Vardagsvan

Det är lika bra att börja vänja sig vid vardagen igen, så vi gick till centrum och handlade.
Det blev en liten önskevardagsmiddag med en somtam på morötter med rikligt av torkade småräkor och den var världens hetaste – faktiskt så befriande hett att jag inte ätit så underbart på länge – vad är man ute efter då? frågar sig den oinvigde och den som absolut inte kan med när det bränner i sköra munhålans hinnor? Jo, det rika förhöjandet av andra smaker och så den stora tillfredställelsen efter tio minuter då allt lägger sig och man återigen ångar alla smaker. Det är märkligt, de liksom konserveras kvar och lever sitt eget liv.
Samtidigt åt vi en friterad kyckling, först skuren i skåror och gniden med peppar och ljus sojasås och sedan styckad på thaivis rätt över med ben och allt, friterad hårt och serverad med ris. Och jag hade verkligen sett fram emot den här kycklingen och då tillsammans med en ”prig poon nam pla” som är 1.Limen från en halv lime 2. 2 ½ msk fisksås, 2 msk torkad, rostad och mortlad chilli. Blir röran inte tillräckligt tjock så pudra ner mer chilli, mycket chilli. Färgen blir som en gammal falu rödfärg och den stryker man på riset, det är råhett och har en hel regnbåge av smaker både i sig själv och i förmågan att ta till sig och lyfta till och med det enklaste ris.
Jag fastnade vid ostdisken tillsammans med ungarna och gjorde av med en smärre förmögenhet, en ganska ordinär parmesan, en hyggligt kornig Stilton en nötigt härlig extralagrad Gruye de reserve och en saltsyrlig Peccorino. ”Gryjären” äter vi som den är, stiltonosten smakar vi med en honung från Lungsjöns bigårdar, men bara lite och ”peckorinon” doppar vi flisorna av i en söt blåbärssylt. Sedan har vi ju ett antal liter kvar av vår italienska olivolja, en kamrat som jag ska återkomma till bara därför att den har en sådan fantastisk historia om okända systrar som plötsligt dyker upp och för att den kostar sina modiga 10€ litern, drygt!!!

Blå pumpabänk

Ute på den blå arbetsbänken på balkongen är det belamrat så här års med det som finns kvar av förra årets odlingsarbete. Några ensamma pottor med jord i, förmodligen efter några växter som det aldrig blev något av. Gamla fröpåsar, tomma. Bindgarn för bönor, pinnar till majsplantorna som brukar gro i långlådor för utsättning den 8 juni, upp och nedvända storkrukor för kardon och kronärtskocka för att de ska få en tillräcklig jordstock och hinna bli klara före september. Och där någonstans ligger de gamla vinlådorna som jag klär in med svarta sopsäckar och fyller med såjord i april för förgroning (bredsådd) av tusen astrar och lådorna för gurka.
I det glåmiga ljuset just idag andades bordet inte längre ödesmättat slut utan en blå förhoppning.
Ljuset kändes annorlunda, som att snart så – snart är det dags igen och de smällgula pumporna från landet som räddades undan frosten väntar på vinterns heta anrättningar.
En av dem nedan så som Rodjanas mamma lagade till dem, en mild skön kycklinggryta med mjukkokt pumpa och söt kokosmjölk.

Pumpa med röd curry (Gaeng phed faktong)
4 pers.

300 g pumpakött skuret i 2x2 cm tärningar
200 g urbenat lårkött av kyckling
4 dl cocosmjölk
1 dl cocosgrädde
3 st spansk peppar, medelstor.
2 limeblad
2 msk röd currypasta
2 msk fisksås
1 näve thaibasilika (Horapaa)
palmsocker
lite olja till stekning

Skär spansk peppar i centimeterbreda remsor diagonalt över frukten. Strimla limebladen mycket fint (nålsbredd).
Skär kycklingköttet i bitar.
Hetta upp en järnpanna med olja. Fräs currypastan hastigt och vänd ner kycklingbitarna. Häll över kokosmjölk och kokosgrädde. Tillsätt pumpan och låt koka mjukt. Strö över limeblad och chilli, vänd runt och smaka av med fisksåsen och palmrockret. Servera med ris.

China Market - Hongkong Trading

På en annan blogg hyllar Kinna China Market på Olof Palmes gata i Stockholm som den trevligaste och vänligaste asienbutiken i stan och det är den! – det är rent och det är snyggt, välsorterat och man kan alltid slå av en prat med systrarna (tror att de är systrar) som äger butiken, minoritetskineser från Vietnam som talar en ytterst charmig göteborska och dessutom är råslängda på thai vilket de inte är sena att uppfostra mig i när jag kliver innanför dörren.
När vi har kört större fester, matlagningskurser, stora cateringäventyr på thai har vi alltid tagit leverans från China Market = punktligt, korrekt, välpackat, fräscht och förhållandevis billigt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med den andra av ”våra” affärer, Hongkong Trading på Kungsgatan; travar med varor, fiskig lukt, dammigt, skrikigt, trångt och med en toalett som absolut ingen som inte vant sig med public toilets in China ska besöka (så behöver jag inte gå närmare in i detalj). Men med ”mama-san” i kassan som har järnkoll är Hongkong Trading inte mindre charmigt, dessutom saluförs här mer av udda råvaror. Och handen på hjärtat - det är mer originalitet i den butiken, mer "Chinatown". Men som sagt vi går först till ”systrarna”.


Förr när vi hade bil (skrotade när biltullarna monterades upp) så körde vi ofta in och storhandlade på båda ställena. Nu är handlandet ett lördagsnöje. Efter någon utställning eller museum och mat på Konstnärsklubben så passar vi på på hemvägen. Basvaror som saltabönorsås, räkpasta av olika dignitet och fermenteringsgrad, torkade chillimusslor, fisksås, ostronsås och Healthy Boy soja sås (var med om en sojaprovning i Sappemere i Holland (I Kikkomans europafabrik) och den enda sojan som kunde mäta sig med Kikkoman var just den här i avseende renhet, smak, färg och tillsatser. Healthy Boy är mindre salt, har en rikare smak och en klarar färg enligt min åsikt och är dessutom betydligt billigare än Kikkoman. Så handlar vi olika slags nudlar och degplattor och om det finns kvar på lördagen handlar vi en omogen papaya så vi kan avsluta kvällen med en het somtam.
Rodjana spejar genom kylskåpen efter grönt som kan behövas och frysskåpen efter korallrevets frysta fiskar. Jag spanar efter fryst kinesisk anka som är ett prisvärt alternativ när Kjells fågel och vilt i hötorgshallen inte har färska franska för dagen. Sedan är det så kul och komma hem – som efter en svamptur, att ta vara på allt och bli överraskad över vad som ”smitit” ner i korgen utan att man märkt det – småungarna springer runt och plockar med sådant som de längtat efter i veckan som färdiggjorda ”Sakoo” som är kött och vitlöksfyllda små bullar av sagogryn som äts med vårlök och rå chilli och så plockar de ner räk och bläckfiskchips som får hela trapphuset att dofta fiskmarknad när man öppnar påsen.
Detta kom jag att tänka på när jag läste Kinnas blogg och egentligen skulle jag ägnat den här tiden åt att brödskriva för ett av landets stora veckotidningsförlag. Det ska jag göra nu för Rodjana är med sjuåringen på Historiska museet och tar väl svängen om China Market på vägen hem och till dess ska jag vara klar. Man måste ju ha pengar att handla för!

FÄRDIG(Stress)LAGAT

”Vi är stressade så nu ökar inköpen av färdiglagad mat", formulerar TV4s reporter det alldeles nyss i 19 nyheterna.
Det är klart att vi blir stressade när vi så kringgår de viktigaste stunderna för återhämtning som dagen ger, måltiderna.
Det är ju ett aktivt val man gör. Man väljer andra aktiviteter eller jobb före matlagning och måltidsgemenskap. Det är i det valet människor blir stressade alltså av aktiviteter och jobb – inte av att ställa sig och laga mat. Det är något folk gjort i alla tider för att överleva och de har de verkligen lyckats med, till och med att så och skörda maten innan tillagning.
För att få tid för annat än att laga mat väljer folk, givetvis ivrigt insålda på just den livsstilen av dagligvaruhandelns och färdigmatsproducenternas marknadsförare, att handla sådan mat som andra lagat, förpackat, fryst eller arrangerat i plastbox färdig för uppvärmning i mikron.
I tron på att aktiva människor är lyckliga människor glömmer svensken det viktigaste, skönheten i måltiden och det faktum att ”äta bör man annars dör man”.

Döden i Blekinge

Döden är alltid aktuell och de döda i skogen väcks till liv lite varstans sedan min bok "Döden i skogen" kom ut före jul.
Idag sände P4 Radio Blekinge genom sin producent Carina Melin ett alldeles fantastisk, en timme långt, program utifrån boken där de utnyttjat lokal kunskap för att i detalj berätta vidare om lokala avrättningar. Programmet sändes i Citrus och kan laddas ner där!

