Bara dagar kvar till utgrävningsstart vid Broby Bro

Så här är det. Nu är den lilla stenhögen skövlad på allt sly. Bara trädet står kvar. Snart kommer grävmaskinen. Lärkorna spelar på åkern bredvid. Snart flyger hägern igen,

Det handlar om utgrävningsplatsen i Täby vid Broby Bro. Där avslutades grävningarna förra sommaren med ganska så sensationella fynd. Bland annat en kvinna med bronsörhängen och kanske, kanske, en sonuppfattning till Estrid och fortsättningen på den kristna vikingatida gravplatsen.

Nu tas nya krafter fram och den lilla stenhögen bakom runstenarna på andra sidan vägen ska grävas ut. Förberedelserna är klara. Det har jag bloggat om tidigare. Ville bara påminna om att det bara är tre dagar före start. Den andra maj är det igångsättning på allvar och dagarna efter så ska det bli spännande att se vad som kan finnas under generationers ditsläpade åkerstenar. Fler gravar, kyrkgrund?

Hur håller man sig uppdaterad i detalj. Jag får titt som tätt Fornminnesnytt från Täby Hembygdsförening. Inbillar mig att den går att beställa hos redaktören: lgronwall@tele2.se 

Själv har jag förstått att min bästa taxistolpe, som inte är någon taxistolpe utan en liten parkeringsplats mitt ute bland åkrar och forntida gravar får skatta åt förgängligheten eller i alla fall bli ständigt upptagen en tid framöver. Får hitta något nytt i närheten och jag lovar rapporter här på Tabberaset, bara för att jag själv tycker det är ganska spännande.

Med ost och stek på halvkilot när gjorde vi klart för visning

Det blev en sådan där dag som man nästan tänkte "Jag tyar inte längre"! Alltså dags för belöning och morot.

Belöningen blev en härlig middag på nyöppnade Texas Longhorn utanför Sollentuna Centrum. Hur det var...ja tar man en entrecote på nästan 500 gram så blir man inte besviken. Köttet då? Något omognat, men med härligt mörkgul fettrand och en generös "filésida" som var i sugrörskonsistens. Absolut det bästa för mig som tagit bort kolhydraterna i kosten, med vissa undantag för på onsdag väntar ett möte med en människa som är lika intressant som maten. Ska på F/L för sista gången hade jag tänkt. Varför sista? Jag låter det bli en clifhanger, men inte desto mindre ser jag fram emot det, det är ju för fasiken flera månader sedan sist och då var det F/L Light, The Flying Elk.

På hemvägen slank vi förbi ostbutiken i Centrum, "Bonnevie" för en räcka helt utmärkt och galet bra ostar. Dessa fick ackompanjera det sista plocket före visningen i morgon och tillsammans med "Urshults Äpplekungar" en film av Anette Lykke Lundberg som jag fastnade för när den gick på TV för något år sedan och nu fick återse efter att ha beställt den av förlaget.

Det är en film om den fullständiga paradislyckan, om den goda traditionen och det förfinade nedärvda hantverket. Om den goda smaken helt enkelt. Ett lysande exempel på den långsamma maten.

För några år sedan i Råshult hade jag förmånen att få smaka juicen av Urshults Kungsäpple och denna nektar finns kvar kring olfaktoriska centret klingande rent och skönt än i dag.

Nu bara några timmar från visningen.

Longitude, längtan till havet. Ord om frihet och tvång

Tidskrift från de sju haven. Nummer 1-35. Nummer 1-35. 1966-98. Rikt illustrerade. Nr 1-17 häftade, nr 18-22 häftade i original kassett, nr 23-35 i originalband. Nummer 13 kom aldrig ut. Den hoppades över. Varför, oturen 13 är en gammal sjömansvidskepelse

Finns intresse för denna samling? Kolla på antikvariat på nätet för att få en prisbild. Ja, jag vet, det kommer att bli en och annan sådan här säljbloggsgrej framöver fram till flytten från huset.

Pärlor i bokarvet efter morsan och farsan

Jag vet att jag bläddrade i de där böckerna som barn. Husmoderns olika presentskrifter. Makalösa trix och fix för att få kassan att räcka, bevara mat i evinnerlig tid, koka rätt efter årstid och boken om etikett och god ton.

Just nu håller jag på att göra upp med mig själv och allt jag släpat på mig genom åren. Har redan kört två gigantiska lass till källsorteringsanläggningen i Upplands Väsby. Bestämde mig för att vara noll nostalgisk, men upptäcker hur jag i det lilla ändå hemfaller åt tvekan, kasta eller behålla. Klappar mig ändå på axeln över att ha varit otrolig i omvändelsen från idog samlare av "bra-att-ha-grejer" till en som vill rensa upp, göra fint, leva enkelt och leva i nuet, leva modernt.

Konserveringsboken föll mig på läppen i boksamlingen och hamnade i lådan för spara (som av förklarliga skäl är mer välfylld än kasta eller säljalådan). Jag har ju tänkt länge på det här med konservering och den smakförändring som uppstår och som är så väl värd att ta till vara. Blev nästan sittande för att studera "Jardinère på konservglas, alla geléer och alla safter, moser röror allt at bevaras utan frys. Lustfyllt suger jag i mig kapitlet på sidan 131: "Huru göra saltgurkor gröna"  på sidan 140: "Vinteräpplen på ryskt sätt".

Så ja - påt igen, Skrivbord till den som vill bestämma!

Nån som vill köpa ett jättestort (jag kallar det generöst) skrivbord på vitmålad stålställning (isärtagbart)? Nästan helt utan märken i skivan. 190 cm x 80 cm
Sänd ett mejl till lager (alfakrull) tabberaset (punkt) se. 
...och please, inga frågor om att köpa jordfräsen, DEN ÄR INTE TILL SALU!

Bakelser och konst eller konst som bakelser

(y) fittkabinett irl

 I helgen som gick var det "konstronda" i Sollentuna. Konstaterar att alla känner sig kallade och att alla känner sig utvalda.

Tänk, marknaden för allehanda konstiga, knasiga och ytliga uttryck blir aldrig mättad. Folk i gemen står och begapar och betittar vänners cirkuskonster på papper och duk och det måste vara av ren hygglighet de sedan himlar med ögonen och säger "asså, det är bara så braaa". I själva verket är det gester utan eget innehåll, kopior av sådant som när det var eget, upplevt och nytt kanske var en smula upprörande, men idag bara kan mottas med en gäspning, ett "jasså" eller ett "varför?".

Sorgligt när flertalet av dessa vilsna konstnärssjälar med så mycket behov av uttryck inte kommer längre än till en förhoppning och kanske en uttalad önskan att "ÄLSKA MIG".

Förklaringen till att den här bilden finns med står längre ner i löpande text

Någon politiker sa för länge sedan att "utbildar vi inte för många konstnärer egentligen"! Han möttes av hat och bespottning av konstnärskåren (vill minnas att jag själv på den tiden deltog i motståndet, som redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären).

Håller nog med så här 35 år senare. Vad ska vi med denna hop att göra?

Ställer alltid frågan när jag kommer in i konstens värld, varför gör människan det här. Konstrondorna är till stor del dilletanternas marknad och enda sättet att synas. Det är massan som följer de där som gått på fina akademier och de som får ställa ut på fina gatans galleri. Massan som håller till godo med att visa krumbukterna i hemmiljö försvarar sin innehållna förtvivlan med att "de där andra de gör saker som folk inte begriper". Och det är klart att den oinformerade massan håller med och fortsätter betitta och begapa och himla med ögonen och säga om ett ordinärt landskap i olja att "det är bara så himla fiiiint"

(y) irl

Så hittade vi naturligtvis undantagen och fick se fittinstallationen live ffg. Ylva-Marie Thompson är alltid lika sexigt, befriande kaxigt och utmanande.

Noterar också att vännen Erland Cullberg ett år efter sin död (är man vänner fortfarande efter "in till döden"?) förhoppningsvis får en gata uppkallad efter sig  i hemkommunen Sollentuna. Det är verkligen roligt. Läs mer HÄR, på sidan 21.

Avslutade konstrondan i Sollentuna modell 2013 med dessertbord på Bergendahl. Jublande läckert med tårtor och bakelser. Det är som när man är sugen på pizza. Suget är jättesort just innan, men direkt efter känner man sig spyfärdig som "aldrig mer". Som med en konstronda ungefär.

Den sjöng jag i kör för 45 år sedan, nu kör sjuorna den på egna konserten

Det är inte mitt fel, kanske möjligen genetiskt, men alla mina barn går eller har gått på Sollentuna Musikklasser SMK.
August sjunger som en liten Gud, men har bestämt sig att inte gå i storasyskonens fotspår, men han kommer att ändra sig, det är jag övertygad om.
Just nu går Lovisa och Alma på SMK och i veckan hade sjuorna (Lovisa) kaffekonsert i S:t Eriks Kyrka i Sollentuna. Jag filmade första låten, Bellmans "Bort allt vad oro..."
Den sjöng jag själv för 45 år sedan...i kör.

Lovisa står tredje till höger längst upp!

Ätteläggen lika flyggalen som fadren

Jordan, August och Alma

Ibland när vi inte har något alls att göra och fantasin vattnats ur fullständigt då åker vi till Arlanda och tittar på flygplan.

Natten, när lugnet är allenarådande och gryningen är i faggorna

Då blir Statoil nattens nöje i väntan på ny taxikörning

Snus är snus och svårt få gamla gubbar att byta

Jag har i inlägg efter inlägg och i TV (i slutet av programmet Debatt) förfäktat snusets värde och i sak har jag inte ändrat mig ett dugg.
Snarare har jag kommit fram till en brytningspunkt, den där som omformar sinnet och slår in på något annat.
Eftersom jag snusat sedan 13-årsåldern både dagligen och stundligen, och anser att snus tillhör den högre smakskalan till gastronomin gränsande, är brytpunkten viktig.

Från SVT Debatt 28 februari 2013

Jag har lämnat det lösa snusets värld och slagit in på det bundna i påse.
Trodde aldrig att detta skulle bli möjligt. Testade genom åren av och till någon stund med påsar som lätt blev halkigt slemmiga och som lämnade föga av smak och arom. Det lösa snuset gav en verklighet, en närhet, en tydlighet.

Jan Norling

Så var det någon, det är ingen hemlighet, Janne Norling, som återkommande hävdade att de fanns ett snus, han själv snusade, som var långt mycket mer aromatiskt trots att det låg i påse och det är General Onyx.

Smakade hyfsat, inte så mycket bergamott som jag i och för sig tycker om i annat, men inte i snus. Jag smakade en gång, två gånger, tre gånger.

Köpte en stock. Det behövdes så många för att övertyga. Nu har det gått en tid. Det "nya" snuset är övertygande bra. Så här med facit kan jag erkänna att jag gått över till det jag ratat så många år.

Nu på förmiddagskvisten öppnande jag en hederlig gammeldags. Konstaterade; "Inte för mig längre!"

Gamla hundar kan visst sättas på plats!

Ny thaibutik, påskkorv och kinesiska teägg

Sådär ja, det hiskeliga påsklovet snart över. All is back to normal efter den här helgen med vanliga körningar i taxibilen och mer vardagsmat på bordet.

Noterade en glädjande sak, den heter "Thailaan" och är en innehållsrik thaiaffär i Sollentuna Centrum. Rent, snyggt och välsorterad.

Köpte grejer till en morgonsomtam att äta idag på morgonen, hetta, överlevnad, tröttheten bara flyger iväg, anden tar plats, livsanden.

