För länge sedan, när jag var i Lyon (en av många) gick jag i hallen, egentligen bara gör att titta, njuta, provsmaka, äta, dofta och bli full av avund.
En bekant figur smyger upp vid min sida och hälsar.
Några dagar tidigare har jag blivit presenterad för honom när jag var på hans krog och åt tillsammans med hans svenske goda kamrat och min gastronomiske vän, Sven-Gunnar Svensson.
Där stod han och började prata med mig helt solitärt, Paul Bocuse. Han bad mig följa med för han hade något att visa. In genom en smal dörr, upp för en lika smal trappa och in en liten smal matsal och fram till ett smalt bord fyllt av mognade ostar, därtill tempererade till perfektion.
Han lyfte upp en som låg i en liten glaserad keramikbytta. Han hade ett inre leende bakom den myndiga profilen. Så tog han en sked, stack ner den i osten genom den lite skinnigt torra ytan och ner i en lös men ändå trögt rinnig, underbart doftande kräm. Han gav mig skeden och jag stoppade osttuggan i munnen och hela jag uppfylldes av både förvåning och njutning. Förvåning över att så lite kan smaka så mycket och glädje över att stå där och i stort sett bli matat av Paul Bocuse som samtidigt stod och pratade mig salig över "sin" Saint Marcellin.
Behöver jag understryka att just den här osten alltsedan dess tillhör mina absoluta favoriter. (Den som följer länken kommer att få en ytterligare beskrivning av mina absoluta favoriter. Här står det att St Felicienen är bättre än Marcellin vilket jag alltså tyckte då. Nej det finne vare sig bättre eller sämre i den klassen. Lika bra men lika annorlunda trots gemensamma nämnare)
Igår satt vi med resdammet kvar och njöt några ostron, en fiskpaté och en saint Marcellin. Övergången från en månad i Grez sur Loing till för den delen en spännande vardag hemma får inte ske för abrupt. Njutningen får fortsätta, alla dagar ska vara en fest. Gärna då med franska förtecken.
Med oss hem har vi bland mycket annat en Charolais, en ny bekantskap som säkert blir en lika stor favvis som St Marcellinen. Och för att förlänga bara njutning så åker jag in till stan endera dagen för fyra-femårslagrad svensk hårdost att ha till kaffet eller vårt kvällste(!!) En helt utsökt kombo, 60 månaders lagrad Herrgård! Jo, vi kan här hemma också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar