Vårrulle, palt, dumpling och kroppkaka

En vårrulle är en slags pirog liksom pitepalt, finsk kallikokko, kinesisk dumplings Jiaoze,  japanska degknyten, öländska kroppkakor, gotländsk ugnstrull och estniska brödpiroger.

Jag skulle änka mig...eller snarare vet att det är så, att dessa "färdiginpackade" rätter var ägnade att ta med till skogen och till fältet.

På min andra permis från Karolinska, och det har väl lite med längtan att göra, att man ligger där fjättrad vid en droppflaska och drömmer om det man verkligen vill äta, gick jag förbi och köpte ingredienser till lite vårrullar hipp som happ och med detta menas precis så jag vill ha dem.



Tyvärr hittade jag inte färsk shitaake vare sig på konsum eller willys. Nödlösningen som blev en lycklig smakförstärkare blev  Christina Frohms och Bengt Pernholms torkade svarta trumpetsvampar några stycken. Annat blev karamelliserad rödlök, hastigt stekt vårlök, köttfärs, glasnudlar och så alla kryddor med såser som lime, pojkesoja, svampsoja, worshestershiresås (uttalas wörstershirsås), vitpeppar.



Det blev ett häftigt kok med vackra vårrullar. Gjorde för länge sedan ett step by step på hur man viker och klistrar ihop vårrullar, det hittar du här. Ett grundrecept som inte skiljer så värst finns här.

Permis från sjukan, då blev det glaserade spjäll med Hasselbacks

Jag frågade överläkaren idag: Kommer jag att dö? Han svarade, "Ja", men inte av det här.
Så sakteliga har man isolerat olika faktorer som kan ha spelat in för min pajade lever. Mest troligt är en penicillinkur jag tog för en dryg månad sedan. "Det ger exakt de här symptomen och då ska du veta att du kommit lindrigt undan".

Biblisk trött skickades jag hem på permission. Ska vara tillbaka onsdag morgon för ytterligare prover. Jag är gulare än en postlåda och med en fruktansvärd klåda.

Okey för lite käk?

Tänkte när jag låg på andra dygnets dropp att om jag blir befriad så ska jag hem och köpa revbensspjäll, koka 13 minuter efter första pyset i tryckkokaren och sedan glasera en dryg timme i ugnen.



Hasselbackspotatis direkt på och sedan en sås med ankpastej. Satt som en smäck. Nu Lasse Åbergs släkthistoria på SVT 1, återhämtning med barnen runt omkring mig. Va skönt

Detta har hänt.

En liten första tröst i ögonhöjd.
Min första lärare på Konstfack, guldfolierad grafik av Matti Nurmi.
Hänger i korridoren utanför mitt rum.
Sluta aldrig med konstinköp till offentligheten, viktigare än man tror.

Det började egentligen långt tidigare. Någon gång för en månad sedan. Tänkte att jag väl ätit någon skit. Man äter ju en del som i många människors ögon är väldigt konstiga. Till och med ostron kan anses som konstigt att äta för många.

Janne och jag hade suttit i var sin taxibil och så strålade vi samman. Vi gick på en av förorternas mest riggade fiskrestauranger medan polarna gick på vardagssylta. Vi ville äta med förstånd och god smak och tänkte oss torskrygg, flikig och nice och vi startade med några ostron var.

Men det var inte ostronen konstaterades mycket långt senare. Några dagar efter fick jag besvär med magen (ni vet vad jag menar, sådär att man måste ha ett avträde inom en 10 sekunders avstånd ständigt).

Tänkte: Det är väl bara som det brukar att det går över av sig självt —  det gjorde det inte, det var envist och ska jag göra ett endaste avsteg från principen att inte skriva om sådant här på min matblogg så hade det som hamnade i avträdet antagit en kittfärg och blivit så fettfyllt att det inte gick att spola.

