Nysådda palsternackor och vemodets kompost

Där ligger nu hela odlingssäsongens bladverk trötta och förbrukade, frostnupna och skrynkliga doftandes den råa höstens fördärv. Det ä'r vemodets kompost, men också tröst för det nya odlingsåret som omedelbart i och med detta tar sin absoluta början. Nu ligger jorden kall, svart och blank, grävd och förberedd utom fåran där gurklisten var alldeles nyss.



Jorden bättrad, lukad och redd redan nu och i rader vilar tidig sådd av palsternackor, dess frön som är så känsliga för ålder att man alltid måste ha de färskaste. Tycärr är det inte mina egna utan köpefrö med långt utgånget datum så vi får se, sådde tätt, tätt i förhoppning att var femte tar sig och blir något av. Återkommer med rapport på vårkanten när snön vikit ner sig och givit odlingen en chans.

Odd Nerdrum ett genialiskt fenomen på Edsvik

Eftersom nu Aftonbladet sent omsider kommit med en recension av Odd Nerdrums utställning på Edsvik finner jag det lämpligt att lägga upp min egen rapport från utställningen igen. Tidigare publicerad på dagen före vernissadagen den 30 september:



Det är inte utan att man kan hysa en beundran för Odd Nerdrum. Hela sin karriär har han lyckats vända belackarnas beskheter till varumärkesstärkande element i sin marknadsföring. Den nyligen avgjorda domen för skattebrott är inte undantagen den genialiteten, samtidigt som man undrar "Vem bryr sig",

Jo det är nog en och annan som bryr sig, Nerdrum har tillskyndare, en hel hord av beundrare, en stor köpgrupp som lägger ner miljoner för att få en målning.

Jag träffade Odd Nerdrum första gången 1974 på Kunstnerenas Hus i Oslo. Jag kommer till och med ihåg vad det var för människor runt omkring, hur ölen smakade i munnen och hur vädret var.

Jag, Bjarte Ulfstein och Vibeke Vestby, en som jag glömt namnet på och målaren Jan Radlgruber satt på terassen, vi hade precis hämtat varsin halvliter och det var ett gnistrande solsken. Jag hade bott i Oslo knappt året och hade bara hört talas om den excentriska och smått besatta målaren Odd Nerdrum. Jag hade redan då en uppfattning om honom för jag tillhörde det andra gardet, de som upplevde sig själva utveckla den norska modernismen (jo så seriöst tog vi oss själva och det var kul)

Så hade vi nästan druckit ur och Nerdrum kom, redan på den tiden omgiven av sina beundrare, han gick alltid i grupp och enligt Skavlan på TV fredag kväll gör han så fortfarande, 37 år senare.

-Hallo Rembrandt, gastade Radlgruber. Nerdrum tvärvände och stirrade Jan i ögonen. "Din jävel", sa han och det var inget man kallade den vältränade och fenomenale tecknaren Radlgruber som reste sig och tryckte ner Nerdrum på stolen vid vårt bord vare sig han ville det eller ej. Samtalet var från början riktigt skrikigt och otrevligt. Sedan sa Odd plötsligt att han skulle bjuda på öl och vi blev sittande tills det mörknade och vi pratade konst på ett vettigt sätt. Vi pratade ursrpung och teknik, forskning och framförallt "varför".

Detta "varför" speglade den större frågeställningen om varför man skulle måla precis som de gamla mästarna från 1600 talet eller ännu äldre, "varför". Jag tror vi inte fick annat svar än att det var ett väl beprövat uttryckssätt, men jag tänkte att uttryckssätt ska vara allt annat än väl beprövade i slutänden. Rembrandts sätt att måla kan inte sägas vara väl beprövat annat än av hans generationskamrater och som möjligtvis en grund att stå på för framtida generationer, men att applicera allt i varje samtid är överflödigt!.

-Men jeg er enig med dej om en ting, og det er att det är nødvendig att vite nøyaktig hvordan det gjøres. Men att gjøre det en gang til er bare galt, slog vi fast till Nerdrum. (Man kan fråga sig vem som hade rätt och vilka som hade fel. Läste i tidningen att Nerdrum är god för flera 100 miljoner norska kronor, det är ingen av oss andra)

Nerdrum dröp så småningom av.

Vi sågs några gånger till på olika debatter och på utställningar, inte annars.

På en av utställningarna då, kunde jag konstatera att om man en sett ett litet urval Nerdrums så hade man sett allt. Den känslan har jag fortfarande.

