Nattvandring XXXX

Alla Mozartslingor förföljer mig, sjunger inom mig. Det är min 40e och sista Nattvandring. Kommer säkert att skriva fler liknande, men aldrig mer under rubriken nattvandring.

Kom hem från Operan och nypremiären på Trollflöjten vid pass halv tolv. Assar var nödig. Det blev en nattvandring, dock inte den sista med honom.

Vår favorittenor Joel Annmo sjöng Tamino. Det är bara att blunda och lyssna till hans nakna, raka och tonsäkra tenor, så vackert han sjunger denne man, så osentimental, men samtidigt romantiskt glittrande, väldigt engelskt om ni frågar mig – det kanske är därför vi så gärna lyssnar till honom – helt annorlunda alla andra.

Texterna lite omskrivna, flirtande med samtiden, en kåtkatolsk präst (Anders Blom) som överfaller fångade Pamina (Magdalena Risberg…tror jag) och istället för frimurarkänslan var det scoutrörelsen som leddes av Kristian Flor som Sarastro. Och här var det spel över hela Operan. Uppe på tredje raden stod Frida Johansson som lättjefull Papagena och spelade mot en gränsöverskridande Papageno (Jens Persson) som stod på scenen och som jag kanske tycker spelade över en del. Hans fågelfångarroll ska ju vara tafatt och lite dumbommig inte narrspel och galna upptåg. Kul grepp ändå tycker jag efter att ha vant mig efter en timme och lagom till pausen – operakonservativ som jag är!

Musiken är brilliant, det vet vi ju, solisterna fantastiska men storyn blir lite töntig och överförstärkt stapplande i den här uppsättningen.

Då frågar sig alla vem som sjöng nattens drottning och om hon klarade det där höga klingande.

Jag vet faktiskt inte vem det var. Det är två alternerande drottningar i den här uppsättningen och jag fick aldrig reda på vem det var som sjöng. Hursomhelst satte hon tonerna klockrent, aldrig hört något liknande och då har jag sett Trollflöjten åtskilliga gånger både på Stockholmsoperan och andra operascener.

Alltså det var nog meningen att den här föreställningen ska vara buffa på riktigt, fylld med upptåg och spelevinkelkonst och visst, ja, jag hade roligt hela vägen för när det spelvinkliga landade i arior blev det smäktande opera och vackert ibland så man nästan dog, Ändå lite tunt, lite för lite märg. Lite för blekt. Sevärt? Jaaaa absolut. Motsägelsefullt eller hur.

Sådärja, hemma igen efter en vandring och tankar i dimregnet vid midnatt. Tyst visksjungande Mozartariorna från kvällens äventyr på Operan.
Följ den här länken och hitta alla tidigare nattvandringar.

Adjö!