Googletime! Hepatitcancer så som den smyger sig på och när alla symptom samlats var detta just det som jag led av. (Googla aldrig på egna sjukdomar, eller snarare; googla aldrig på sjukdomar) När symptomen visat sig på detta sätt är det redan för sent! Tiden är ute.

Åk in NU! Sa min bekantskapskrets.  Ignorerades bestämt. Det var nog inte alls som det såg ut att vara eller som man i besatthet ofta säger; Äh det är inte så farligt. Inåt grep ångesten tag som i ett iskallt strupgrepp och det släppte inte.

August, min lille femåring är väldigt bra på att klia pappa på ryggen, jo, de andra barnen i min barnaskara också för att vara rättvis.

På Arlanda gick jag på toaletten och tog en stående. Det var som att pissa saffran. Tänkte; det där är också ett av de symptom som går in i den exakta bilden av mitt förmodade och googlade sjukdomstillstånd.

Första grytan efter droppet.

Jag sa; Äh jag har inte druckit tillräckligt med vatten under dagen. Man ska ju dricka så att urinen aldrig har någon färg. Ändå så var jag inombords i fullständig panik och jag memorerade listor över allt det där som inte gick att ta med sig och hur det skulle fördelas. Märkligt, jag som alltid haft rädslan för döden som följeslagare, den rädslan var som borta. Hade inte en tillstymelse till ett igångsättande av någon flyktmekansim, jag stod där och förstod att jag var tvungen att acceptera även sådant jag inte kunde förändra.

Klådan, också ett av symptomen som resultat av ökad utsöndring bilirubinet i kroppsvätskorna. Kommer ihåg att jag tänkte, kroppen är så fylld av garvämnen att jag kliar ihjäl mig snart. Det var långt innan jag ens googlat på varför, trodde det var framkallat av för mycket att göra och för lite sömn.

Allt det där var inte förra veckan utan veckan före det. Alla bitar kom liksom efter varandra, det var förfärligt. Allt blev eftersatt, jobb, städning, barnen, maten. Men det var inte ångesten som var primära orsaken, det var en förlamande trötthet —  jag var i ett sjukdomstillstånd.

På tisdagen i veckan som gick var jag med Lovisa på kvartssamtal i skolan. När vi kom ut i ljuset tittade hon på mig och sa: Vad du är gul i ögonen. Sista pusselbiten till en dysfunktionell lever och galopperande Ikterus (gulsot) Ingenting stämde. ALLT STÄMDE!

Samtidigt hade jag ett uppdrag. Hela 90 elever vid en gymnasieskola skulle ges en duvning i vår närmaste och mest upprörande historia, de skulle vallas på en närliggande avrättningsplats och jag skulle föreläsa utomhus i över en timme. Jag kan väl säga att jag var helt slut efter det. Åkte hem och sov, förstod att jag skull söka hjälp.

Stucken överallt, räknat till nio tapp och
dropphål o ett tjugotal blodsockerprovsstick.

Onsdagen fick gå, hela dagen. Vid femtiden kom min kollega Jane och hämtade mig, akutintaget KS. Blev omedelbart satt i dropp. Mängder av prover togs, ingen läkare dök upp, tog det som tecken att jag i vart fall inte skulle dö omedelbart, levern ur funktion!

Kort intervju, väntan på provsvar som dröjde, ingen ville säga någonting, kväljande.

Dropp på natten, kunde inte sova mycket. Dividerade om liv och död med mig själv, trots allt lugn, förvånad.

— Du får inte äta något nu för vi ska göra några undersökningar som kräver fasta.

Ultraljud senare nästa dag, visade ingenting oroande primärt, men var svårtolkat då en massa bukfett gav konstiga ekon. Visste själv att det inte var bukfett, var övertygad om att dessa skyar som sågs var skuggor av tumör, har för mig att det brukar se ut som konstiga ekon. Påspädd angst.

Konsulterade ”min” husläkare över sms. Hon är på jubilumsturné på en annan kontinent. Lugnande och övertygande, det finns mindre farliga sjukdomar som ger samma symptom och framförallt vanligare. Bad till Gud!

