong, men bara 2400 ton blir ansjovis (resten blir väl fiskmjöl eller foder eller annat vad vet jag)?
Nå, så till frågan om det ska vara citron, ansjovis och kapris på en schnitzel. Norbert Lang frågar på Fb och kanske förvirras vi alla av att här hemma i Sverige är ansjovis, sprattus sprattus med ovan inläggning inte sardell som är något helt annat, men utomlands som i England heter sardeller ansjovis. Alltså ska det vara sardell eller ansjovis på schnitzeln?
Ja, men varför inte ansjovis, alltså vi har ju den här egenheten i Sverige att ta till oss och förvalta sådant vi estmerear (gillar) och hitta på själva där vi tycker det passar.
Jag skrev en lite essä om det för några år sedan i Svenska Turistföreningens årsbok. Det är klart att vi tar det som av oss behagas, det som trivs i den svenska munhålan, eller svenska och svenska, va fan är det? Men okej för det nationella, smaker som utvecklats av oss själva allihopa genom generationer. Hade vi inte tagit till oss det nya som landar hos oss så hade det svenska mest bestått av blodklumpar kokta i sod som jag avslutar essän i Turistföreningens årsbok. (Vem våndas över pastasallad på julbordet?)
I boken "The Flying Elk" som jag skrev åt Björn Frantzén finns schnitzeln med och där serveras den med ett brynt vispat sardellsmör. Detta efter att Björn rest runt i Österrike på jakt efter den perfekta schnitzeln, men hittade den inte (!) och skapar därför sin egen som en variant på så som vi serverat den tidigare här hemma alltså med lite småtråkiga citron/ansjovis/kapris-garnityren.
Vispa 50 g brynt rumstempererat smör med lika mycket rumstempererat smör och 40 gram sardeller med oljan och så en skvätt citron. Servera med friterad persilja, friterad kapris och karamelliserade citroner.
Alltså gör som det behagas, i klartext "som du vill" - ska vi stanna upp vid trygga "original" så skulle "Björn Frantzén servera kornmjölsgröt och blötlagd gädda på sina krogar" som Hugo Rehnberg skriver idag i SvDs weekendmagasin.
Alltså, man gör som man vill och gärna kombinerar sådant som bär framåt.
Krukorna har en klang, en färg och ljudposition och på det vernissage jag missade (satt uppe i torpet i Hälsingland och jobbade) gav artister ljud på krukorna och sjöng orden.
Varje gång jag ser Eva Marie Kothes arbeten så är det något nytt utvecklande att hitta. Sommaren för två år sedan i Burs var det ett samarbete med en silversmed, lång tidigare var det de första rakubrända och nu formatet sär krukorna till sist tar steget från bruks till konst. Från serier till unika föremål.
De är väldigt och kraftfulla och på långt håll skulle jag kunna avgöra om den eller den krukan är från Eva Marie Kothe för så mycket finns kvar från de allra första åren med hennes keramik till dagens unika objekt. Den knastriga ytan, den mattsvarta färgen, expansionen i formen som går att läsa från den pytteminsta koppen till de stora "tunnorna". Det där tids och formperspektivet är rasande spännande för det är just det som utgör karaktären, språket och nu med bland andra Björner Torssons svindlande diktning blir dimensionen och tiden som ett spännband och formen förstärker orden och orden förstärker formen.
Hade jag ett tiotal långschalar att hosta vore valet lätt, då hade jag satt krukan på en piedestal i poesihörnan vid den i övrigt bantade bokhyllan och varje morgon skulle bli ny i sällskap. Och jag skulle sätta en strålkastare från taken för läsning och njutning.
Utställningen är kvar ett bra tag till, Blås & Knåda, Hornsgatepuckeln i Stockholm. Missa inte ett besök!
I morse körde jag en klassiker och till mer brunch än frukost (sena söndagsvanor till SvD och DN) Thailändsk rissoppa, en Kao Tom.
Hade kvar jasminris sedan middagen igår och lagade soppan i all enkelhet. Som bas en kycklingbuljong som blev av efter att jag kokat kycklingbenen från veckans mat och reducerat kraftigt. Förstärkte med lite buljonggranulat av bästa märke och så fick det överblivna kokta riset koka med, spädde med kokande vatten när det blev för tjcokt. Riskornen ska alltså koka sönder och bli nästan som en överkokt risotto. Bäst blir det med billigris typ "broken rice" men gårdagens som fått ligga till sig går lika bra det.
När rissoppan kokar rostar jag lök i olja - långsamt som fan, minst 30 minuter, gärna 40. Sista tio minuterna smular jag i två rostade chilis. Skira rostlöken från oljan och rör ner i soppan, använd några matskedar av oljan för fetmans skull och glansigheten. Smaka av med nam pla (fisksås) och soja av bra märke. Vill man så tar man en tesked nam prig narog till den personliga tallriken och så njuter man. Och vill man njuta ytterligare av sin rissoppa så vitlökssteker man hackade kycklinglår i olja och vitlök intill verklig krispighet och toppar soppan med.