Porträtt efter porträtt hänger där i stora salen på Edsvik - det blir liksom lite för mycket. Ingenting verkar ha hänt på 36 år. Dessutom ser det ut att vara illa målat. Det håller väl ingen med om annat än mycket kritiska granskare. Jag tillhör ju dem som tycker Salvador Dali var en synnerligen patetiskt dålig målare. Men kan jag säga så om Nerdrum vars främsta sida ska vara den gamla tekniken? Ja, det kan jag, simpla undermålningar i tempera för ljus och skugga och sedan ganska så schematiska laseringar över som effekt. Det är långt ifrån Reembrandts eller Vermeer idoga mejslande i färgen. Nerdrum blir som efterapande förenklingar och det är märkligt att det just är tekniken som fällde honom för skattebrott. I ett antal målningar (tydligen ett 30-tal) började färgen krypa för att lösas upp och rinna av duken. Jag pratade tidigare om det väl beprövade. Det finns väl inga måleritekniker som analyserats så mycket som de holländska 1600-talsmålarnas. Recepten på färg och teknik är kassakåpssäkert. Märkligt att den som säger sig förvalta arvet så kapitalt misslyckas med just tekniken.

Hur som helst anklagas han för att ha tagit tillbaka de sönderrinnande målningar, målat om dem och levererat tillbaka till kunderna. Dettta tillhopa med att man hittade fem miljoner i ett bankfack utomlands riktade sökeljuset på Nerdrum och misstanke att han sålt målningarna på nytt. Det får vara hur det vill med den saken, men visst, det finns svagheter i bevisningen, hur man än vrider och vänder på det är inte konst vilken slags handelsvara som helst.

Ett av de "förlorade verken"

Lite elakt, och det är klart man kan vara elak, kan man väl säga, efter att ha sett de rinnande målningarna, att det är betydligt mer levande än de övriga. En av dessa finns med som exempel på Edsvik. De liknar väldigt mycket i uttryck de målningar Edward Munch målade och sedan ställde ut i trädgården för väder och vind. "Jag ger mina målningar en "hestekur", sa han, och visst, den där patinan blev en stor del i uttrycket.

Ska man då gå och se utställningen?

Självfallet!

Klappad pil hamlades i helgen

Konsig rubrik på ett inlägg som ska handla om att tokbeskära en pil. En sådan har vi nämligen på gården i det radhusområde jag bebor sedan snart ett år. Där har uppvuxna träd och större buskar blivit ett irritationsmoment hos en del, speciellt medelålders män utrustade med topptrimmade trädgårdsmaskiner. När sådan män släpps fria är det inte de själv som avgör utan maskinen - det tenderar till att bli utgallrat till ökennivå om detta får tillåtas.

(Inget ont vidare om dessa människor som faktiskt bara vill väl med sina maskiner)

Nu finns det dessutom tack och lov en och annan på gården som inte lockas så mycket av sexiga trägårdsmaskiner utan som tänker framåt och ställer sig frågan: Hur lång tid tar ett träd?

I helgen hade vi en supertrevlig trädgårdsdag. Ett av föremålen var en välväxt pil...ja den syns här på bilden nedan och visst grenverket är ganska imponerande:



Tittar man på pilen i närbild, nedan, ser man först att det är ett gammalt träd och sedan också att den varit starkt beskuren, dessutom vid åtskilliga tillfällen.



Det är det här man kallar för att hamla ett träd vilket många är emot att man ska göra. Trots det har det funnits tider då man var nödd och tvungen att göra det för att få vinterföda till djuren. Så uppstod traditionen med att ta av trädens grenar med flera års mellanrum och lägga i ladan för att ge till djuren när höet tagit slut. Visst, tydligen gillades det här som andrahandsfoder av djuren, men traditionen satte också spår i naturen. Småningom bildades ett slags mode av detta sättet att beskära träden. Säg den allé som inte varit beskuren på samma oåterhållsamma sätt. På Gotland kallas man det här för att "klappa" träden.

"Vår" pil är tillbakaskuren i två våningar för att få en så sammanhållen och vacker krona som möjligt när den växer ut, vilket torde ta en tre fyra år. På den "övre våningen" syns det tydligen hur trädet beskurits tidigare.

I helgen gick jag och grannarna till verket för att på samma gång skapa ljus och samtidigt behålla trädet. Och så här blev resultatet:



Håll utkik här, med jämna mellanrum ska jag nämligen rapportera om hur vår nyhamlade gårdspil klarar sig.

"Tänk, vad kan det vara? ...hmmm, mang...nånting...man...ÄH jag skriver Mangold!"

Willys Rotebro 18:10 ungefär. Trodde först det var en skylt som hamnat fel. Så tittade jag närmare och summan avser "styckepris"!

Det här är ju bara en fortsättning på när jag hade köpt lollorosso för att få ett litet färginslag i en sallad som skulle synas och kassörska stämplade in den som rödkål för då 23 öre.

Jag sa "men hörru nu hare nog blivit nåt fel, de här är lollorosso och inte rökål".

"Lollovaddå", fick jag som svar

"Lollo rosso, Lactuca sativa på latin, det är sallad", sa jag.

"Nähäää nu skojar Du, det där är rökål", svarade den unga kassörskan.

Storslagen meditation i baljrensning av ärtor och bönor

Fokus på mängden, inte bry sig om att den minskar eller fokus på att rensa det sista, inte notera hur den rensade mängden ökar. Träning i att styra viljan, hastigheten, rörelsen, tiden, rummet.



Nu sitter jag med hälften. Resterande hänger på tork. Av fem Signebönor som utsäde blev det en mängd för en åker, av fyra gråärter blev dignande ärtsnår om tre meters höjd och av några få bondbönor av historiskt märke blir det en hel rugge till nästa odlingsår, ett år som började i detta nu, med rensningsmeditation när temperaturen utanför fönstret krupit under noll om morgontimmen.

Det finns en rikhet i denna påminnelse om fattigdom. Exakt dessa historiska frön har varit livsavgörande för människor som odlat dem. Också det ett fokus i rensningsmeditationen.



Under sommaren ha vi snattat färska baljor av Signe och ätit bönorna direkt, smakerna minns vi, de liksom sitter kvar som en dröjande längtan.

"Doppat hastigt i kokande vatten och lagt på sallader eller i enkla sommargrytor".

De har en omedelbart rikare smak än köpebönor som degenererats för att anpasssas till industrin.

Gråärtorna har en sötma som är storslagen och bondbönorna en djup, nästan långkoksbuljongig, smak och dessutom en fortsatt förmåga att reda både sig själv och annat som läggs i dess närhet.

Stuvningar blir skit på bild, men är ljuvligt spis i mun

Ibland får man en längtan efter det där rejält bonnigt goda. Till lunch blev det stekt salt sill med löksås. Ungarna var trötta på finlir och beställde falukorv. Då kom jag ihåg hur jag serverades stuvad vitkål en gång. Vitkålen kokad mjuk i klyftor i lättsaltat vatten samtidigt som en rik och gräddig bechamel får koka ur den lilla mjölsmaken, spetsas med hemodlad och nyriven pepparrot och lite vanlig senap, salt.

Falukorven ska stekas bara guldlik, aldrig brynt. (Och vem är jag då att säga sådant, jo jag är författare till boken om falukorven Kronwalls 2000 "Femton kockar och falukorv" varför jag vet vad jag pratar om!!! sök den på antikvariat.)

De kokade vitkålsklyftorna lyfts ur med hålslev och läggs att ånga av på handduk innan de läggs på tallrik och napperas med kraftigt uppvispad bechamel, korven läggs upp bredvid.

Ät och njut

Sjävfallet är korven utbytbar mot till exempel ugnsbakade isterband eller stekt rimmat fläsk

Sensationellt vackert bevarade gravar

När man hittar tre stenar i rad i naturen är kan det vara en tillfällighet, men hittar man fler stenar liggandes på rad kan man vara övertygad om att det är människor som lagt stenarna på rad. Här i en vid cirkel med en diameter om nästan 14 meter, vackert lagda stenar tidigare dolda av annan kulturjord.

Vi var där idag, tyvärr kanske inte så många vi räknat med, men ändå en intresserad och tapper skara. Utgrävningen har tagit ett jättekliv sedan sist. Flera tidigare gravar har frilagts, en skelettgrav grävts ur fullständigt (utan att hitta ens ett skelett) och så har man hittat stolphål. I dagsläget vet man inte om stolphålen härrör från ett hus äldre än gravarna, men spännande om så vore. Flera tidigare okända gravar har grävts fram. Undersökningar från 1920-talet och framåt har konstaterat tolv gravar, nu räknar man in 22.

ERn liten benbit från en av gravarna, ett bränt meddelande till oss kanske 1200 år senare för att vi ska kunna lägga en pusselbit i ett arkiv, en liten bit i en större helhet.

Vi frågade oss hur det faktiskt känns att att nu helt "ödelägga" området som är en viktig del av vår tidiga kultur, gravfältet är flera hundra meter långt. Självfallet är det en fråga om möjligheten att låta allt ligga kvar, men i ett ständigt växande samhälle och i en kommun som är fornminnestätast i landet så kan man vända på saken och se utgrävningen som en resurs, en möjlighet att få ynnesten att ta till sig kunskapen och lägga ytterligare kunskapsfakta till ett slags kollektivt minne.

-Det här är ju något som tillhör oss alla, därför är vi mycket öppna visavi allmänheten och ser det som en självklarhet att visa fram både utgrävningsplatsen och eventuella fynd, förklarar arkeologen Anna-Lena Hallgren.

Anna-Lena var tillsammans med Anna Arnberg guider vid Sollentuna Hembygdsförenings exklusiva och första visning av utgrävningsplatsen. Nya möjligheter kommer nu i veckan då allmänheten bjudits in.