Första gången var i våras. Vi blev så drabbade av dessa skådespelare att vi ville tränga djupare in som betraktare, som lyssnare, som upplevare så vi gick tillbaka i veckan för att uppleva det vi kanske missat, tack och lov så sattes Dödsdansen upp igen, varför, ja gissa det.
Två skådespelare, Gunilla Nyroos och Marie Göransson som är sig själva och samtidigt Edgar och Alice:
-Vill du inte spela lite för mig?
-Vad ska jag spela?
-Vad du vill.
Tror inte jag blivit så drabbad av teater tidigare, inte minst för att Intima teatern är just så intim, så nära nästan plågsamt nära. Ett skådespelarliv med utgångspunkt av Dödsdansen, det där sista halmstrået, sista andetaget som samtidigt annonserar en fortsättning både i Strindbergs dödsdansen, en dödsdans av nedmontering. Göransson och Nyroos är något annat, erfarenheter, smärta, och ett måste...en fortsättning bortom Dödsdansen. Det är lite av en dryg timmes kommenterande av Strindbergs drama utifrån dem själva, deras långa scennärvaro, ett tiljornas liv och ett svar på varför, ett måste, ett inre starkt behov. Rädslorna, nerven.
Två av våra främsta. Vad kan det bli av det? En oerhörd drabbande föreställning. Gå och se den innan det är för sent. Gör det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar