Löjligt gott

Biff med lök och grillade skivor av aubergin och zucchini.

Det räcker så!

St Johns! Svindlande körmusik

För otroligt många år sedan var jag med några ”Kingsare” på en evensong med St Johns College Choir under George Guest. ”Kingsarna” gjorde sig hela tiden lustiga över framförandet och dirigenten. Kanske vänskapligt och kärt, vad vet jag, men det var i alla fall inte att ta fel på den konkurrens som gällde mellan de två collegekörerna. Det var lite för beskt, lite för brittiskt för att det skulle kännas helt okej.

Idag var vi i Storkyrkan och lyssnade på St Johns.

Vad säger man?

Den bästa körkonserten ever! (Har lyssnat på elitkörer i 55 år och så var vi i Västerås för två år sedan på en Kingskonsert!)

Vilken renhet, vilken exakthet, vilken textning och vilken värme och musikalitet. Spännvidden i repertoaren gick från Byrds Mass for four voices till Waltons ”The Twelve”. Helt otroligt!

Fick förmånen att säga just det till Andrew Nethsingha efter konserten. Att jag inte hört kören sedan George Guest och då i St Johns. ”Ah during the Golden days”, svarade han försynt. Jag fick replikera och tacka för det mest fantastiska jag hört och säga att det är nu, just nu som är The Golden days.

Ni som inte var där, ni gick miste om något stort! 

Svindlande stor körmusik.

Renen går mot öster

Det är klart att det går att mötas på halva vägen eller med övervikt för den ena. Tänkte så när jag stod med ren, nudlar, chili, vitlök, hemodlad svartkål stekt i soja och med några cocktailtomater.

Renen var malkött så med ägg och lite grädde i smeten kokade jag 80 små frikadeller. Kokvattnet reducerade tills mindre än hälften var kvar. Tillsatte soja och fisksås. Stekte hastigt fint skuren purjo och lika fint strimlad ”kinakål” tillsammans med chili och vitlök. Lade allt i den silade buljongen. Kokade nudlar vid sidan om, kinesiska äggnudlar. Fem minuter högst och så blandade jag allt i buljongen. Jädra fantastisk smakbrytning mellan den vilda renbuljongen, fisksåsen, vitlöken och chilin. Svartkålen lyfte rensmaken ytterligare.

Sallad - det är vår!

När man står så där handfallen och inte vet alls vad man ska ha till middag. Då höjer alltid A sin stämma här hemma och jag vet redan vad som komma skall: ”Ceasarsallad”.

Det blir någon typ av middagssallad varje vecka, matig med olika inlägg och med olika smak. Ceasarsalladen har allt. Även om den vi gör är lite utanför.

Vi har alltid parmesan hemma, flisar den och lägger ihop rejält. Romansallad där de yttre bladen strimlas och de inre hjärtbladen får vara så de är, ljusgröna och krispiga. Baconen grillas knapriga och sedan är det dags för kycklingbröst från riktiga kycklingar, lite dyrare men moraliskt försvarbart. 

Grillas i grillpannan direkt efter baconet och till en innertemp av 60 grader. 

Nu skriker folk ”Ska du ta livet av oss – det ska vara minst 65”. Nä, men bröstet ska ligga och vila och få svalna till ljummet och hinner under den tiden att sätta sig i värmen.

Små tomater kvartas. Lägg ihop allt.

Ceasarsåsen är en klassiker med majonäs, sardeller, worcestershiresås, (Wöstershirsås) vitlök och senap. Mixa ihop eller ta en enklare väg om det är bråttom, majjo, blandat med lika delar gräddfil, rör i lite senap och några stänk worcestershiresås. Ringla över salladen eller servera till för var och en att ta efter lust och begär.

Sisådarja. Nu är allt klart.

För att dryga ut tar vi ibland dagsgammalt bröd, skär i rejäla bitar eller helt enkelt bryter upp skivorna och steker i lite vitlöksolja, men då fjärmar vi oss ceasar och gränsar salladen till lyonaise med stekt fläsk och förlorade ägg, men det tar vi någon annan dag.