Detsamma gjorde SVT Luleå häromdagen i ett inslag som sedan sändes i "Landet Runt". Producenten här lyckades citera långa stycken ur boken och bygga ett nästan tio minuter långt inslag utan att ange källan. Även här utnyttjades en lokalhistoriker vars uppgift tydligen var att späda på plattityder och ytligheter, missuppfattningar och myter kring den ondskans tid jag försökt förtydliga som en del av vår egen historia. Ynkligt SVT!
Mejlade "Landet Runt" för att få en förklaring av Bengt "Tjipp" Alsterling som är producent, men blev hänvisad till Luleå i ett kort svar.

Pilutta Dig mitt i maten!

I år är det 100 år sedan Astrid Lindgren föddes. Min bok om maten i hennes böcker ”Järnspisar, hackekorv och tabberas” kom ut i mars 2006, alltså i god tid före jubileet.
Plaza Interiör uppmärksammar boken i sitt julnummer över en helsida och 14 februari deltar jag på studentaftonen på Akademiska Föreningen i Lund tillsammans med bland andra Astrids dotter Karin Nyman för att berätta om maten.
Onsdagen efter besöker jag Vimmerby bibliotek och föreläser över ämnet ”Pilutta Dig Mitt i Maten”. Det ska bli roligt att komma dit till händelsernas centrum där Astridkunskaperna är enorma.

Sista för 2006. Första för 2007

Efter den heta, intima och soliga thaimaten satte vi oss ner och spelade Jatzy. Ungarna älskar det och vuxna får tävlingsnerver. Vi underhölls redan då av fyrverkerierna där utanför.
Kaffet, svart som tjära, underbart på maten - att inte thailändare i gemen snappat det? Sist efter en middag under solen ville jag ha en dubbel espresso, men den leende servitrisen kom med en lien kaffekaramell och ursäktade sig. Tillbaka på hotellrummet fick jag sätta på vattenkannan och köra i mig en torrkaffe på balkongen.

Till kaffet igår; creme brylée. Vi köpte en ny eldkastare till sockret för den förra körde min eldkastande son Gaston sönder när han hade eldshow för publik förra året. Dukas duger av märket Typhoon för sisådär en 400 kronor. Alltså led vi sedan ett år tillbaka av abstinens efter min Na,s unikt goda. Dels de med vanlig vanilj, svartprickiga, rika i botten och med ett lent svalt inre och en skridskobana av knäckig sockeris överst och dels de lite vassare med ingefära, biter ifrån mer, inte så söta och känns hälsosamma med eftersmaken och med små strimlor av sockerkokt ingefära.

Eldsprutande sonen var inte med i år, men minnet av hans upplevelsejulklapp förra året lever kvar - inte minst i bildarkivet.
Småungarna tvingade sömnen ur ögonen med ett evigt gnuggande för att inte missa fyrverkerierna när de satte igång på allvar var på fest,

Då smög Na ut i köket och alstrade ett bekant ljud, "krisch, rasp, rasp, klonk". Klockan började närma sig slutet på året och ut bars ett stort fat med nyöppnade, kupiga franska med en vitbeläggning på ytan, kullrigt härliga sötsalta, ostron. Leendena kan inte bli bredare. Gasolparaplyet var tänt och gav en skön värme, glasfönstren fråndragna, fyrverkerierna stod på rött som på le Mans och gasade, några släpptes iväg i förtid. Vi hade inga egna utan gratistittade på andras.

Ostronen skrapade vi ner, champagneen öppnades för dem som drack och pommac magnum till dem som också drack och det var en liten minut där som allt stod stilla i njutning, fokus, koncentration. Lilltjejen hade somnat tio minuter kvar, sjuåringen hade besvär med ett ostron som inte ville ner och som till sist kom ut med kommentaren "Inte riktigt min grej" och kyrkklockan slog 8, 9, 10, 11,12 och vi räknade med och det blev 2007 och ännu fler ostron skrapades ner, årgångsostron nu. Och så lovade vi varandra, gästerna och tabberasfamiljen för 2007:
Ostron, skaldjur, ankconfit, anklever, sånt som min hustru under omständligheter inte kan sätta i sig just nu- men första R-månaden: Vasahof here we come!

God fortsättning på 2007 alla!