Kjartan död

Kjartan Slettemark är borta.
Så sent som i torsdags stod jag och tittade på ett av hans fanstastiska serigrafi som hänger i klubbrummet på Konstnärsklubben, en Marilyn Monroe efter Andy Warhol och med Kjartans egna slitna, men uttrycksfullt starka nuna infogad i allt det blonda håret. Det var också på klubben jag träffade honom senast - för bedrövligt att man inte vet när det är sista gången.
-Hvordan ska jeg veta att jeg er blitt født akurat i Naustdal" spurte han når vi sågs hjemme i leiligheten for omtrent 30 år siden. Då passade vi på att byta grafik men varandra. Han fick ett Londonblad av mig och jag fick ett Osloblad av honom så var udda jämt och jag kunde bara dåligt dölja den förtjusning jag kände.
Även om Kjartan aldrig lade av med sina norska nausdalsdiftonger så var han mer svensk än norsk, i alla fall i acceptansen hos den svenska konstpubliken.
Av och till har vi stött på varandra genom alla år och alltid slagit av en småprat när vi träffats. Nu är han borta 76 år gammal. Men det kanske är som det var när vi första gången träffades och han lurade på om han verkligen var född i Nausdal - för det kunde han ju inte veta, så liten som man är när man föds. Den tanken blir som en liten tröst när han inte längre kommer att dyka upp, men man vet aldrig.

Objektivt blått

Jag gick hem i natten från Sällskapet senast och efter en lutfisksmiddag. Stockholm låg så gott som öde vilket är märkligt och grymt, lotteri och säljstånden vid Sergels Torg var tillstängda och liksom inlindade. Kvar dröjde sig en doft av kanderade äpplen och sockerkladdiga mandlar efter aktiviteterna för några timmar sedan. intensiva näckrosbollar i vitt sken dekorerar (vetefan förresten) bassängen vid Edvin Öhrströms 32 meter höga ljuspelare. Bollarna som är sannerligen okänsligt ditsatta släcker skulpturen, om ni förstår vad jag menar?
Under en av broarna svallar vatten, eller vad ska det likna? Alarmljus i juletid, polisblått kanske. Hängande vatten?
När staden är öde bekymrar det staden ganska rejält.
Men vad gör det, inget är sig likt, inte ens NK:s julskyltning är magi längre. Tråkigt, utslätat och långt från jultemat, mer av bara köp och sälj.
Nu är konjunkturen i botten. Den har passerat vår längtan efter samhörighet speglad i förmågan att försöka locka fram traditioner. Svindlande blått under broar, intensivt vitt på Sergels Torg och avklätt dött i NKs julskyltning utan ens en tomte är oroande spegel av tiden som är.

Konstnärsklubbens jul och jul på skolan

Häktiskt dag igår måste jag säga. Först övertid eller full-full tid (inte onykter) och på de blandka klockslag som fanns över var det inbokat så det rann över.
Flickornas skola har en så liten samlingssal (matsal) att elever och lärare och föräldrar samtidigt aldrig kan få plats.öl Därför var vi föräldrar bjudna på generalsrepetitionsluciatåg igår på¨eftermiddagen. Och strålande var det verkligen, duktiga pedagoger att få pojkar i 16 årsåldern med spräckstämmor att ställa upp som stjärngossar och pepparkaksgubbar samtidigt som småungarna var tomtar eller småtärnor och högstadietjejerna Lucia och änglastämmor.
Några senare landade vi vid julbordet på Konstnärsklubben i Konstnärshuset på Smålandsgatan 7.
Jag själv har varit ledamot sedan 1982 och detta var mitt 20e julbord i klubbens vackra matsal. I år trevligt bantat till översiktlighet och med taffel musik av operasstudenter.

Köttfärslimpa

Lindström fick mig att laga köttfärslimpa vilket det här alltså inte är utan det är Lindström som inspirarade mig att göra....

Härom dagen, mellan alla uppdrag och allt uteätande, köpte jag en rejäl klump köttfärs för Biff Lindström och samtidigt rensa frysen från de sista rödbetorna och en halv burk kapris.
Köttfärsklumpen hade kunna utfodra en armé med lindströmmare så lejonparten blev hastigt och lustigt till en köttfärslimpa.
Det är hur enkelt som helst och hur gott som helst.
En rejäl klunk grädde får suga upp en handfull med ströbröd av bästa kvalitet. Blanda noga i köttfärsen. Stek några grovt hackade lökar tillsammans med några klyftor vitlök och några kvistar timjan. När lökarna mjuknat så kör dem med stavmixern till en tät puré och vält ner i köttfärsen. Tillsätt därefter några ägg, salta och peppra. Forma klumpen till en symmetrisk klump, alltså som en limpa. Stryk lite smör på ett bleck med höga kanter och lägg limpan på smöret. Kör in en termometer i mitten och ställ på 73 grader, ugnen får stå på 190°C.
Bäst är köttfärslimpa på limpa tunnt skuren kall och med saltgurka och lite demiglace eller chaudfroidsås.

Tabberaset mitt i Sällskapet

Tabberaset i full gång på Sällskapet ikväll med ett kåseri om konsten att äta lutfisk.

Det är lustigt hur vägar stakas ut utan att man tänkt det. Häromdagen ringde Sven-Gunnar Svensson och sa att han blivit indisponibel för ett kåserande om lutfisk på Sällskapet, Arsenalsgatan 7 i Stockholm. Han frågade om jag kunde träda in i hans ställe.
Ikväll fick jag rundvisning av det enorma Åbombygget med en matsal som är en direkt kopia av Hotell Rydbergs faktiskt tillkommen innan hotellet revs. Sällskapet hade inledningsvis sina möten där och för att inte ledamötens skulle känna sig vilsna när det egna huset byggdes inreddes matsalen exakt som en kopia. Mäktig och trivsam.
Jag hade alltså förmånen att få kåsera om lutfisk på Sällskapet ikväll och här bjöds också på klassisk servering av fisken precis som det sig bör. Jag har varit inne på det i ett reportage på lutfiskens dag i Meny att det är precis så som norrmännen lyckats popularisera lutfisken så pass att den idag dragit förbi den färska torsken.
Jag är sedan 1982 ledamot av Konstnärsklubben på Smålandsgatan 7, en av världens äldsta konstnärssammanslutningar, 150 år. Sällskapet bräcker det med hästlängder då det bildades den 1 december 1800. Huset är speciellt byggt till Sällskapet och därmed helt anpassad tiull de verksamheter som bedrivs innanför väggarna.
Här finns bland annat landets största privatägda bibliotek och en av ledamöterna hade precis hittat en av mina böcker i samlingen.

Matsalen på Sällskapet är en kopia av bankettsalen på Hotell Rydberg

Jag tycker det är extra roligt att kåsera och föreläsa för en sådan samling människor som ikv'äll, folk som har varit med och upplevt och som kan kommentera och fråga utan att det generar som lyssnar precis som att det jag säger sägs i ett enskilt samtal. En väldigt trevlig kväll helt enkelt och extra roligt att jag senare fick träffa brigaden i Sällskapets hjärta, köket.

Samhörighet i julmarknaden

Nu när folkrörelser är något nutidsmänniskan knappast kan stava till tycker jag det är viktigt att ta tag i det absolut sista och nödvändigaste - hembygdsrörelsen.
Hemma hos oss har vi en aktiv hembygdsförening som också har en egen hembygdsgård. Den är som ett ett hårt bantat Skansen. "Djäligt" hårt bantat. Ett bostadshus, nej två förresten. Ett vagsnlider, en gammal butik, en smedja, ett stall, en loge, en ladugård.
Idag var vi där på julmarknad för att betala en grindslant om tio kronor och köpa lotter för det tredubbla. Här serveras kaffe och hålls försäljning av slöjdgillets syjunteproduktion. Köpte ett par små raggsockor för 40 kronor till August - det är ju knappast så det täcker garnkostnaden.
Nä, men det är både viktigt och nyttigt att ha den här kontakten, speciellt för barnen.Bilden är smygtagen in i den gamla verkstaden idag kl 15:20 efter julmarknadens stängning

Coop blott egna popcorn har

Barnen skulle ha popcorn igår framför vad det nu var, kanske en video. Vår närmaste affär är en liten Coopbutik i konkurrens med det sora OBS Rotebro som flyttat till Stinsen och inte blivit mindre tråkig för det.
Döm om allas förvåning när mångfalden även här bytts till enfald. Coop har bara popcorn under eget varumärke.
Vi valde smörpopcorn. Som vi anat från början var kvaliteten usel och smörsmaken lika med noll.
Vi fick smöra upp efter poppningen, en poppning som för övrigt lämnade fler ofödda popcorn än någon annan.