Jureskogs McDonaldshamburgare helt OK!

Jag har väl en sisådär relation till hamburgare i allmänhet och till Donkens i synnerhet. Tycker den sistnämnda smakar kemi och torrt och "papprigt" och likadant oavsett vad man kallar den,
Vill jag ha hamburgare som är lite över det vanliga då får jag pröjsa ganska stort och får naturligtvis det jag betalar för, rikrig bra mix av kött (högrev, bringa etc) riktigt gott bröd och "röror" som rörts med omsorg och tanke och med riklig smak, ost som inte är mainstream. Alltså på tvärs av Donkens, egentligen hela, ideologi; snabb industriproducerad volymmat.

Ärligt talat tycker jag hamburgare är skit att äta, det dräller och det pressas ut en massa röror åt höger och vänster och...var fan är besticken. Har aldrig förstått det där med att äta okultiverat med händerna som en annan babian.

I alla fall dristade jag mig att åka till närmaste McDonalds för att efter det historiska bråket om Jureskogs tre hamburgare i alla fall testa.
Efter diverse inläsning förstod jag att jag inte hade så mycket att hoppas på. Kritikerna som anser att Johan Jureskog lånat ut sitt varumärke till diskutabelt företag hade långt tidigare hängt hans Donkenäventyrliga hamburgare i skamvrån och sågad honom jäms fotknälarna.

"Köttet var det gamla vanliga klorintvättade donken köttet som finns i Big Mac", "Rörorna är så smaklösa att de inte märks, bara majonässmaken slår igenom", Brödet är det vanliga Donkenbrödet" (som enligt kritikern näst intill dödar ätaren).

Okey, då skulle jag begå den där lunchen i sällskap av Jureskogs "Signatur". Tor jag pröjsade 90 spänn eller nära för ett "Jureskogmål".

Saftig, bra höjd på köttet, smakliga röror om än industrikänsla i gommen, hyfsat trevlig ost som rakt inte var mainstream, brödet alltdeles utmärkt.
För att vara industrimat är den här burgaren rent ohyggligt bra.
Jureskog hävdar att han gått in i projektet för att med sin kunskap kanske förbättra ett uns.
Jämfört med det andra (jag har ju beskrivit burgarna ovan) så är det här väldigt mycket bättre.
Så var det ju det här med min inställning till hamburgare i synnerht...och i allmänhet. Ändå blev jag glatt överraskad.
Så det så!

En dåres förtjusning varar i tio sekunder

Ja, så är det. Gå vidare, så känns det!
Jag har skrivit några böcker (vet inte när epitetet "åtskilliga" blir gångbart, men en hel samling har det blivit) och varje gång är det en eklut som skas igenom, ett fördärveligt arbete för en som vill vara klar i förra veckan, nålar i benen, skav i skallen och ett tänk så att propparna bara sticker.
Och allt detta till dels för att få känna förtjusningens sötma i ögonblicket då boken släpps. Det stora, stora ögonblickets glädje att få föra upp den till näsan och lukta sig till bindningsdoften och limhalten i pappret, höra kraset från första utviket, se formen och sitt eget namn i prägeltryck på bokryggen. Så, då äntligen är den klar och så ock glädjestunden för den är över på tio sekunder och under samma tid infinner sig längtan att få samma känsla tillbaka förvissad om att det händer först när nästa bok kommer från trycket.

Lite av samma glädje och känsla får jag återkommande, och har så alltid fått sedan min första artikel publicerades vid 18 års ålder, när jag ser mina ansträngningar publicerade i magasin, tidningar, veckoblad, kulturtidskrifter eller till och med lyssnar på mig själv på radio. Det är en lightupplaga av känslan när en bok kommer från trycket. Bläddrar med fötjusning och uppfylls, inte av mina egna ord som står på pränt utan snarare av att något är slutet.

