Suckar och stönar, låg i brygga av att läsa om en annans ångest, en mareritt på nynorsk

 
Precis läst ut Fosses debutroman Raudt Svart och är helt betagen. Läser Fosse så långt det nu går (svåra att få tag i) på nynorsk för att komma närmare inpå.

En så detaljrik angst att den smittar, får en att flyga 55 år tillbaka i tiden och allt det där ouppklarade far över en, det jag inte visste att jag bar med mig fortfarande, Läskigt. Angst som smittar!

Efter 230 sidor har jag förlorat ett sällskap. Måste omedelbart söka mig vidare i bland Fosses texter, är förälskad. Förälskad i den poesi en roman, en berättelse, kan skrivas med. Fan det är så vackert och samtidigt så ont.  Bara några dagar i en gymnasists liv. Lätt att flytta in och så kärt med diftpngerna i nynorskan, rytmen och lyriken. Samtidigt så svidande ont, en angst så svår att den smittar.

Karameller, njaää gillar inte, aldrig gjort. Ändrat mig nu, i alla fall för Banana Nostalgia från Haupt

 

Ja alltså, hårda karameller har aldrig varit min cup of tea med några få undantag. Kanske för att de helt enkelt inte trivs i min mun och för att de klapprar mot tänderna i tid och evighet, liksom låter. Sen blir det kladdigt också, fy fan!

Några få undantag?

Ja i alla fall ett historiskt och två alldeles nyligen. Den historiska är en lakrits med fermenterad vitlök, tror den var med bland kaffegodiset hos Frantzén, jäkligt god och inte alls klapprig eller vass i kanterna, bara njutning.

I veckan fick jag hem, som jag ville prova. Banana Nostalgia från Haupt. Jag har hittills bara handlat softa (alltså mjuka) smakbomber och ettriga svenskjävlar, små gastronomiska äventyr och käftsmällar.

Det var alltså med ett nästan förväntat obehag jag stoppade en Banana Nostalgia i munnen. För så är min aversion mot hårda karameller.

Omedelbar banansmak - men inte från de där konstlade skumbanan utan snarare från bananbanan, mild sötbanan från Sydostasien, ni vet de där små som man tar i två tuggor om ens.

Så kom en markant sälta och en lakrits ända bak mot djupaste munhålan, liksom dunsade in utan att förta banansmaken. Stoppade genast in till och en till. 

Nu står burken på hedersplats i köket, det vill säga alltid framme så att man kan ta en karamell när man ändå passerar och jag gör mig ofta ärenden ut i köket. Svindlande goda.

Kroppkakor - i all oändlighet

Tog några bilder igår när K ställde sig att laga kroppkakor efter ett gammalt familjerecept som sträcker sig uppåt Sundsvallstrakten. Inget saltfläsk, ingen kryddpeppar!

Nej de här kroppkakorna är mildhetens lena munhåledans, inget jävla rytande av öländska gråtoner på råpotatis. Istället lite glansigt stekt lök och bayonneskinka som fyllning (kropp) och finaste kokpotatisen som hölje (kaka).

Åt dem nykokta igår till middag med lingon från Hälsingland och fint skirat smör. Idag till lunch uppstekta i halvor.

Vill du läsa mer om kroppkakor och få massor av olika kroppkakerecept, läs HÄR för jag har säker skrivit en hyllmeter i ämnet.

Femtioelfte inlägget om blodpudding - bästa frukostmaten

Jag gör så här att jag uppmanar till att trycka på länken för att läsa metervis jag skrivit om blodpudding. Där finns det recept och allt till egen hemlagad läcker blodpudding bland mycket annat.

Tryck HÄR!

I förbifarten kan jag väl berätta att just den här blodpuddingen (bilden) blev frukostmat till starten av Vasaloppet idag. Ett lopp som jag för övrigt aldrig kommit närmare än på TV.

Ingen aning om vad vi ska ha till middag - August vet besked och gör en smörgåstårta.

Fredagar brukar vi ibland handla en varsin Skagenbakelse på Percy's i Norrviken, men vi hann inte, eller kanske vi tänkte lite ekonomiskt.  

Så vi satt där med undran - vad ska vi ha till middag?

August sa lite tyst, precis som om jag skulle säga nej redan på det han tänkte...smörgåstårta, alldeles för underskattat.

Han fick fria händer och resultatet blev skitbra, en smakbomb och så fick vi undan några rödingfiléer vi sparat och som låg halstrade i kylen. Massor av gucka mellan vita brödskivor, övervägande majjo och räkor och massor med dill och smörgåskrasse.

Tackar!

Ostfrukost på landet - en nu 95 månaders lagrad på tunnbröd och en rågskiva med ägg och kaviar

När vi är på landet blir frukosteringarna ganska rejäla, mycket för närheten till bra råvarubutiker. Bacon från Björks, rimfläsk från Delins, Bröd från Janssons i Ljusdal eller nybakat tunnbröd om lördagarna. Ägg har vi med oss en karta hemifrån Antunas Kajsa vilket även gäller jerseymjölk i hink eller flaska.

En morgon nyligen blev det mer smak än volym. På Wijnjas hittade jag ju en Farmhouse i början av december, då 92 månaders lagring och med bibehållet krut i tuggan. Nu fick vi tag i en bit på 95 månader och ryktet säger att det finns i lager till 100 månader. Måste testa !

Ägg och kaviar är aldrig fel, helst på rågbröd och tillsammans med moccakaffe blir det nästan ett överdrivet bombardemang i käften som man smakmässigt står sig på långt över lunch.

Georg Riedel var så mycket mer än Idas sommarvisa.

 

Vi satt där insnöade. Allt var inställt utom studentaftonen i Lund där vi höll låda medan snön vräkte ner. Knappt att vi tog oss till hotellet. Att flyga hem eller ta tåget var inte att tänka på. Det blev nästan 40 timmar som nästan blev mer minnesvärda än själva eventet "Astrid Lindgren 100 år."

Jag hade precis pratat färdigt om Astrid och hennes matkonster där vi satt alla samlade på studentaftonens scen. Georg Riedel tog basen lite bakom mig och började dong dong dongedongdong dongedog doch dong dong. Björn Gustafsson reagerade och vände sig om och sa nej nej nej - det där var så länge sedan, jag har glömt texten - nej det går inte (publiken, studenterna, började applådera). Nej nej, sa Björn, men Georg Riedel envisades med sin bas och tog om förspelet...Jag är en fattig bonddräng...dong dong dongdong dong dong.

Marianne Söderberg tog till orda vänd mot Gustafsson och gick över till honom med en papperslapp samtidigt som hon sa: "Men Björn nu slumpar det sig inte sämre än att jag har texten här." Björn tog lappen och motvilligt närmade sig Georg med basen, publiken reser sig, leendena är breda. Så började han sjunga och det var precis så som det var, helt lysande och jag såg att många i publiken stod och grät, det var drabbande och det var stort, applåderna ville aldrig ta slut.

Så åt vi traditionsenlig pyttipanna med bearnaise och pratade till långt in i natten medan specialfordon körde upp för att ta oss i snösmockan till hotellet och så fortsatte samtalen oss alla emellan.

Vi fick en hotellnatt till innan tågen och flygen började gå och gruppen splittrades.

Flera år senare möttes vi igen och då under en hjälpkonsert i Gustav Vasa kyrka där Riedel spelade bas och fick konserten att svänga grymt. Minns att vi (Nicolai Kammarkör) inledde med en förkortad Förklädd Gud och med en hårt bantad ensemble, sedan betydligt lättsammare musik styrd genom Riedels bas.

Fick tillfälle att prata en stund efter konserten och han hade samma goda upplevelser av det där snöiga gigget i Lund långt tidigare. Nu sätter jag på Jazz på svenska och gläds av att ha fått uppleva Georg Riedel både på nära håll och som en av våra viktigaste musikanter.