Åskstorm i ögonblick

Det ryker storm över trädgården nu - en åskstorm så stark och tät att det nästan är möjligt läsa tidningen på balkongen och regnet öser ner, finstriligt - det är förfärligt för det känns så mycket höst. Men så kan det ju inte vara.
Plockade fram en bild från trädgården igår och ser att sommaren visst är kvar, den har bara gjort ett uppehåll med regn.

Rovdjur - Rådjur - stadsskott

Det är inte kul längre, inte ens sött och gulligt.

Kring vårt odlingsområde stryker inte bara ett, utan en hel släkt rådjur omkring. Fortfarande med den ståtliga gaffelbocken som alfahanne.

Vissa av våra odlingsvänner har fått hela vaxböneskörden åtgången och hela rosenhäckar förstörda. Vår mangold är betad och jorden nedtrampad.

Dessutom är djuren löjligt tama. Jag skulle lätt kunna jaga dem med spjut, vilket naturligtvis jaktstadgan förbjuder. Till och med lagstiftarna tycks ha genomlidigt någon slags märklig bambifiering (rådjur är dock inte en bambi - bambi var ett dovhjortskid).

Hart när alla andra djur finns det skyddsjakt på - dock inte dessa trädgårdsmarodörer. Man får med överrunnet sinne lugnt vänta till allmänna bockjakten den 16 augusti och då, vilket uttyds av namnet, bara hannarna. Förlegat med tanke på att rådjuren likt råttor nu tar invaderar trädgårdarna och gör livet surt för snart sagt alla och envar.

I veckan åkte vi i villaområdet som ansluter till vårt kollektiva trädgårdsområde - kolonilottsföreningen Fyndet - och inne på en vanlig villatomt mitt på dagen, med bilar utanför på Sveavägen och med folk inne i köket, stod en rådjursgrupp och betade av trädgårdens rosor.

Det är ett hot mot trädgårdsodlandets innersta idé - friskvårdsaspekten. Folk tappar lusten eller bygger in sig fullständigt för att slippa marodörerna. De så kallade djurvännerna, samma folk som så fullständigt missbedömt det här med rovdjur direkt norr om Sollentuna och som fått människor att stanna inne av rädsla för varg och björn, applåderar nu att rådjuren så fullständigt etablerat sig i människors absoluta närhet.

I länder inte långt från Sverige är det tillåtet med pilbågejakt efter hjort och rådjur - tyst, ofarligt för omgivningen, raskt dödande. Villaområdena kring oss och trädgårdarna runt omkring vår hade kunnat vara en utmärkt scen för denna slags jakt.

Rådjur hör inte hemma där folk finns som försöker ägna sig åt trädgårdsnörderi!

Läs mer om rådjursäventyren i vår lilla odlingsvärld här

Edsbacka krogs sista dessert - Bostadsrättsföreningen Solhjulets jubileumsbakelse

Fredrik Pettersson, tidigare kökschef på Edsbacka krog, som komponerat en hyllning till arkitekten Ernst Grönwall


Jag skulle naturligtvis inte skriva om företeelsen om jag inte själv varit involverad. Nu slumpar det sig dock inte bättre än att Christer Lingström samtidigt smygöppnar i Strängnäs (första dagen igår - fullknökat) och laddar för ett uppseendeväckande engagemang i centralaste Stockholm.

Då får jag lägligt från tryckeriet en liten exklusiv trycksak, producerad av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Edsberg. När föreningen firade 50 förra året inledde de med att vinna Svenska Publishingpriset för en årsredovisning (min blygsamhet förbjuder mig att berätta vem som skrivit artikeln om föreningens arkitekt i den prisade skriften). Föreningen fortsatte med en middag på höstkanten där alla boende utspisades med grillspett på finaste entrecôte, potatissallad, grönsallad och en alldeles speciell dessert som jag i samarbete med Fredrik Pettersson på salig insomnade och tvåstjärniga Edsbacka krog komponerade - ja faktiskt efter den lilla uppsatsen om arkitekten i den vinnande årsredovisningen. Se där som allt hör ihop.

Arkitekten Ernst Grönwall är en doldis som människa, men också en av de mest tongivande från 50 talet och framåt vad gäller bostäder, ofta nämnd i miljonprojektsammanhang. Bostadsrättsföreningen Solhjulet tillhör hans tidigare verk efter att han "övat" sig på byggnader som blivit kända - funkishus på Askrikegatan, Artillerigatan och biografen Draken.



