Säg sej, det räcker

För en herrans massa år sedan reste jag till Bulandet i sällskap av Sven-Gunnar Svensson. Det var en av åtskilliga resor vi gjorde och Bulandet är den västligaste utpunkten i Norge. Från det lilla berget på ön flammade norska oljekällors facklor i horisonten och korsvägen med tre gatlys kallades centrum.

Ön har en filiteringsfabrik för sej. Och det är så vi är vana att få den. Som filé eller i bit, sällan färsk ostyckad.
Nu slumpade det sig inte bättre än att jag "snubblade över" en hel hög med hel sej för 25 kronor kilot!!!
Filéade, vände bitarna i mjöl och stekte med smör, salt nötigt brynt smör till och en liten ragu på brysselkål.

Huvud och ryggben gick till buljong. Blir väl fisksoppa eller nåt ikväll efter att jag fixad kvällsfika till 54 korister i Sollentuna Gosskör. August sjunger i kören och just den här repetitionstorsdagen är det hans föräldrars tur, dvs min, att ställa fram bröd, smör, ost, skinka, kaffe, saft, kakor och eftersom vi slank in på Martin o Servera i går kväll för att handla så blev det en står låda skumtomtar också - kören repeterar julgrejer!

Dagar som hjulen rullar odubbat och andra med punka

En sådan där morgon när det är krispigt, klart, kallt och blankis i backen.
Är alltid sen annars. Idag skulle det ske.
Kände hur det släppte i rondellerna i förrgår. Osäkert.
Det tar energi bara att besluta sig. Kånka hjulen från källaren, lasta in och allt det där. Skitigt!

Ackorderade och tänkte hastighet, rörelse och kostnad.
Några byter för 50 kronor styck, andra för en hundring och den som var närmast och ingen kö.
Satte mig i bilen på P-platsen 150 meter bort för att köra ner och lasta in dubbdäcken från källaren.
Gick trögt, knappt tog att svänga ut. 20 meter, ingen luft alls i vänster fram. Punka! Fan, inte det sista i sommarsvängen va?

Gick ner och tillbaka, Fick hämta ett dubbdäck och kånka uppför halkbacken till bilen och veva upp och skruva av. Skruva på. Drog snett, inte med muttrarna, men ryggen. Vridning, men inte ont direkt. Kom smygande, bestående. Dovt.

Lassade inte resten av däcken i den lilla bilen och av ren lathet ställde jag mig inte i däckbyteskön vid drive innen utan körde till det lite dyrare stället där fem däckbytare stod lediga och smällde på de tre resterande däcken på fem minuter för tre hundra spänn. Nu är det gjort! Och sommardäcken, ett med punktering, ligger staplade i källaren.

(Varför jag inte lät laga punkan? För att sommardäcken sett sitt!)

Du som inte läst den (Taxi 1251) Gör det, ladda ner som E-bok

Tiden flyger, Astrid Lindgren skulle fyllt 110 idag. Snart kommer Järnspisar, Hackekorv och Tabberas ut i ny omarbetad utgåva!

Den kunde ju kommit dagen till 'ära, men det är ett stort arbete att omstrukturera och fotolägga min succébok om mat och smak i Astrid Lindgrens värld. Så långt har vi kommit i alla fall att boken ska ut inom så kort tid som det går, 12 år efter första upplagan, men ständigt aktuell.

Idag skulle Astrid blivit 110 år. Jag fick förmånen att under förarbetet med boken träffa henne ett par gånger. Först resulterade det i ett "Tabberas" i Tidningen Vi och så småningom, dock fyra år efter Astrids bortgång, kom boken med 164 aktuella recept och väldigt mycket läsning om mat.

I väntan på den nya utgåvan finns de båda gamla utgåvorna ibland att hitta på Antikvariat på nätet.
Här finns också en del att läsa.

Skyltlöst igen, identitetslös lekplats Erland Cullberg

En never ending story. Efter mitt första inlägg där ansvariga för kulturskymningen lyckades med brådstycket att döpa om Erland Cullberg park till "Cullenbergsparken" så kom det raskt upp en fin ny och rätt, men lite svårläst och ordrik skylt i mässing.

Förra veckan såg jag att bara skyltens stativ fanns kvar, idag var även stativet borta. Kvar finns den första skyltplattan, den med "Cullenbergsparken", men texten var lyckligtvis borttagen.

Det finns ingenting kvar längre som vittnar om att Erland Cullberg Park är Erland Cullberg Park och förbipasserande och närboende blir inte klokare alls.

För den intresserade finns mer läsning här!
Och om Erland Cullberg Parks invigning här!

Felräknad landhöjning gav vikingaskeppen fri lejd!

Den här skallen dök upp vid utgrävningar i Täby men kan mycket väl illustrera texten

Man brukar säga att skepp rullades på stockar över edet i Sollentuna, det vill säga mellan Edsviken och Norrviken för vidare seglats genom Edsån, Väsbyån Oxundasjön och ut i Mälaren till viktiga platser som exempelvis Sigtuna.

Efter just den vägen ligger en hel drös med extremt omfattande fornlämningar, husgrunder, begravningsplatser, verkstäder och andra lämningar. Dessa vittnar om en ivrig trafik utmed vattenleden.

Jag ska inte gå in alltför mycket på hur landhöjning beräknas annat än att säga att men absolut inte kan se en generell höjning, dvs att höjningen har varit lika stor från den ena platsen till den andra. I vissa stråk och över vissa ytor har landhöjningen varit tilltagande i cyklar om fem hundra år, i andra böljande tätare. Man brukar säga en generell landhöjning om fyra millimeter per år i Uppland. Just fyra millimeter behöver alltså inte gälla för alla platser.

Utgrävning vid Eds Allé efter vattenvägen jag talar om
här fann man rena textilverkstäder som kullkastar den
förmodade själfhushållningen.

Var på Jan Enfors föreläsning om generalplan 1847 i söndags på Arkivens dag. Utöver att generalplanen andas en sund optimism  är den modigt genomförd med en inte bara fantasifull utan också välgrundad framförhållning.

Stadsdelen Edsberg planerades byggas på området öster om Rudbecksfältet där nu det så kallade ”nedre Edsberg” ligger. Anledningen till att inte höghusen byggdes där är att marken helt enkelt inte skulle hålla för tyngre byggnader som ”skyskrapor” och ett stort centrum. Man valde istället att bygga uppe på ”Edsberget”.

Då ställer man frågan. Om nu landhöjningen är felberäknad och med tanke på alla lämningar, bosättningar och rent industriella lämningar från folkvandringstid, vikingatid och till och med tidigare, borde det då ändå inte varit en öppen vattenväg mellan Edsviken och Norrviken?

Sollentuna Kommun kanske kan befria vikingaskeppen i sitt vapen från stockarna och rita dit fria vågor istället.

(Det finns en metod att kolla det här, vet inte om det är gjort, Olof Svanberg kanske vet) Metoden är C14 där man kan se ”pasströsklar” om inte exakt, men ungefär när saltvattensjöns möte med färskvattensjön upphörde)

Bästa kroppkakefesten igår med hela konkarongen

Jag som är så traditionsobunden har hamnat mitt i nya traditioner genom min älskade Kristina.
Utöver de där klassikerna som jul och påsk och att samlas för brunch emellanåt så avnjöt vi en traditionsmiddag igår.
Hela 21 personer hemma hos Margit 92, Kickis mamma. På faten 71 stycken kroppkakor av tennisbollsstorlek (ngt mindre!). Skirat smör, salt.
Jag var diskad. Redan veckorna innan fick jag köksförbud, ty de här kroppkakorna har gjorts på ett och samma sätt i decennier och då ska ingen nykomling komma och komma.
Men alltså, ingen råriven potatis, inget fläsk utan kokt skinka och lök, ingen kryddpeppar...men va fan!

Tog en stund att förstå för mig själv att "Lev och låt Leva". Mumlade detta mantra i en vecka, sedan gick styrelseångesten över. Det behöver ju inte vara på mitt sätt eller?

Så satt vi där till bords efter ett megaarbete avtraditionsbärarna, 71 kroppisar. Tog första tuggan, silkeslen, mild, mjuk och synnerligen inbjudande. Trodde aldrig att en kroppkaka kunde vara så inbjudande i mötet i munnen. Lingonsylt, nej, det behövdes inte, den här var så len att den inte behövde lyftas av extra syra däremot av saltat smör. Banne mig om inte det här var en av mina mest överraskande kroppkakestunder och Gud må skriva under på att jag ätit kroppkakor så det förslår i livet. Inte minst inför boken "Järnspisar Hackekorv och Tabberas" (Erzats 2006 och 2008).
Kroppkakekoman satte in efter nio kroppisar.
Tack alla för en minnesvärd middag.

(Så till det parentetiska, till dessert serverades fruktsallad i delar och så tårta. Min uppgift blev att skalrensa en ananas)