Nattvandring XI

Reflektion. Natten är bara min, bara min och Assars. Tankarna får komma och gå som de vill. Jag får prata högt med mig själv, med Assar, han är en bra lyssnare. Det är kallt

Fick ihop ett bra jobb precis före midnatt. Lyckligtvis finns det andra med egna nätter och som svarar på mejl närhelst. Kontraktet skickas i morgon för att landa på kontraktskrivarens desk måndag morgon. Allt är klart.

Lägger strategi för jobben i huvudet. Konstigt, jag antecknar alltid, gör listor, bygger strukturer på papper. Förarbetet är intensivt tankearbete då alla planer, alla insatser, allt jobb får färg och staplar, jobb som diagram och som dras ut på längden efter tidsaxeln och som divideras med önskad timpenning…vänta nu, hur mycket var det advokaten tog för att skriva ut ett färdigt tryckt  formulär för testamente…med långsam skrivare…? Jävligt långsam skrivare måste det ha varit.

Så, knarrande mot snön och Assar med nosen i vädret efter hare och rådjur i faggorna. Där går vi i gula gatlyktans sken och bygger verklighet som sedan renderas till papper, sånt som krymper med automatik då nattens minne försvinner, så bra med naturlig bantning av idéer.

-Assar, ge fan i haren, det är kallt spår och 13 minus i luften.

Nattvandring X ordlös

...en Eskil Fägerholt

För snart 40 år sedan, närmare bestämt 1981, har jag förstått att jag vikarierade i någon sorts arbetsledande position på H-press. Undrar om det inte var på Söder. Annars hade väl inte Eskil skrivit det där hejdundrande vackra brevet.

Tror också det var det året jag träffade Susanne Pettersson som hade ett slags praktikantvik på tidningen och som sedan blev mamma till två av mina stora barn. Jo, så var det nog.

När vi flyttade från det stora vackra statarhuset på Antuna i maj bestämde jag mig för att göra mig av med delar av min boksamling. Det blev över 700 volymer att säljas för välgörenhet jämte två vagnslaster andra överflödor.

Satt där en kväll och valde. En arkivkorg till vänster och en sopsäck till höger. Något vackert jag ville glömma fick skattas åt förgängligheten, annat referensmaterial gick till arkivlådan och sådant jag inte alls ville längre fick bli aska i kakelugnen.

Vecklade upp gulnade brevet. Slogs både till förlägenhet och upprymdhet, skratt och gråt. Det där brevet jag nästan glömt. Brevet från Eskil Fägerholt. Oj, han kunde skriva. Och det var sommaren 1981. Det kändes som att vi jobbade i par, långa dagar, sena nätter och vi hade väldigt kul och grävde ner oss i kulturhistoria, lokalhistoria, skrönor, påhitt, ljug och seriösa djuplodande livsavgörande resonemang. Och djupare och djupare blev ”spickulationerna” ju mer vi drack av starkölen vi hämtade brickvis av från personalrestaurangen. Hittade Eskil i personalbastun, sovandes en morgon då sista tåget gått för natten. Han sov under såar av doftande makulatur.

Stoppade brevet från Eskil i en låda etiketterad: Kolla vidare! Idag kollade jag vidare, nio månader efter flytten, brevet dök upp och jag fick samma, om inte ännu starkare minnesflash. Läste om och kände saknad. Så många begåvade tankebröder som försvunnit, Eskil gick bort 1992, bara 60 år gammal. Ringer till Brittmarie. Hon bor i Södertälje. Hon blev glad. Först alldeles tyst, sedan väldigt glad. Eskil var hennes stora kärlek och det fanns aldrig någon som kunde mäta sig med honom. Eskil var Brittmaries man.

”Jag jobbade inom vården och det var tidigt som vi träffades. Eskil hade någon böld på armen som läkaren skar upp och jag förband. Han frågade vad jag brukade göra på fritiden. Så träffades vi.”

Då jobbade Eskil på Södertäljeposten. Tidigare Sörmlänningen och så Huvudstadspress, bland andra. Han var lokaltidningsjournalisten på riktigt och en sådan som kunde höja blicken.

Brittmarie och Eskil fick fyra barn, ingen blev journalist, däremot polis, elingenjör, socionom och läkare. Så här långt också nio barnbarn. Men Eskil är borta. Han dog ju 1992 och det var hemma med Brittmarie han fick sluta.

”Han var så rädd. Först låg han på sjukhus. Samtidigt ville jag ha honom hemma, men man litar ju inte på sin fru i fulla drag. Han var rädd att vårdas hemma, men han hade läkare och sköterska som kom till honom varje dag. Då blev han lugnare. I tre månader fick jag ha honom kvar innan han somnade in den 26e mars.”

Eskil hade cancer i bukspottkörteln och levern. De hade försökt operera honom, men fått sy igen efter att ha sett hur illa det var.

”Jag har aldrig haft någon efter honom för det finns ingen som han”.

Eskil var totalt färgblind och hade en synskada från barndomen. Han hade rediga glasögon, men kisade ändå. Så var han fullständigt oteknisk också.

”Det där med ögonen bekymrade honom inte alls. Datorer däremot låg aldrig för honom, men skriva kunde han”.

Så var det ölbrickorna på nätterna och från personalrestaurangen. Och annan alkohol också. Inte bara ibland utan ständigt. Faktiskt så ständigt att det blev jämt! Alkoholen var lösningsmedlet till en början för idéer aldrig tidigare tänkta eller på helt nytt sätt. Brännvinet var till en början fördjupning, brilljans och effektivitet. Kröken var det stora ångestdämpet.

”Ja det var ju det där med alkoholen och Eskil. Det blev för mycket, det blev besvärande och det var svårt. Vi samlades hela familjen och några nära vänner så satte vi ner foten och sa vad vi tyckte och vi faktiskt tvingade honom till alkoholbehandling. Det var 1988 och han fick sina sista fyra år som nykter. Orättvist tyckte vi att när han blivit nykter så skulle han drabbas och dö av cancer. Varför skulle han dö när vi hade det så bra?”

Brittmarie är så full av kärlek till Eskil. När jag ringde henne idag efter att läst brevet till mig från Eskil 1981 ångrar jag att jag inte ringt tidigare eller att jag inte höll kvar kontakten med Eskil efter min tid på Huvudstadspress. I backspegeln förstår jag varför jag inte gjorde det. Vi var två suputer med samma flykt, men från olika infall. Året efter Eskils död fick jag min behandling. Jag har 25 års nykterhet. Jag hade önskat Eskil lika många fina nyktra år och att vi kunnat träffats så. 

Den 26 mars skulle Eskil fyllt 86 år.

Nattvandring IX

Det enda som bröt tystnaden var blåsten och knarrandet…nej, småvisslandet av skornas steg i nyfallna snön.

Påminner mig en vän som inte klarade av gnisslet, knarret av skosulor mot nyfallen snö i vinterkyla. Klarade inte av ljudet och inte heller den lilla vibration i fötterna som uppstår vid varje steg och som förstärks av själva knarret.

De blev ett stort handikapp första vintern han blev varse om sitt handikapp. Han gick aldrig ut i snöväder och gick därmed miste om tystnaden, om lugnet, om skönheten.

...om du kommer ihåg?

De finns nästan kring alla orter, alla hålor, med alla minnen och all nostalgi, dessa sidor på Facebook som ska få oss att minnas och ge oss en plats i världen; "Du vet att du är från..."
Tänker att de där sidorna är ganska viktiga ändå för de skapar identitet och tillhörighet även för dem som sedan länge flyttat bort och är någon annanstans eller till och med om människor, platser och föremål som inte ens längre finns.

Ett sådant föremål är kådisapparaten.
Den här såg jag på tekniska museet och det tog lång tid att förklara för August 10, funktion och innehåll. Frågorna var många och snuskfaktorn hög.

För 40 år sedan fanns de i snart sagt vart och varannat gathörn.
En av dem fanns nere i gamla Tureberg. På väggen till färghandeln vid  Bloms blommor. Huset låg någonstans närmare dagens busshållplats än Satelliten.

Här kunde man se folk komma åkande i bil och anträda trappen upp mot maskinen iklädda pyjamas, morgonrock och tofflor, oj, det var bråttom!
Här stod finniga ynglingar och tittade sig runt omkring för att övertyga sig att inte vara sedda, nervöst och förväntansfulla med halvstånd, fumlande med slantar för ett trepack knullgummi.

Ser man rent generellt kanske dessa maskiner borde göra nytta även idag i HIV och klamydiatider. Då, på den tiden 1969, var slogan "Ikväll får 80 svenskar gonorré". Gonnorren var förödande och det allmänna uttrycket för att ha fått "drypan" var att "pissa taggtråd"!

Några år senare uppdaterades RFSUs kampanj till att "Ikväll får 107 svenskar gonorré".

Maskinerna var ständigt öppna!