Rött tegel, stora ytor, svarta tak - en Bavaroise Grönwall

"När jag skulle skapa den här desserten till bostadsrättsföreningen Solhjulets 50 årsdag hälsade jag på vid husen för att samla inspiration. Det var ett märkligt ljus om kvällen. Det tog jag fasta på", skriver Fredrik Pettersson i den nya skriften.

Bavaroisen har smak av de härligaste körsbär, lite citron, den finaste choklad och grädde som gelé och fotografierna i den lilla påkostade bavaroiseskriften har Tabberasets signatur.

Snabbsaft bättre än långsam maja

En inkapslad tid som njutning, lagrad och handlad i Bondens Matbod - osten från Kalv i Västergötland

Slabbande och labbande i all ära och visst har jag sysselsatt oss alla i familjen med dessa evinnerliga saftkok så snart bärbuskarna plockats av.

I höstas begåvades familjen med en råsaftscentrifug. - Förstår Ni vad jag är ute efter?

Av svarta vinbären blir det sylt.

Raskt ner med de lättsköljda bären i centrifugen. Inte de svarta vinbären, av dem kokar vi en klassiskt vinbärssyrlig sylt som vi inte kan få för mycket av vare sig i filen eller på morgongröten (jo det är sant, det tillhör, förvisso bara sedan i morse, mina nya vanor), men de röda och vita vinbären blev råsaft på tio sekunder och det som blev kvar av småskräp, bärskinn och kärnor var torrt som fnöske i avfallsfacket. Råsaften värmde jag bara lämpligt till att sockret löste sig - inte mer socker än att saften håller den där vinbärskaraktäristiska syrligheten. Det ska smaka råsaft av vinbär inte vinbärssaft och det ska dra i spottkörtlarna bort emot öronen som efter en rejäl klunk riktigt torrt kallt vin (vad nu jag plötsligt vet om det om inte jag förlitar mig på ett gott minne?).

Den vita råsaften blev inte hälften så sexig som de de vita bären med sin genomsiktlighet, men smaken andades fullkomnad vita vinbär - helt olik den röda varianten. Båda försöken ändade med den positiva noteringen att råsaftcentrifugen lyckas ta ut även fruktköttmassa ur bären. Det jag var övertygad om var skum eller fällningar som borde tagits bort var i själva verket ett rikt smakande frukkött.

Lätt sötad har inte den här saften hållbarhet som mjölk ens varför vi packade in i pålastpåsar och gömde datummärkt i frysen.

En skedfylld med vitavinbärsjuice som stänk över en alldeles underbar lite ost bit från Kalv i Västergörland blev gårdagskvällens hjöjdare.

Världens sexigaste bär, vita vinbär som ger en okrafärgad råsaft.

Väddö gårdsmejeris goda glass och lagrade julost

Det är så roligt när från början galna idéer utvecklas till något stort och hållbart.

Genom åren har jag fått förmånen att umgås med bönder i allmänhet och mjölkbönder i synnerhet.

För säkert 30 år sedan på Gotland var det mjölkkris och alternativsysslorna till att slå igen och sälja gården på auktion var inte många. Med en bonde som jag också jagade ihop med ibland diskuterade vi till och med att starta en vakteluppfödning som alternativ - det hade säkert gått bra för tiden hade varit den rätta, men jag kunde inte tänka mig själv gå där och plocka små ägg och slakta vaktlar i tid och otid. Istället började bondkamraten med vildsvin och är nu mitt uppe i sommartryffelskörd, väldigt långt från mjölkproduktion.

Tänkte på det där i helgen när vi var en tur till Väddö och Väddö Gårdsmejeri. Där tänkte man tidigt - vi startar ett eget mejeri och gör egna ostar och så kombinerar vi det med kosafari ut på ägorna så att vanligt folk får se vanliga kor och kanske får en inblick i hur det går till det här med processen att göra grönt gräs till färdig ost. Och tänk tanken och idén lyckades fullt ut.

När vi landar sent omsider, alltid i sista stund, på Gårdsmejeriet så har en busslast precis fikat och förmodligen ätit ostkaka eller kalvdans till kaffet eller den nyproducerade glassen - produktutveckling på gården.

Butiken och kaféet går så himla bra att det så gott som är rensat på ostar och andra stapelvaror.

-Vi har fått leta längst upp på hyllorna efter långlagrat, nu åker det sista, förklarade Yvonne Edlund när jag lägligt frågade efter långlagrat och fick mig en julost som blivit kvar i fyra grader sedan fjor.

Ett litet äventyr möter småungarna i trädgården med kaniner och som här små hönor och tuppar att försöka förstå sig på.

Den granna röda osten har jag ännu inte öppnat i valet och kvalet att kanske spara den rara osten till julbordet tillsammans med den KROON Baby Edam Boll från Holland som jag inhandlade decemeber som då var fullkomligt oätlig men som jag sedan dess vrider och vänder på efter alla konstens regler för att hålla lagrad till julafton om idag 145 dagar.

Fick också med mig den feta yogurten som är rent ljufvelig i syra och gräddighet (åt den med lite grynig hemslungad estnisk honung vi fått av Reisi och Martin Nyström) och så den mindre feta yogurten som inte heller går av för hackor och som jag noterade fanns på Konsum härom veckan (åt den med lite hemkörd ljummen hallonsylt från egna buskar).

Glassen då, traditionella smaker, men grundglassen fet och mäktigt god. Så slår det mig att vi egentligen åkte ut till Väddö för att köpa smör - men det kom vi på först här vi körde förbi den rykande heta sulfitgasen vid pappersbruket i Hallstavik - bra, då får vi ta en ny tur til sköna Väddö snart igen!

Kantareller, men bara några små

En dag i helgen vek vi några timmar för kantarellerna och kanske för små hårt knutna Karl Johan att skiva tunnt och steka med vitlökssmör. Det sistnämnda stannade vi förhoppningen och kantarellerna skapade ingen direkt yra, några små intorkade och några alldeles för blöta, så ett mindre antal att blanda i en steksallad från trädgården på squash, mangold, gul lök, vitlök och bondbönor. Svampen gav en riktigt härligt skördesmak åt anrättningen.

Kanarellerna låg dolda under fjorårsgräs ett stycke från där vi vanligtvis brukar plocka mängder och där de kommer upp som gula mattor och väger halvhektot styck

Man gör bara sånt här om man blir bjuden

Nej det handlar inte om stora exklusiva middagar - det handlar om fotboll och det handlar om AIK och Champions League.

Jag har aldrig satt min fot på Råsunda eller än mindre sett en fotbollsmatch live. Fotboll har varit minst en halvlek för långt för mitt tålamod och bara det att det dessutom föreligger en risk att det är spännande har gjort att jag avstått. Jag gillar inte spännande grejer helt enkelt - avstår därför filmer med spänning, idrott som man inte vet hur det slutar, resor som bara pågår utan mål - som att äta med förbundna ögon, man blir liksom avhändad upplevelsen på väg för att den snöps av något annat, det där starka spänningsmomentet - min drog i livet har varit någon helt annan - inte vildsintheten.

Tack vare vännen och till yttermera visso matkonstnären Björn Frantzén hamnade jag på först på Edsbacka Wärdshus för middag och sedan på en champions Leaguematch på Råsunda...otroligt.

Likheten med att gå in på Operan, eller en stor teater är slående, bara att här tiger inte publiken still utan är en högst väsentlig del av tillställningen, fonden, scenografin, ytterligheten.

Upptäckte att jag snabbt, vid avspark, blev helt fokuserad på det som hände där nere på planen, inget annat störde, spelade ingen roll vilka tankarna var innan eller vad som upptagit mig under dagen - märkligt, till och med bättre än operan eller teatern som fordrar en hel del tillbaka från betraktaren som referendum. Det här var underhållning från första stund till sista, två gånger fyrtiofem minuter med några minuters tillägg. Och visst var det spänning, men tålighetens spänning, nästan meditativt och som fick små snabba utlösningar ibland som när nyförvärvet hos AIK, Mohamed Bangura presenterade sig och (visst ja, jag har inte sagt att det var AIK som spelade mot norska Rosenborg) som dittills bara spelar 16 sekunder i laget efter att ha hämtats från division ett-laget Värnamo med elegans som reptilsnabb balett spelfördelade eller tog emot och ständigt hittade lösningar.

Men säger vän av ordning, AIK?

Spelar roll tänker jag - det var kärlek på arénan.

Tack BF för en helkväll jag aldrig hade fått uppleva om det inte varit för att Du drog med mig.