Lillstugan - en överraskning

Det är så kul att bli överraskad. Det har jag skrivit förr.
Vi är ett litet sällskap om fyra "gubbs" som äter lunch om fredagar och ventilerar sådant som vi inte kan ventilera annars, erfarenheter som inga andra har, infallsvinklar som ingen annan har att omfatta.
Idag sa vi att vi skulle äta på ett enklare ställe, det blev "Lillstugan" i Silverdal, en liten utrotningshotad krog mitt i det nyprojekterade bostadsområdet med tätt, tätt av svindyra radhus och fristående "holkar".
Lunchen som bjöds var ett bord med olika inlagda sillar, stekt inlagd strömming, vackert bröd och olika sallader med hemgjorda dressingar. I en soppterrin hittade vi en gulaschsoppa av fint märke med riklig paprika och kumminsmak. Från ett varmbleck tog vi en alldeles underbart len fisk och skaldjursgryta och lammfärsbullarna med en god yogurt och getostsås fick avsluta det hela.
Rekommenderas som lite enklare++

Färdiglagat gott med Gnocci och tapasblanding

Det finns färdiglagat som är riktigt bra. Färsk gnocci är ett sådant exempel och så finns det små "dosor" med olika anrättningar som tapas.
Idag slog bekvämligheten sina avslappnande klor i oss och vi kokade upp färsk gnocci i saltvatten och öste vid serveringen den färdiga seafoodröran över tillsammans med nyriven parmesan och lite extra av vår mest exklusiva olivolja. Till dessert en fullkomligt mognad söt mango i bitar. Vad mer kan man begära?

Jakten på Isterband går vidare, idag med nedslag på Edsbacka Bistro

Det är som en slags nutidsarkeologi, min jakt på Isterband så som det kanske uppenbarade sig förr, frasigt skinn, lös, grov, kornig, syrligt, varm korvsmet inuti och med en svag rökton.
Idag blev jag glad på lunchen på Edsbacka Bistro. In kom nämligen ett perfekt isterband. Om jag säger att det inte riktigt går att skilja dagens Isterband från de mest perfekta jag ätit, se länken ovan, och det utsökta jag har i minnet och som serveras på Gyllene Uttern (granne f.ö till vägkrogen Galgbacken så är det en förklaring.
Isterbandet serveras md lite sky och presenteras enkelt med en rejäl klick grovkornig fransk torr senap. I en skål kommer stuvad småpotatis och en skål med hela milt inlagda rödbetor. Det räcker!
Vi har precis inlett arbetet på ett nytt jättebokprojekt som med sådana luncher som idag ter sig mycket underhållande snarare än belastande. Mer om projektet senare. I huvudet är allt redan klart, precis som för skulptören med skulpturen i stenen, det är bara att ta fram den.

Färsk ansjovis, sprattus, sprattus

Smörstekt färsk ansjovis med dill

Den heter så på latin, slinkande i munnen, sprattlande, vigt blänkande, sprattus sprattus.
I vår turkiska affär får vi den färskfrysta i block*. På paketet står "Ansjovis från havet" lite övertydligt.
Och vi gör det enkelt. Rodjana brukar salta och marinera, nu vände hon dem i mjöl med salt och krossade korianderfrön för att fritera i olja. En del fräste hon i smör med dill. Båda var lika goda.
Ansjovisen i sig självt har en liten trevlig karaktäristisk beska som många tycker är svårhanterlig tillsammans med den tydliga omega 3 fetman och ton av valtran som förstärks när den bli upphettad och blir dämpad med lime, ättika eller vinäger och salt.
Friterad ansjovis md korianderfrö, vetemjöl och salt



*I Sverige fångas 168500 ton skarpsill varje år, men bara 2400 ton blir ansjovis. För det är så den kallas efter inläggning och mogning och kryddning med hemliga blandningar.

Varning för Tele 2 och automatiska samtal

Tele2 är ett märkligt företag i mina ögon och efter min erfarenhet.

Vi hade dem som operatörer för två telefoner under flera år.
Så hittade vi Q8, ja, bensinbolaget som trängt sig in på operatörsmarknaden. Vi nästan halverade kostnaderna och får lättfattliga överskådliga fakturor en gång i månaden.
Men, Tele2 ger inte upp så lätt.
När man ringer våra telefoner så går inte vår telefonsvarare igång utan en röst från Tele2 som upplyser den som ringer att han eller hon inte är kund hos Tele2 och därför inte kan ringa till oss. Så har det varit i flera månader nu och jag har ringt och ringt och felanmält och felanmält.
Senast idag pratade jag med en ettrig småländska som heter Johanna Jönsson enligt hennes egen uppgift och som inte ville lyssna på mina frågor och min frustration utan hela tiden avbröt mig: Kan jag få prata till punkt!.
Jag sa att det fick hon göra sist jag ringde, men det hjälpte inte, problemet kvarstod.
-Du får väl felanmäla.
Det är ju det jag gör.DSet är ju därför jag ringer till Dig.
-Du får felanmäla till din nya operatör.
Men det är ju ni som ligger kvar och stör min telefoni, inte dem.
-Var inte otrevlig.
Har du en ansvarig på din avdelning?
-Vi får inte lämna ut namnet på den personen.
Varför inte?
-Det är så.
Alltså, här står jag då och har fortfarande tele2s röst i min telefon, en röst som säger till dem som ringer att de inte är behöriga kunder hos tele2.
Jag ringer huvudkontoret.
Hallå,.. och förklarar att jag vill prata med någon som är ansvarig för just den avdelningen där småländskan jobbar.
-Vad vill du?, frågar telefonister.
Det tar jag med den jag söker, svarade jag.
-Jag måste veta vad du vill för jag ska säga det till personen du söker så att hon är beredd på vad du vill.
Jag tar det med henne, tack.
Efter fem minuter orkade jag inte vänta längre - jag lade på och har fortfarande: tele 2s kundbesked: du är ej registrerad som kund hos hos, var god ring kundservice 0200252525.

Så ringer jag Q8, jättetrevliga människor. De blev så faschinerade att de började ringa till båda telefonerna för att kolla att det verkligen var sant det jag sa och flera kundservicemänniskor engagerades och de bara skakade på huvudet och undrade vad i h..e.
Nu väntar jag på den stora uppgörelsen mellan uppstickaren Q8 och den dödströtta Tele2.

Drömmen i Älghult - ett Änglagård

Foto:Svensk fastighetsförmedling Växjö

För några veckor sedan lade vi ett bud på ett hus.
Ett drömhus.
Vi var helt övertygade om att det här var vår framtid.
Nära en sjö, nära dagis, nära en skola och med butik. En bit ifrån Kalmar åt ena hållet och Växjö åt det andra.
En prästgård inte olik den som en gång fanns och som var Carl von Linnés pappas i Stenbrohult. En och en halv hektars tomt med prästgårdsänge och en bohyta med salar som skulle skämma bort oss. Fiskbensmönstrad parkett, öppna spisar, ett förberedelsekök med pigkammare och ett storkök för riktig matlagning.
Vi lade ett hållbart bud, men som utsocknes och trots tre barn i skolåldern och en massa idéer om hur huset torde förvaltas* så sket det sig. En från orten fick köpa huset efter principen att man vet vad man har men inte vad man får, eller kanske det var så att säljande kyrkonämnd listat ut att vi inte är speciellt kyrksamma och att familjen faktiskt kommer från andra sidan jorden och har värderingar som är över fem hundra år äldre än den kristna.
Då tänkte vi - Är det så här det ska vara, så ska vi inte dit! - men drömmen om det underbara huset levde vi ett tag på, nästan som att vi redan flyttat in.

*Jag sitter på en kopia av den sällsynta Adonis Stenbrohultensis och min dröm är att framkalla denna linnéanska trädgård på nytt uppdelad så som Carl von Linné beskriver den för egen penna.

Orkan, Hurrican, hinder på vägen.

Den här fina bilden på vår egenodlade majs får jag trösta mig med istället för att äta på Ruth’s Chris Steak House i Lafayette LA.
Hurricanen ställer till det, mest för människorna på plats naturligtvis, men vi kommer inte dit i morgon. Vi har fått skjuta på resan minst en månad, platserna vi ska besöka står under vatten.
Min värd som skulle flyga från London i morgon ringde nyss och var förtvivlad.
Och jag som bara hade en skjorta kvar att stryka!