Vilken härlig spelmansstämma i Hovra och vilka härliga pizzor i Augusts pizzastånd

 Hela helgen uppbokad av spelmansstämman i Hovra, en institution som nu väckts till liv av en ny generation efter ett decennium i dvala. Otroligt välordnat med spel i varje buske, dans på dansbana och i lôo (dansladan) och med konserter som var outstanding eller vad sägs om "Mor Dansar" med ståbas och viola da gamba och sång, Allan Edwalltexter rätt igenom. Och vad sägs om magiska musikanten Ale Möller tillsammans med Erik Rydvall?

Beställningarna togs upp efter ett färgkodsystem för att hålla ordning, allt

arrangerat av K! Som ses var det lång kö och pizzorna hade strykande 

åtgång.

Pizzaliv torsdag, fredag och stor final på lördagen då jag själv fick ledigt och kunde gå på en del konserter tack vare vännen Åke som var mottagare av beställningar och flöde halva natten eller så långt degen räckte. 

För Augusts del var det inte bara att baka ut pizzorna. Napoletanska varianten kräver stora förberedelser med biga (fördeg) som ska jäsa i 17 timmar. 

Varje eftermiddag från onsdag gick degblandarna i köket hemma. Alltså vi bor granne med stämman, bara att springa över täkten med sådant som behövdes. och runga grejer kördes med bilkärra. Bort och bockar lånades ut av Gunnar Ottosson Tack!! 

Pizzadagarna gick åt att blanda fördegen med vatten och maltextrakt och bollas ut och läggas att kalljäsa i portionsburkar i kylen. Sammantaget 150 pizzor.

                     

Snart färdiga pizzabollar att kalljäsa.

August var som en maskin med världens fokus! Allt utan att glömma

det ansvarsfulla och konstfulla hantverket (konsthantverket) för

ett fullgott resultat. Tre olika slags fyllningar, alla som smakbomber

såm bara dansar på tungan. Det finns alltså pizzor och så finns det

Napoletanska Augustpizzor!!!

Något exceptionellt första kvällen var att August stod där och bakade på sin myndighetsdag. Han fyllde 18 och firade med sin favoritsysselsättning. Och mitt i bakat kommer en hel hög initiativtagare och spelmän rusande med ballonger och hattar och ställer sig att sjunga "Ja må han leva" utanför pizzatältet. Trodde August skulle få värsta spelet, men blev så lycklig. GRATTIS FINA POJKEN!

18-årsdagen firades med pizzabakning. Vad han önskade 

i övrigt? En sifon för varmt och kallt skum...

...och det fick han vid morgonuppvaktningen.

Älskade unge. 18 år i helgen och världens 

bästa sällskap i vått och torrt och i medgång och motgång.

Titta på det utmärkta bakbordet, ett konstverk 

signerat faster Karin och som förärades August i födelsedagspresent. 

Kan inte bli bättre

Så här ska en fördeg (biga) se ut för det perfekta napoletanska baket.

Trådigheten skapar perfekt botten och bulliga smakrika kanter.

August har trimmat kunskap och teknik till förfining.

Jäskaret med biga, 21,5 kilo fördeg bara till lördagens 

stämmofinal.Vad ska man säga? Pizzorna på 

Hovrastämman en succe och stämman har satt 

Håvra på kartan igen!!!!

17 burkar hårspray på fyra veckor med en konfunderad handlare i Grez

Fyra veckor 17 hårspray

En liter fixativ gräver stora hål i plånboken och jag gör av med massor eftersom jag just nu uteslutande jobbar med torrpastell, det vill säga pigment hjälpligt sammanhållet och som sedan lägger sig på papprets gräng. Måste alltså limmas fast med ett "klister", det vill säga fixativ.

För många år sedan fick jag tipset att hårspray går utmärkt att använda. Men gulnar det inte? Nä, inte alls! Ytan blir fortsatt torr i karaktären och håller pigmentet på pappret minst lika bra som ett fixativ från konstnärsbutiken, en sådan man kan få betala flera hundra kronor för.

I Grez sur Loing finns en livsmedelsaffär, marockanen som driver Rapid Market på Rue de Vieux Pont. När vi var där i september 23 handlade jag slut på hans hårspray. Köpte massor och tipsade min omgivning om det utmärkta fixativet vilket gjorde att fler än jag handlade hårspray. som fixativ. När vi lämnade Grez efter fyra veckor kom Anders Ståhl dit och han fortsatte handla hårspray i mängd på Rapid Market.

Nu, januari 2025 var det första jag gjorde när jag landat och installerat mig i ateljén och lägenheten på Chevillon att handla på mig fem flaskor hårspray. 

Handlaren, marockanen tittade lite bryskt på min kortklippta lugg, men höll god min och slog in sprayburkarna. 

En vecka senare var jag där igen och handlade sju burkar, än mer brydd min i kassan och tredje veckan köpte jag fem hårspraysburkar till. Då tänkte jag att jag måste förklara mig och jag tog tillfället att berätta om hårsprayens förmåner att fixera pasteller och att jag jobbade med bilder på hotel Chevillon. Han svarade att han undrat det senaste året över att folk kom från Chevillon och handlade på sig stora mängder hårspray.  

Jag berättade för Anders Ståhl att jag förklarat för handlaren och han sa att "nu är magin bruten."

Alltid ett bröd på väg hem. Man kan liksom 

inte gå förbi Benoît utan att handla bröd

Stor pastell på utsökta Fontainebleaupapper.
Loing uppströms från bron

När säger jag att en målning är klar? Jo, när den slutar snacka med mig!

Loing från bron medströms, pastell på papper ca 60 x 45 cm

Morgonens intensiva gnetande i ateljén fortsätter ett tag till med samma landskap för ögonen, samma slags yta för den är viktig, det över bron till vänster medströms. 

Nu lite lunch, hastiga hopkok av det jag hittar i affären, linser, fläsk, sallad, senap. Sedan tillbaka efter en timmes bokläsning. Ganska kallt idag.

Ett av de jobbigaste besluten är att lämna en bild, säga att den är klar. 

Hur kan jag vara säker på det? Svåra beslut och ibland kan jag bara sitta hur länge som helst och bara stirra, glo mot staffliet i en slags vånda. Kämpigt.

"Det är ju egentligen inget att dividera om", säger jag till mig själv. Att jag aldrig lär mig utan hela tiden fastnar i vedervärdiga beslut som egentligen inte alls är så komplicerade.

Bara några linjer till, tänker jag och minns Björne Selder som nästan var färdig med en sten till skulptur, vackert svävande former, så tunt att man inte tror att det är sten, en vinge. Så tydlig och så klar. "Bara några tag med hammaren. Så blev det sten igen".

Man får liksom inte vara feg. Jag måste alltså få fortsätta om det går fel, vilket det ofta gör, få fortsätta för att ta tillbaka uttrycket. Bilden lever ett slags eget liv och det ska fan vara motstånd. Ibland fortsätter jag ändå som en idiot. det är inte långt mellan en färdig bild och att rasera hela bildbygget. Klokskap och dårskap. Ibland känns det som att jag tvingar bildhelvetet dit jag vill. Så kommer jag till det där magiska att bilden inte längre utmanar, inte längre snackar tillbaka. det är som att vi är överens, sådärja, Nu är den klar.

Stranden på andra sidan Pastell på papper ca 60 x 45

Går upp till lägenheten och reder mig en kopp presskaffe, ett bröd från Benoît och försjunker i Jan Mårtenssons Häxan som utspelar sig här på Chevillon och i Grez. Lättläst underhållning med uthärdlig spänning. Jag gillar inte spännande saker, inte fotboll, inte friidrott, inte spännande filmer, inte drama annat än som teater och opera. Jag får i mig tillräckligt med spänning genom mina bilder för man vet aldrig hur de slutar.

(Snart ska jag berätta om mina stora inköp av hårspray)

Till Fontainebleau och papper

                            Varför gör du så många bilder som liknar varandra, men egentligen inte?