Det här serverades idag, färsbiffar med sås ärtor och potatis,
med salt var det riktigt gott, men det är klart ögonfröjden.

Ingen mat, utredningen skulle gå vidare. Väntade i ett halvt dygn på plats i den ultramoderna datormografen och lades in i den, skärrad, hungrig, fullkomligt uttröttad. Kontrastvätskan höghastighetssprutas in i varenda blodkärl, känns som en eld genom hela kroppen. Kommer ihåg att jag tänkte när lasern ilade runt  mig att nu, nu kommer de att se allt, snart kommer domen.

Här landade jag när traumaenheten var nyinvigd,
Jobbade på Efter Tre på SR och gjorde reportage.

Det blev liksom att man struntar i allt, det får gå som det går, Ske Din vilja inte min, jag blev en obetydlig fjärt i universum. Samtidigt smattrade helkoptern utanför med människor mellan liv och död till traumaenheten, lade dessa på min motsatta vågskål och det stjälpte över. Ingen läkare kom, ingen, bara tyst, tystnad bruten av helkoptersmatter.

— Vi ser ingenting av det här som Du kan lida av på skiktröntgen.

”Inte ens cancer”?

— Hmm, nej cancer är det inte.

Jag tog läkaren i handen. Tack sa jag. Bönhörd?

— Nu ska vi går till botten av det här, men du är inte längre av intresse för oss på kirurgen så vi kommer att placera över dig i morgon till Huddinge sjukhus, men du får ligga kvar här i natt och sedan till en annan sal här på KS för vidare utredning.

Jag ville belöna mig själv med kaffe och skorpa, eller ringa till Björn Frantzén och be honom skicka en nyss slaktad havskräfta som tartar övertäckt med smältande fett från egen linderödsgris —  jag vet han gjort det om jag bett om det.

Vi låter droppet sitta kvar tills vi analyserat skiktröntgen ordentligt, det är möjligt att vi gör en gastroskopi i morgon och går ner i tolvfingertarmen för att se vad som händer i dina gallgångar och gallblåsa.

Morgonen kom verkligen och med den också ronden. Läkaren sa att de nu kollat vidare på skiktröntgen och sett det mesta så någon ny undersökning behövdes inte i nuläget. Så började han tänka högt tillsammans med mig om möjliga orsaker till att levern bara klappade ihop. Han sa också att levervärdena hämtat sig vilket kan tolkas som ett tillfrisknande och att systemen började komma igång igen.

Strömming med smörsås.

Han nappade på att jag fått penicillin som i sällsynta fall av ett specifikt märke kan ge exakt en sådan reaktion jag bar på. MEN det finns 100 andra grejer som kan vara orsaken. Du får vara kvar på en annan avdelning och vi kommer att ta en massa prover och testa oss fram.

En läkare kom någon dag senare, överläkare till och med. Han var förtröstan själv och boten personifierad.

En annan läkare längre fram styrde provtagningarna, rör på rör som ivriga läkarstudenter, hur bra som helst, kom och tappade av mig och som skickades med rörpost från avdelningen till labbet. Fortfarande koll efter hepatit E, visste inte ens att den fanns men skulle kunna etableras på mina symptom, ett virus som sprids via griskött.

— Äter Du griskött frågade läkaren?

Varje dag i någon form, kokt, stekt, torkat allt.

Proverna tar tid.

Blivit hospitaliserad tycker jag, sover när jag känner mig trött, äter när jag är hungrig. Maten på avdelningen är märkt med ett E som står för energikost. Ser fullständigt oätlig och blek ut, men smakar förvånansvärt bra om man saltar rikligt, njuter av att få äta, njuter av att vara ångestfri, Duschar, rakar mig, tänker klippa mig när jag kommer ut.

Läkaren var här alldeles nyss. Hon tittade på mig och sa att ”Du blir nog utskriven snart”.

Tänkte; Hur ska jag förhålla mig till det här?.

Klådan fortfarande inensiv —  ger sig om några dagar. Värdena normalisers så sakteliga.

Nyss fick jag en fråga: Får vi använda dina blodprov till forskningen.

Nudelsoppa i hastigheten

Det är ju så enkelt och funkar till och med under oket av LCHF så länge man använder sig av mungbönebaserade nudlar (glasnudlar) och som här i stora flak som man bryter och som när de värms rullar ihop sig till vackra rör.

Ibland får vi en sådan längtan efter hetta i maten och jag hittade chilli att rosta och det är klart att hela frukterna, rostade och starka, nästan nötiga i smaken, ska ingå i en nudelsoppa* med fläsk.

Har alltid lite fond hemma och utmärkt till till exempel en nudelsoppa med kyckling är fiskbuljong. Här har jag använt fläskbuljong från ett läggkok.

Kinakål, denna misshandlade och förtalade salladskål** är ett måste jämte lök skuren i båtar och mjukkokt. Fläsk i bitar.

* Mer om nudelsoppor här

 **  Jag noterar att några matskribenter ondgjort sig över kinakål omedvetna om vilken stor roll denna alldeles utmärkta råvara spelar för en hel matvärld utanför deras egna trånga och utan att förstå hur nödvändig kålen är som stomme i mängder av asiatiska rätter.

Ett försök till en cliffhanger - det handlar om det godaste knäckebrödet

Snart kommer det här brödet att finnas närmare Dig än Du anar, i alla fall om jag får klartecken från några kollegor som egentligen bara behöver uttrycka sitt gillande.

Brödet bakas till en del av vindmjöl.

Den 20 augusti inleder jag allt som behövs för att kunna sälja brödet i september under en speciell dag och sedan fortsättningsvis.

Nu säger jag inte mer än att brödet har en tuff krispighet, påtaglig sädsmak och en tydligt härlig beska och syra, ett snart sagt perfekt knäckebröd.

...Jo, en sak till, brödet bakas av en av våra mest namnkunniga bagare som också signerat brödkakorna...ja inte i själva brödet utan på förpackningen...äsch, ni förstår nog?

Fadern bättrade sig på 24 timmar och serverades anka confit alldeles nyss

Trots en hastigt tilltagande förkylning. Ni vet; onormal trötthet, dimma över pannloben, rinnande näsa, nysningar, käkspänningar, huvudvärk, magproblem, tungrotssmärta, svalgirritation, sveda bakom ögonlocken, upplevd feber, ännu mer huvudvärk, ipren och alvedonlängtan som kombo.

Så där känns det och att då få till en ankconfit till middag är väl lite av bragd, eller hur?

Egentligen börjar äventyret med en ankconfit redan kvällen innan. Ankan styckas i bröst utan ben, vingar och lår med ben och skrovet hugget i bitar. Skrovet får koka länge i en skyla vatten, smälta ur sig allt fett vilket silas från. Köttiga bitarna gnids med salt och får rimma under natten plastat i kylen.

Hetta upp fettet och lägg ner sköljda ankbitar och låt så confitera, koka i sitt eget fett, tills köttet släpper fint från benen. Ta upp och rosta hastigt under grillen i ugnen. Fördela gärna köttet som på bilden och servera med pommes och fettet som sås eller som vi som kör LCHF med en grönsallad. Säg ankconfit, det räcker!

Mer om confitering här

Fruktsallad till middag i brist på en ansvarstagande middagslagande far

"Men du kan inte ligga här och sova, vi måste laga middag"

Jag var så himla trött efter 50 mil i stadstrafiken, trött eller snarare loj.
Hemma låg massor av frukt, bananer, apelsin, persikor, päron, kiwi.



Lovisa tvättade, skalade och skar. Det blev en alldeles förträfflig fruktsallad som mättade och tyvärr också fruktsockersockrade oss till sömns.