En docka vid vägkanten i Tirana

Gick till brevlådan alldeles nyss. Hade glömt varför jag blev både förvånad och nyfiken vid ett stort vitt kuvert från Svenska Järnvägsklubben.
Jaaa, nu kommer jag ihåg och sprättade kuvertet. När vi var i Albanien med Nicolai Kammarkör förra sommaren och konserterade passade jag på att göra några reportage. Ett av dem handlade om den sunkigaste av järnvägar som nog finns i Europa, en järnväg som varit ett av de bäst utbyggda och väl fungerande under kommunisttiden och som då, dessutom, var gratis att åka med.

Diktatorn Hoxas mausoleum i centrala Tirana ritat av hans dotter.
Hoxa har sedan befrielsen flyttats till annan plats och planer finns
på att riva pyramiden. 

Bläddrade upp reportaget i Tidningen Tåg och den där välmåendekänslan kom över mig som ett brev på posten (nåja den jämförelsen faller alltmer eftersom posten likt albansk järnväg tycks falla i bitar till nonexistens).

Hörrni, efter tio sekunder flyktade känslan och nu ska jag läsa vad jag skrivit och sluta den avdelningen i skallen.

Diabetesvård på villkor av insulintillverkarna

Utrustningsväskan som blev min inbillade kompis under sockersjuketiden

Man är det man äter, en sentens från 1700-talets dietetik. 

Ganska mycket sanning ligger däri. 

För några år sedan diagnoserades jag som diabetiker (typ 2). 

Diagnosen ställdes efter en total kollaps av lever, bukspottkörtel och galla som en reaktion på ett penicillin...hänger ni med?

Autentisk bild från Danderyds sockeravdelnings lunchservering och den mat med kopiösa mängder potatis jag rekommenderades att äta till varje mål. Detta skall vara nån fisk  (hallå var fan är fisken?)

Efter lång vård på Karolinska skickades jag till sockerklinik. Låg där på Danderyds sockeravdelning i en dryg vecka. Pumpade i mig insulin så att jag riktigt doftade sjuk. Ute i den gemensamma matsalen serverades ris, potatis, vitt bröd och hör och häpna söta desserter som saftsåser, mandelkakor och saft!!!!

Här serveras potatismiddagen med ett glas söt hallonsaft och sallad med majs. Döden för en diabetiker

Förstod redan där att något måste vara helt snurrigt. Men dietisterna, typ tallriksmodell, gick på med sina galna kostråd att det var viktigt att stämma av insulinnivåerna med maten och att man måste äta av allt för att inte dö. Äter man sockersött skit så är det bara att ställa om sprutan...typ och skjuta i sig större doser insulin.

Hemma började jag med en helt ny kosthållning. Skippade sötslisket och kolhydraterna. Det blev minst sagt djävligt svajigt med insulinet och läskiga känningar. Den som upplevt sockernivåer kring två och ett halvt vet vad jag pratar om!

En dag bestämde jag mig för att skippa sprutorna. Idag ligger mina värden på mellan 4.0 och 8 och ett långtidssocker på 45.

En sista bild av maten på sockeravdelningen 2013. Korv ska man för övrigt vara djävligt försiktig med,
speciellt industrikorv späckad med kemi och förmodligen potatismjöl och säd.

Kör regelmässigt LCHF-light vilket innebär att jag kan synda emellanåt med en hamburgare och någon gång en budapestbakelse. Der riktiga gastronomiska äventyren är snarlika spännande LCHD så dess bekymrar mig föga. 

Prövade en vanlig glasspinne typ magnum här om dagen, men kastade den halväten. Det sockersöta brände i munnen och jag kände mig äcklad. Väl borta från det läskigt söta upptäcker jag hur söt smakvärlden är och hur mycket sött som maxas in.

Nu måste omvärlden vakna. Diabetes är en folksjukdom framkallad av tallriksmodellsfaschister  och matkonservativa dietister/läkare. Det råder inget tvivel över att insulintillverkarna någonstans har ett finger med i spelet kring socker och vården av sockersjuka.

Lever jag? Jo lever, kycklinglever!

Men det är ju så nödvändigt ibland, som att kroppen i ögonblicket ropar efter allt som en riktigt god lever kan bjuda. I det här faller kycklinglever, och jag bestämde mig redan igår i butiken att det skulle vara just det här till lunch idag. Ganska hårt stekt lever, med lätt rosa anstrykning i mitten och mot slutet av stekningen överöst med balsamicovinäger FIKON och sälta från kapris.

Överöses med nötbrynt smör. Hallå det räcker, det räcker!

Lite flingsalt bara, så ja. Bra så!

Fint fläsk från garanterade grisar

Stekt rimmat sidfläsk med friterad rödlök

Jo...jag köpte mig lite läsk i förrgår, rimmat sidfläsk. Jag älskar rimmat sidfläsk. Gärna tillhopa med stuvad vitkål eller bruna bönor. Stekt rimsaltat fläsk är en dygd.
Köpte danskt ursprung för då kan jag vara säker på att det inte är några miljögrisar från Sverige som köttet kommer från, grisar som inte håller samma kvalitet efter varandra. Fattar ni, alltså grisar som är befriade från all begränsning i uppfödandet.
Danska grisar tramsas det inte med, de hålls strängt och under uppsikt, får kontrollerad föda, alla samma. Det gör att meleringen är densamma på grisarna oavsett vilket paket man än köper. Det daltas inte med ungarna heller som i svenska grisstallar där alla ska ha halm och annat och gå fritt och böka och bli förstörda. Grishonan vet ju för fasiken inget annat än att ungarna tas bort från henne så fort hondiat och appropå det så såg jag en bild där grishonorna liksom får lägga sig (frivilligt hoppas man) i en slags ställning med spenarna tittande ut för di. Praktiskt för då riskerar hon inte ligga sönder ungarna.
Jag tycker det är fint att vi kommit så långt att man mer metodiskt får fram industriellt protein på det här sättet och med lite smaksalter så är det ju ett bra protein att äta.
Desamma gäller kycklingindustrin tycker jag.

Skitväder gör det svårt för bönorna

Ja, int skud ja haft bönor i jorden!
Men jag vet ännu inte riktigt om min satsning misslyckades.
Däremot trivs majsen på odlingsbänken i köket tillsammans med reservbönor som jag satt fem om fem i generösa såkrukor, störbönor, gröna bönor, gula vaxbönor både höga och låga, rosenbönor och så ett gäng prydnadspumpor som ska få klänga efter ställning vid ingången.

Satte ut 30 plantor, tio centimeter höga brockoli i veckan som var och det ser ut att ha gått väldigt bra. Återstår ur min plantskola att sätta ut idag 30 plantor fänkål och 30 plantor slätbladig grönkål. Försår hälften av palmkålen idag och lite annat. Sätter också potatis under ensilage utanför hallonlandet där kirsen nu växer hög, bara att platta till först (kör nog ett varv eller två med fräsen för att få slätt så snart regnet upphört).

Grillar fläsk under tiden bara för att!

Fäkta, ränna, dansa - 1700-tal på Edsbergs slott

Fr.v jag själv som "läsare", Anna Karin Karlsson dansare,
Robert Persson, Pär Furå, Marianne Skagerlind Furå och
Christina Frohm riksspelmän samt Bert Persson dansmästare

I morgon söndag gör jag ett inhopp som "läsare" när danser från 1700-talet gestaltas och musik spelas bland annat ur de så kallade Tobolskmanuskripten, en samling om över 300 uppteckningar av den svenske oboisten Gustaf Blidström.
Var det inte Kandinsky som en gång skrev att människor som marscherar kan man hysa förakt mot då konstverk inte är soldater. Militärens musiker sadlade inte sällan om från marscherande till dansande.
Möt dessa 1700-talets karaktärer klockan 14 på Edsbergs slott i Sollentuna genom riksspelmän och dansmästare.
1700-talsdagen på Edsberg börjar annars redan klockan 12!