Förstår nämligen att om jag inte hittar något annat nödvändigt kan jag fortsätta flödet av det tema jag redan etablerat, utforska tills det tar slut, tills inget mer finns att tillägga. Inte kopiera mig själv, snarare att förvalta motivet, bilden, pastellen eller målningen. Dra den till sin yttersta gräns. Emblematiskt fortsätta som en slags utgrävning i min egen uttrycksförmåga och inte stanna upp förrän motivet/tanken är helt genomlyst av alla dess möjligheter.

Eller som vännen Janne Enfors påminde mig efter att ha läst sin Slas: "Har man dragit det första strecket har man dragit på sig ett stort problem som det gäller att ta sig ur snarast."

Måste jag då ha alla bilderna framför mig för att förstå processen? Absolut inte för varje enskild bild berättar just hela historien. Varje enskild bild är både en egen helhet och en del av den eller omvänt.

Jag bara SKA till Fontainebleau, behöver stora papper, längtar efter dem, förberett mig två veckor, nu reser jag. 

Tar bussen från Grez Lez 4 Routes till Château (palatset som har en svensk anknytning då Drottning Kristina bodde här några år efter att hon abdikerat 1654 och som långt senare togs över av Napoleon som här tog adjö av sitt garde innan han gick i exil 1814) och promenerar genom stan till det stora torget där det är marknad idag. 2:50 € för bussen enkel väg.

Hela torget är fyllt av salubodar, små lokala odlare, charkuterier, fiskmånglare, köttbodar, grönsaksodlare, ysterier. Helvete varför har vi inte detta hemma i större utsträckning. Otroliga kycklingar, fantastiska charkuterier, magnifika bröd och grönsaker som fortfarande höljes av morgondagg! Vilken lycka!

Letar mig fram till konstnärsbutiken, nere i källarn hittar jag de papper jag önskade och av samma slag jag använde mig av senast i september 23. Billigare än jag föreställt mig, svarar utmärkt till mina pasteller och mitt sätt att arbeta på ytan och med en försiktig och fin gräng om ens någon.

Tänkte äta i stan, men kände samtidigt en dragning hem till ateljen. Hittade en bankomat och tog ut tillräckligt för bagaren som inte tar kort under hundra spänn.

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/halvtid-och-ensamheten-gor-mig-nytta.html

http://tabberaset.blogspot.com/2025/05/forsta-halvan-av-januari-i-ateljen-pa.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html

Halvtid och ensamheten gör mig nytta. Växer i mina bilder och förstår att missad tid i ateljén aldrig kommer tillbaka

Pastell på papper 36.5 x 20,5 cm

 

"Sista bilden för idag", skriver jag i min dagbok över vistelsen i Grez sur Loing. Det är en pastell på papper från ett ritblock. Skulle jag satsa på att åka in till Fontainebleau och köpa större eller fortsätta ett ta till med dessa på 36.5 x 20,5 centimeter. Det suger att åka härifrån, slumpa bort en hel fredag för några pappers skull.

Pastell på papper 36.5 x 20.5

Slow start morgonen därpå och det är tillåtet. Till ateljén efter en lättare frukost. Ensamheten på Chevillon är behaglig, inte en jävel som fångar mitt intresse eller stör annat än gångsteg i nattkorridorerna, slammer från stora salen och någon som tycks vara i köket, men det är bara röster ur det förflutna, ekon, inga människor, bara skuggor. Jag är med mig själv och det är ett sannerligen trevligt sällskap.

Slåss med tanken på att ändå åka in till Fontainebleau för papper. Längtar efter att få jobba i lite större format. Det som  går att ta hem i stora resväskan, väl emballerat, är 60 x 45 centimeter, fullt tillräckligt. Väntar till på tisdag, då är det matmarknad i Fontainebleau. 

Väljer att vara i mitt eget hela helgen. Känns nyttigt att vara själv med mina egenskapade rutiner och känner hur erfarenheter bara bubblar upp och växer, samtidigt som jag lider av otillräcklighet något alldeles förfärligt, men det har jag alltid gjort.

Pastell på papper 36.5 x 20.5 cm

Där ute finns det, allt samlat att samla. Landskapet i Grez. Det sorlande violetta ljuset, kalkstensdammet och skenet över vattenvägen. Det aldrig sinande flödet Loing. Färgerna som blir nästan sura av ångestkramp. Så slår det mig ändå att det är riktigt bra, som små karameller dessa pasteller. Det enda jag kan göra är att tränga djupare in i dessa fantastiska franska landskap och därmed också själv jobba vidare förutsättningslöst, slåss vidare mot skapandets demoner. 

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

http://tabberaset.blogspot.com/2025/05/forsta-halvan-av-januari-i-ateljen-pa.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html

Första halvan av januari i ateljén på Chevillon,

 

De första två veckorna, jag trodde aldrig att jag själv skulle kunna uppnå detta fullständiga fokus och denna totala koncentration i min kreativitet. Orädd började jag omedelbart med en rad skisser och lika orädd fortsatte jag med ett slags förfinande. Tillät mig inte att gå vilse, kände en säkerhet i bilderna, precis så jag alltid önskat, en självsäkerhet som kommit till mig efter år av tveksamhet, år av tvivel, år av uppehåll, långa perioder av tomhet. 

I över 30 år, av och till, alltid tveksam och alltid med oro, ångest. Plötsligt flödade det. Inser att det är så jag fungerar, varför arbeta mot istället för att acceptera, tar ju bara en massa energi. Bryr mig inte längre om annat än mig själv och mitt eget förhållande till bilderna, det är nog där det förlösande inträffade. Efter femtio år av "to please others" känns det befriande.

Om morgnarna äter jag en snabb frukost i lägenheten och sedan ner i ateljén innan det ljusnar. Sätter mig och tittar genom gårdagen, det lyser om bilderna.

Under slutet av 70-talet hade jag en lektor och mentor i London som frågade mig "were do you get your ideas from?" Pinsam fråga då det var just från honom jag hämtat många av mina idéer.

En professor jag hade i Norge sa att alla konstnärer stjäl av andra, men då ska det ske begåvat!

Den här morgonen i ateljén tittade jag på mina målningar jag klistrat upp med maskeringstejp på väggen och kunde säga att "det här är jag!" Stor befrielse.

Tog en tur ut i byn. Friskt. Köpte ett chokladbröd av Benoît. Tog en sväng till ateljén via Chevillons bibliotek. Hittade den där boken jag inte hade lust att läsa då jag hört att det är ett pekoral. Nu tog jag den i alla fall: "Jag"

Tillbakablick till de första dagarna i januari, första dagarna i Grez och på hotel Chevillon

                               

En liten pastell med motiv över Loing ca 21.5 x 18 cm

Man kan faktiskt vara här i januari. Det är väder då också. Inte varmt alls, men väder. Ibland snö, ibland riktigt vårväder med kacklande vitkindade från andra sidan Loing och med Forsythia som är sprickfärdig. Nästa dag isbark på den gamla bron så att man inte kom över utan att slira omkull. 

Försökte komma ut i byn för promenad varje dag. Behövde verkligen pauser för ateljéjobbet är så intensivt och tidsbegränsat. Njuter därför även när det duggregnar eller är frysgrader.

Det är alltså här, hotel Chevillon mitt i Grez sur Loing

Pastell, januariväder över Loing

Står upp tidigt. Klär mig och går ner till bagaren för bröd, möter bybor. alla hälsar, så fint. Hälsar jag på samma sätt mot okända man möter på gatan hemma så blir folk skräckslagna och börjar springa eller i alla fall röra sig fortare. Bonjour!

Första dagarna pasteller i det där vädret som inte håller. Hittar rutiner för mitt arbete förvånansvärt snabbt. Behöver ramarna för att få jobbet gjort, tidsögat. Så och så och så. Smiter ändå bort ibland, hittar på att, kanske jag ändå borde gå till affären, apoteket, vänta när stänger bagare för ett pain au chokolat, dessa underbart frasiga och goda chokladbröd, eller de med mandelmassa som väl kan mäta sig med semlor. Får hålla mig fast fysiskt för att inte hitta på anledningar att smita undan. Egentligen ett jävla jobb det här, men så har det alltid varit, rädslorna hinner ikapp. Varje morgon när jag kommer ner i ateljén är jag rädd för att nattens genialitet ska ha sjunkit ihop som en sufflé. Det har inte hänt än här, de första dagarna. Snarare är jag förvånad över att så snart etablerat rutinerna och gjort bilder jag aldrig trott att jag skulle göra, aldrig i helvete!

Pastell på papper 21,5 x 18 cm

Trodde väl aldrig att jag skulle ställa mig på bron, titta motströms för att se rörelserna kring utskjutande små öar, näs och hur ljuset skiftar i januaridagen eller hur träden vattras ut i frostdimmor.

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html

Med franska förtecken. Lite mer från månaden på hotel Chevillon i januari

Grez sur Loing, ska vi ta det från allra första början? Egentligen var det i september 2023 som min fäbless för Chevillon och Bonnierateljé 2 startade, men det har jag skrivit om tidigare.

Nu var det januari 2025 och jag hade legat på sjukhus i mitten av december och allt syntes förbi. Ett virus på balansnerven. Magnetröntgen av hjärnan gav vid handen att det inte fanns några läckage eller förträngningar. No problems att lyfta till Paris direkt efter nyår. Världens dyraste kaffe på Norwegen. Längtade till frukosteringarna i lägenheten med bröd från bagaren Benoît och fransk paté och ostar, söt sylt och starkt kaffe.

Längtade också till det fokus jag får i ateljén, ensamhaten och koncentrationen, ljuset som nu i januari var något helt annat än det i september. Kallt, råkallt, isdimmor och isbark, snöflak och vind, svarta fåglar som kraxade, inga vinande svalor med bo i fönstersmygen. Ljuset, alldeles utfrätt, lilalikt och ändå så avslöjande, färgrikt i allt det grå. Och så bron som så många attraherats av och jag kände mig tvungen redan senast. Motvilligt drog jag mig då ner till Strindbergs badställe och skissade bron och gjorde färdigt ur minnet i ateljén. Det blev en försiktig bro minst sagt, fortfarande en favorit för jag känner motvilligheten. Har ramat den nu. I september var det en man från byn som omedelbart villa handla bilden. Jag sa "har du möjligtvis en Laban i mint condition så kan vi byta" i ögonblicket tänkte jag, "vad sa jag nu" jag behövde ju pengarna och var inte sådär på för att sitta i en 60/70-talskomfort och ratta en bil som med lite ansträngning kom upp i 90 och ända till Stockholm. Han hörde inte av sig igen men var moloken då han bara några veckor tidigare haft en Laban men givit bort den till en kompis. Målningen finns kvar och idag är jag lite glad för just detta.

Loing var stridare nu än i september och skitigare.

Badstället, översvämmat med svinkallt franskt vatten

Äntligen tillbaka i ateljén, samma som september 23, samma doft. så fort jag fått upp väskorna i lägenheten rusade jag ner för att ta ateljén i besittning, ställa allt i ordning exakt som tidigare, packa upp pasteller och färger, pennor, papper och fixativ.

Återkommer snart till tankar om själva uttrycken, om mina egna bilder. Jag har tid att tänka. Har hela Chevillon helt för mig själv, inga stipendiater eller andra är där. Jag går genom salar och kök, korridorer, allt är tyst och kallt, 12 grader utom i lägenheten där jag brassar på med värmen. En arbetsmånad ligger framför mig, en resa inåt.

Med Matmaffian på maffig lakritsprovning

Hallå där, höj blodtrycket och få en smak av den fina världen. Vad sägs om kombon lakrits och tryffel, lakrits och barndomens bananpastill eller med smak av 50-talets tablettaskar; Viol. Eller lakrits tillsammans med fermenterad koreansk vitlök. Lakrits som når svindlande höjder och utan jämförelse den kanske rikaste lakritssmaken som finns, testa gärna hyllningen till Tore Wretman. Han brukade avsluta sina långa matdagar vid sitt krogimperium med att slänga upp fötterna i soffan och njuta av ett glas cognac tillsammans med lakritsbåtar. Nu vet jag inte om kombon vare sig är lyckad eller hälsosam, men ett vet jag däremot att dessa HAUPT:s lakritsbåtar är maxade med lakrits och inte går att jämföra med lakritsbåtarna i lösgodishyllan som knappt innehåller lakrits.

Pratar jag maximal lakritsnjutning?

För ett tag sedan var den förening jag är glad över att tillhöra Sveriges Matskribenters förening, den så kallade Matmaffian, som har ett 80+-tal medlemmar och till och med tillhöra styrelsen. Sisådär varannan månad eller ibland oftare hittar föreningen små guldkorn i tillvaron. Ett av dessa var en intensiv lakritsprovning för någon vecka sedan hos HAUPT Lakrits (ett företag som jag ofta återkommer till och hyllar och har så gjort sedan första smakprovet för en massa år sedan och detta för korrekthetens skull utan betalning eller mutor!!! utan för ren och skär omsorg om smak!)

Vi samlades tolv medlemmar för en och en halv timmes lakritshistoria och rikligt med smakprover (deras nykokta lakritsfudge är nästan att dö för)

Det här är en idé som är lysande för företag eller föreningar, kompisgäng eller bara för att. Slår mig att världens saltaste lakrits inte var med på provkartan, tigg och be att få testa den, Svenskjävlar! eller köp med en burk hem...eller två, så salt att man nästan inte står ut, ändå beroendeframkallande.

Googlar på min egen blogg och ser att jag skrivit dasspapperslånga grejer om HAUPT, då förstår ni min passion. Följ länken och ta första steget till att bli lakritspassionerade ni också.

BILDER: HAUPT  från Matmaffians provning

Promenader till kyrkogården och Chevillons familjegrav, målningar, isgata och frisk luft

 Jag har försökt hitta i historien. Vem som ägde vad. Hotel Chevillon i Grez sur Loing hade många ägare, så långt kom jag. En målning i trapphallen beskriver madame Chevillon som ganska uppenbart var en av ägarna. 

Jag tog dagliga promenader i den stillsamma byn. En god vän kommenterade min närvaro efter att själv ha varit där 2010 att "byn är så jävla tyst och tråkig att det enda som återstår är att arbeta."

Det är helt överensstämmande, men frisk luft kan ju ändå behövas av och till. Jag försökte därför att i den sura januarikylan ta mina dagliga promenader och även om jag vid det här laget känner byn ganska så väl hittar jag alltid något som är nytt för ögonen. Trädgården som är helt igenvuxen bakom röda gallergrindar som tillsammans döljer ett övervuxet och som det ser ut helt övergivet hus. Det ligger efter Rue Wilson, alltså samma gata som huvudentrén till Chevillon, lite upp till vänster mitt emellan hotellet och krigsmonumentet. Övergivet? Ja jag trodde det enda tills jag såg en man som stängde grindarna bakom sig och var på väg till sin parkerade bil tvärs över gatan. Frågade honom om huset. "Ja jag bor där, svarade han.

Lite längre upp på samma gata, precis innan man helt enkelt går ut ur byn ligger begravningsplatsen övervakad av ett rent hiskeligt och jättestort krucifix. Jag vandrar med stor tillfredsställelse runt i de olika begravningskvarteren och bland gravar rikt dekorerade med små minnessaker och skulpturer, det är fantastiskt att se hur folk vårdar sina döda, men inte så värst länge. Längst uppe i området ligger de allra tidigaste döda, de som gick bort för hundra år sedan.

Väl jag spatserade bland de raserade gravhusen och  gravarna så ser jag en grav med en ståtlig sten som ett kors och en tomb med rostiga kedjor, ser helt övergiven ut, ganska illa åtgången av väder och vind och miljöförstöring, går knappt att läsa inskriptionen, men jag ser. Jag tror mig hittat familjen Chevillons familjegrav.

Om kvällen går jag omkring i stora salen på Chevillon och tittar på alla de gamla målningarna som hänger där. Tror mig hitta färgsättningar som jag känner igen mig i. Ljuset och färgerna i Grez var ju det som lpckade så många konstnärer dit. Känner omedelbart igen mig i Roger Donoho, Bruce Crane och Henry Enfield. Två amerikaner och en engelsman. Märkligt.

En svenska, Emma Löwstädt kom till Grez för att måla. Hon fick en helt annan framtid än Karin Bergöö som förlovade sig med Carl Larsson på den berömda bron i Grez och födde parets första barn på hotel Chevillon. Så snart de var gifta blev Karin tillsagd att inte måla varför hon istället ägnade sig åt formgivning, idag hyllad för just detta. Emma Löwstädt däremot fortsatte sin målarkarriär efter giftermålet med amerikanen Francis Chadwick och med stor framgång inte minst vid salongen i Paris och utställningar i Amerika. Francis Chadwick var förmögen och de tu lär ha köpt hotel Chevillon och senare också byggt hotel Laurent, närmaste granne där för övrigt bland många andra Strindberg hyrde in sig i nio månader (men stannade bara två).

Promenaderna är en lisa för själen, men en tidig morgon när diset låg som en köldmatta över Grez tänkte jag ig en promenad över bron för att se Loing från andra sidan bron. Det var så glatt av isbark att fötterna inte fick fäste. Redan i korsningen Rue Wilson och Rue Carl Larsson gav jag upp och halkade tillbaka för många timmars arbete i ateljén.

Frankrike och Grez sur Loing

Återkomsten, första dagen, vackra Chevillon från Loing, kastanjeallén

som jag senare kom att arbete med i bild

Bläddrar i bloggen och ser att jag inte uppdaterad sedan nyår, förfärligt egentligen för en som envist bloggat sedan 2006. En hel del har hänt sedan dess och jag ska försöka uppdatera i takt med händelserna.

Dagen efter nyår reste jag till Frankrike och Grez sur Loing för att ta in på hotel Chevillon med lägenhet och ateljé, precis detsamma jag hade en månad i september 2023, då med vistelsestipendium, nu självfinansierat.

Med utsikt över ateljén från mitt sovrumsfönster

Ett mer än kärt återseende "min" ateljé

Ordar inte så mycket om tradition och historia den här gången, men väggarna viskar konsthistoria. Då massor av gäster och nya kontakter - nu mol allén. Förvisso påtalades att det spökar på Chevillon och visst i ensamhet i det stora husets salar och gångar hördes steg och ljud från folk som andades, dörrar som stängdes och öppnades, viskningar och rop. Men herrejösses, "det är inte de döda man ska vara rädd för utan de levande" som en läkare sa till min morsa när hon var sjuksköterskeelev och skulle ta hand om sitt första lik. Jag är fullständigt imun för spökerier. Såg det istället som en tillgång att i tysthet, utan att bli störd, leva mitt liv en månad i fullständigt celibat. 

Bagaren Benoît på andra sidan gatan, som jag längtat efter hans bröd, 

bakat på lokalt odlat spannmål och malt i lokala små kvarnar, 

bröd på riktigt och med en smak som är rik

De enda jag mötte var bagaren tvärs över gatan och butiksbiträdena i marockanska livsmedelsaffären. Annars fullt koncentrerat arbete i ateljén, franska matpauser i lägenheten och så lite sömn som möjligt.

Möttes av ett gråkallt väder och en översvämmad Loing, men en ateljé som är makalös och som jag nu känner väl. Idogt arbete från dag ett.

Pizzadag Nej Tack. Här blev det thai på nyårsdagen

Bara jag och August hemma. Det blev marinerade kycklingvingar och en sallad på leftovers av Stenspers kalvfilé sedan igår. 

Ja jag kallar det sallad, skuren grön chili, fisksås, lime och rödlök i tunna tunna skivor samt då tunnskuren filé.

Kycklingvingarna fick ligga och dra i fisksås, soja, chili, tamarind, lite svampsoja, vitlök och några droppar sesamolja och en tesked strösocker. Sju timmar . Bakades sedan i ugn i 17 minuter 225° varmluft och fyra minuter under grillelementet.

Serveras med en "dip" av mängder av grön thaichili, lime och fisksås - hett som tusan men också väldigt aromatiskt. Och så naturligtvis Kaonieuw.

(Jag har skrivit massor om det här, skriv bara in ett ledord i rutan upp till vänster på den här sidan kommer det att radas upp läsförslag från bloggen i all oändlighet)