För en vecka sedan gick jag på ett pressmöte inför Ostfestivalen på Wijnjas på Bergsgatan. Fick inbjudan i feberdimmor, mitt under min värsta covidvecka. Feberångest svårt att tänka klart, värk och som för alla med alla slags flunsor förvirring. Noterade dag, plats och tid. Alla rätt utöver tidpunkt. Gick dit, förklarad smittfri, men pustfull efter tio dagars sjuka. TVÅ TIMMAR FEL!
Nu gjorde det inte så mycket, för att bara gå in på Wijnjas är en resa i sig. Här finns allt jag önskar av ost.
Gick därifrån betydligt fattigare, men också rikare med några kilo ostar, favoriter och längtan.
Eller vad sägs om en Herrgårdsost (!) lagrad i fem år. Peakar precis i konsistens, i smak, i sälta och i full mognad. En Havarti som får mig att minnas de där tonårsresorna med tåg till Helsingör med väskan fylld av Nanok starköl (den er lumsk!) och dansk doftande Havarti så pass att jag fick sitta ensam i tågkupén. En Saint Marcellin som jag en gång presenterades för av Paul Bocuse. (brukar inte länka till Wikipedia mer än nödvändigt, men här känns all fakta korrekt).
Så blev det Ostfestival i helgen på Münchenbryggeriet. Alltså, alla var där. Missade fredagens öppning. mIssade den stora lördagsanstormningen och gick dit när allt lugnat ner sig på söndagen. Helt okej för då kunde de allra minsta utställarna ta sig tid att förklara, att prata personligt, att berätta. Det lustiga bland dessa idoga gårdsproducenter, inte sällan med fantastiska ostar i små serier, är att det nu är andragenerationen som tagit över. Har jag blivit så gammal? Har jag varit med så länge? Deras föräldrar som en gång startade under liten ekonomi och med övertygelsen att det som de producerade var hållbart och utöver det vanliga, hade nu generationsväxlat, utvecklat och förbättrat. Fan så slitsamt att vara småbonde, men så gott att de finns.
Jo, en höjdare till, en Grevé, lagrad i 48 månader, oj oj oj skar tjocka skivor av den igår kväll till mitt te.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar