lördag 27 november 2010

Fredagsmiddag huller om buller

Uppätna ostron - gick åt efter vart som de öppnades vid diskbänken och före en middag som avnjöts både hipp som happ

När Rodjana och jag träffades skulle vi äta hemma med hennes familj. Det visade sig vara en familj med massor av folk och alla spretade åt olika håll, föräldrar, barn och barnbarn. Vi fick knappast plats i det lilla huset.

Jag åkte till marknaden med en syster till Rodjana för att handla. Det blev åtskilliga plastpåsar med både färdiglagat och råvaror.

Så satte middagslagandet igång, men just då satte sig tre familjemedlemmar i ett hörn och började äta och jag tänkte att "fan vi skulle ju äta middag ihop".

-Ja , men vi är hungriga nu, fick jag som svar och det var första gången jag på allvar förstod att mina värderingar inte alls måste delas av andra och jag förstod att det var jag som tillhörde den lilla folkspillran som utgör en världsminoritet i ett land med ett språk som bara talas av ett fåtal vid jämförelse och med en kultur som inte kan jämföras i tid och utveckling med de tre ätande familjemedlemmarnas.

En av de bästa styckningsdetaljerna på grisen, i alla fall ifråga om smak, broskben

Nej, jag desavouerar inte måltiden som sammanhang bara för det, men fredagskvällen hemma hos oss blev en uppvisning i denna brett förankrade kulturella måltidskonst att äta när man är hungrig.

Jag själv stod och öppnade ostron vid diskbänken, Rodjana friterade broskben och ångade basmatiråris - hastigt rörde jag en nam prig poon. Då var redan ostronen slukade ståendes vid den övriga matlagningen och så fort den första laddningen broskben var färdigfriterad gick den ut till ungarna framför TVn tillsammans med skålar av ris och sist satte vi oss själva att äta nästa laddning.

Jag gillar både ock, men det känns ganska opretantiöst att tillbringa en fredagskväll på det här sättet när det inte behöver vara så märkvärdigt trots att man blir utspisad med både ostron och thaimat. Så avslutade vi lite hursom med en bit svensk getgrönmögelost från Bondens Matbod - helt läckert.

Blåaste blått igen - hemlagat snus i blåaste dosa



Snuspriset är vansinnigt - om jag fortsatt röka istället för att snusa hade jag varit ihjälrökt för länge sedan, det är jag övertygad om. Snus räddar liv - belöningen är extraskatter och våldsamma överpriser.

Därför tog jag saken i egna händer - känner mig förvisso som en hembrännare, själva ceremonien känns som densamma (hur jag nu vet det") och väntan på att det egengjorda ska bli färdigt är lika stor, bara att här tar det en hel vecka innan resultatet kan avnjutas.

I morgon är det klart, då har det fermenterats färdigt i den lilla ugnen i förrådet som drivs av en 100 W glödlampa som ger 80 grader dygnet runt.

Istället för att betala pressbyråns 54 kronor för något som jag egentligen inte vet vad det innehåller får jag ett tobakssmakande hemlagat snus som vinner poäng.

Jag snusade ettan från 13 års ålder och dagligen fram till för något år sedan. Redan efter första prisen från mitt hemlagade snus bröt jag monopolvanan med ettan - mitt egengjorda hade kvaliteter skyhögt över Ljunglöfs ettan. Skulle kunna tro att det var exakt så som mitt hemgjorda smakar, med sin runda milda lite salta tobakssmak, som ettan smakade i original på sin tid. Köpte en dosa idag för att jag inte timade bakningen riktigt - det var inte bra! Blött, klibbigt, hårt, syntetiskt som känns utspätt.

Nu har det gått exakt fem dagar sedan jag satte satsen med finmald råtobak på jäsning (fermentering). Under dessa dagar genomgår snuset en förvandling, (Som lutfisk ungefär) från ganska "dammigt" brunsnus till en välbalanserad emulgerad perfekt åldrad snusmassa. Jag fattar inte varför jag inte började tidigare med denna lilla exklusiva hobby. Det är ren och skär njutning att lägga in en pris snus numera!.

Mer om mitt hemlagade snus och svensk snuspolitik kan Du läsa här och allrahelst här. Här skriver jag om sensk snuspolitik.

onsdag 24 november 2010

Frukosten berikad med äggviteämnen



Jag har bestämt mig för att inte vara fet. Jag har bestämt mig att framkalla självbilden i verkligheten. Det är därför jag förjat träna (boxning) och det är därför jag lagt mig själv i äggvita. Nej till kolhydrater med andra ord.

Stekt långa på Edsbacka Wärdshus

Så här ser följdaktligen min frukost ut, eller snarare KAN min frukost se ut. Ägg och alspånsrökt fett sidfläsk. Till lunch en stor bit långa med mycket brynt smör, ingen potatis. Middag - en grillad 350 grams entrecote och däremellan en och annan nöt och massor med vatten. Så här ska det pågå en vecka till innan jag kan unna mig en macka på grovmald säd eller gröt av detsamma - råris på basmati eller någon annan lågkolhydrat. Hoppas komma i tomtedräkten till jul vilket betyder tio kilo off.

Fredag kan jag gå ut svinhårt på träningen.

Visst ja, glömde en stor portion med hallon och vispad grädde före läggdags!

Blått gör det mesta synligt



Blå kongo var populär ett tag på matbordet, inte särskilt länge, även om det är en gammal sort. Färgen är ganska irriterande på tallriken, sjukt lila- inte ens estmerad av barnen. Smaken och konsistensen på Blå Kongo är inte heller särskilt angenäm. Lustifikationer på bordet blir sällan lyckade, men vill man kan man snegla till potatisens ursprungsland Peru där potatis dyker upp i de mest lustifika färgkombinationer.

Under senhösten gick jag i skymning och fotograferade i landet och förstod senare i photoshop mystiken med den blå timmen - den som fick Linnés indiankrasse att spraka och skrika.

Det är från denna höstens skymningsvandring som bilden ovan är tagen. Bilderna med det blå härunder tog jag häromdagen i hastigheten med mobilen från bilen. Det är syntetiskt blått och lika synligt, samma våglänk känns det som bara mer elektriskt intensivt.

Det är kommunens parkmästare, Sven Håkansson, som "tänkt till" och prytt en gammal ek med en snårskog av elledningar och lampor som ger det här intensivt blå skenet.

Det där kan man tänka vad man vill om - själv tycker jag det är en ganska trevlig och annorlunda entré till kommunens största kommersiella centrum, en blå punkt man inte kan missa.



Tyvärr har den blå punkten blivit en källa till en tudelning av invånarna - några, som jag själv, är mil uppskattande - andra är vansinnigt arga.

Det slumpar sig nämligen inte bättre än att kommunens skrytsammaste "hög" ligger precis dikt an den gamla lysande eken och med hög menas "viktigaste fornlämning".

"Gravskändning" skanderas det - men hallå graven är kanske 1500 år gammal och det som sker nu av blåsken är en liten "krattning på ytan". Se det istället så här att varje år som parkmästaren tänder den blå eklampan blir den stora högen, den som fått tillnamnet Kungs, synlig. Det blåa markerar platsen bättre än någonsin. Förr markerades den på sitt sätt med vägar eller stigar, knutpunkter, stenmarkeringar - synligt då eftersom det bröt landskapet.

Man kan ana högen alldeles direkt till vänster om det blå ljuset

Idag går vägar och markeringar kors och tvärs kring Kungshögen som hade en grannhög som låg precis där järnvägen idag går fram - den grävdes ut och togs bort i samband med järnvägsbygget - innehållet, några pärlor och brända skelettdelar ligger i en låda på länsmuseet i Stockholm, helt nedsläckt, utan uppskattning, utan att bli sett, utan en minsta lilla lampa som gör fornlämningen synlig.

Vårt samtidssätt att markera en plats måste vara ett betydligt starkare incitament - bättre än det blå ljuset kan man inte tänka sig - dessutom är våglängden på ljuset sådant att det inte lyser upp, bara markerar, egentligen väldigt snyggt.

Läs mer om "Kung Agnes Hög" här

lördag 20 november 2010

Sent skördade betor, rovor, selleri och palsternacka



I söndags, mellan frostfröjderna, lyckades jag få tid över till skörd. Först purjolöken som nu ligger strimlad och förpackad i vakum i frysen. Sedan vitbetor, gulbetor, som vi naturligtvis levt av hela hösten och även under sommaren som gallringsbeta.

Fick också upp all sellerirot och all palsternacka



Nu ligger de i hinkar på balkongen och idag gick något av dem åt. Märker vilken god idé det är att inte ha för bråttom med skörden - nu rekomenderar jag naturligtvis inte att vara så senfärdig som jag själv, det är lerigt, kallt och djävligt - men sötman man uppnår de där sista veckorna är rasande påtaglig.

Körde ett bleck med vitbeta, palsternacka, sellerirot, gulbeta och något rovor idag till hastigt grillade lammkotletter och rejält med saltat vitlökssmör - inte illa! Rötterna såg inte roliga ut; intorkade, skrynkliga, brynta, men vilken smak - hela sommaren, hela hösten låg där uti Nu ser vi fram emot fler rotsaksmiddagar under vintern och garanterat biodynamiskt odlat.

Glömde sätta vitlök!
Glömde så palsternackor!

Nu har jag svartrötterna kvar att ta innan kylan sätter in på allvar. Förra året "räddade" jag dem undan permafrosten genom att gräva fram dem den 28 november.

Året innan julskördade jag i snön den 21 december. En ganska annorlunda bild av köksträdgården jämfört med den här som jag brukar titta på titt som tätt för att minnas sommaren.

fredag 19 november 2010

Laab moo på broskben



Det är klart att vi har skrivit om Laab tidigare och den som är en flitig läsare av bloggen förstår att vi har en viss fäbless för detta anrättande. Som den här tillexempel på fisk och som den här på fläskfärs i sällskap av sockerkorv och sathaa (stora underbara trädbönor med mycket karaktäristik smak). Laabhöns gillar vi också liksom laab på kokt kycklinglever.

En riktigt god laab lagas, som ikväll, på broskben. Dela dem i små stycken och confitera dem i ankfett (det där är inte thai, men det blir djävligt gott för att tala klartext), tillsätt lite korianderfrö när broskbenen tagits upp så att köttet knappt hänger med. Dela en näve väl sköljd och avrunnen mynta och blanda med fläsket om det så är i form av broskben eller stekt färs, fiskrester, kokt hönslever eller höns. Smaka av med limejuice, torkade chilifrukter, fint skivad vitlök, hackad eller strimlad rödlök, smaka av med fisksås för sältans skull, purjolök är inte nödvändigt, men av förklarliga skäl använder vi det idag.

Det här är fredagsmat när den är som bäst - för den del i familjen, som inte går på så lågt glykemiskt index som jag själv åts det kaoniew till och jag fick en riktig thaiomelett på massor av ägg.

Purjofrossa när frosten bryter på

Kanske då en koppling till bilden nedan till höger

Just i ögonblicket när frosten ger sig till känna, då brukar jag skörda det sista av purjon i landet. Den har likt ett vin fått mogna i pina den sista tiden och fått karakär i smaken.

Igår satte jag mig att rensa och skära. Nu ligger den vackad i frysen för vintern att ta fram till omeletter, soppor, grytor och såser kanske till och med gratänger. Friterad blir den kanon att strö över vissa anrättningar för distinkt smak och knaprighet.

Man riktigt ser hur sommarens och höstens vitaminer sprungit in i den välsmakande purjon att delas med av under vintern.

Nu ligger vitbetor i två stora hinkar och väntar på mig för ansning och inkokning - blanchar bara lätt en stor del, skär i kvarter, vackar och fryser till grytor - vitbetor har ju den fördelen att den har rödbetans smak, men inte färgar ner hela anrättningar och alltså passar i grytor där smaken eftersträvas.