Vardagen infinner sig alltså, en vanlig lördag efter påskens märkvärdigheter med kinesiska teägg och påskkorvar från Taylors and Jones från Papilles ost&chark på Lidingö (mer om butiken och Ingela Carlsund kommer att komma vad det lider)

Christina Frohm och Bengt Pernholm
på Klasro skola

Här om dagen hann vi med att åka till Klasroskolan och det är alltid välkomnande, ombonat och varmt med gott kaffe och överdjäkligt goda chokladkakor.



Okey, bara som en parentes, här är receptet på Christina Frohms delikata klassrumssnittar:

Det behövs 100 gram rumstempererat smör som rörs vitt med en deciliter socker och två matskedar vit sirap. Blanda en halv tesked bikarbonat, två maskedar siktad kakao och en tesked vaniljsocker med två deciliter vetemjöl och rör ner i smörsockerpöset.

Dela degen i två delar och platta ut på bakplåtspapperklätt bleck. Baka i ugnen 175°C i "femton minuter cirka en kvart". Ta ut och vila någon minut innan de sporras i ätbara kaklängder.

Oj, Oj - hittade förresten en lustifik och god sak i min lilla turkiska affär ganska nyligen. Trodde först det var rejält testosteronmaxade olivrar, men det var det inte, det var syltade mandlar. Bara ett måsteköp, billigt var det också. Utmärkt till stek, utmärkt till kebab, hamburgare, utmärkt till allt.

Här under vilar rester av en historia

Den kallas Zon 526 inom Taxi Stockholm. Där finns en liten undanskymd (nåja ute på en åker) parkeringsficka, utmärkt för en powernap i väntan på körning och alldeles invid gamla Höstsol, pensionerade skådespelares gamla retreat nu omgjort till Såstaholms konferens. Där är vaggan till traktens äldre mänskliga historia och jag rapporterade i somras från den märkliga historien kring Estrid och utgrävningarna av den kristna gravplatsen mitt emot parkeringen.

Jag skrev om utgrävningen förra sommaren.

Man trodde att det var alldeles färdigt då, trots att jorden runt i kring är så svart att vart hän man än sätter spaden får man upp det förflutna.
Tydligen har pengar ändå avsatts. För när jag stod där i väntan här om dagen parkerade hastigt en bil, två bilar, tre bilar, bredvid mig och ut vällde folk i gummistövlar, vindjackor, långt hår, bylsiga byxor och med kameror - arkeologer. Ena bilen förstärkte ; Stockholm läns museum.

Nu är det dag igen, för sommaren. Den lilla högen med ris och sten bredvid och ytan med asfalt. Till sommaren skalas ytskiktet av och det är bara att hoppas på att man hittar det intressanta man är ute efter, en Jarlabanke, en kyrka, en bosättning eller ännu fler gravar. Bara nu tjälen går ut marken,

Snö och dagsmeja

Vaknar upp till nyheternas väder på TV4. Det blir mer snö, stora mängder också.
Ute i skogen, på åkrarna och i min köksträdgård ligger snön fortfarande vit som isiga hårda plattor.
Dagsmejan gör sitt, som på bilden som är från Järvafältet förra helgen.
Sysselsatte mig att titta genom bloggandet  från 2007 och den sjätte april. Ingenting handlar om trädgård, även om jag har för mig att jag vissa år redan satt lök och grävt och halmat gångar. Det enda jag hittar är att jag ett år satt mig att grodda potatis. Något som sedan sades vara helt nödigt. Det är nämligen ingen skillnad i hastighet mellan förgroddad och "groddad inte alls potatis".
Alltså drar jag slutsatsen att jag inte behöver ha bråttom, att tålamodet, det vill säga konsten att vara otålig fast lite längre, får infinna sig. Väntar lite intressanta fröer från Impecta i veckan, kanske köper jord idag.