Getost med ragg och shropshire med pepparkaka

En ny i ostdisken betyder inte en ny vara utan en ny osthandlare bakom disk och idag kunde jag inte hålla mig utan gick fram mot de läckra fransåsiska läckerheterna och frågade om man möjligtvis tillhandahåller hushållsost, en som inte smakar för mycket.

Det är svårt att hålla sig för skratt när osthandlaren försöker ta mig seriöst och proffsigt, men samtidigt får något vilset irrande i blicken och mantramumlar "hushållsost". Ser hennes benägenhet och hjälper henne på traven..."frallaost".

En av handlarna överhör och noterar min närvaro och säger med hög röst "Han bara driver med dig".

Okey, efter en del skratt frågar jag efter ostar som gått tiden ut och som de inte kan sälja till andra. Den nya i disken fattar inte den galoppen utan tror att jag driver med henne igen, men det gör jag inte för jag anser att ost ibland är som allra bäst när den fått gå så länge att den knappt står ut med sig själv och jag minns några ostäventyr hemma hos Staffan Tilander på sin tid, med torra goda surskorpor till och ostar som av andra och vissa butiksägare mest betraktade som billig fågelmat och inte visste vilka dyrgripar han sålt ut för fem kronor stycket i bit.

Nej, några sådana ostar fanns inte för dagen. Bad då i stället om en "getost med ragg". En som verkligen smakade get och inte vara varit i närheten av en. Vilsen blick igen och till slut fick jag med mig en La fleur Sologne, förvisso en dussinvara, men lite övergången får den verkligt håriga getsmaker, så där som vid roten av raggen. Irriterande mjällhet vägs bort med en god syra, för dem som estmerar vin är det enkelt även om getost och vin aldrig är riktigt enkelt. Vitt kanske med kristallig lust, vad vet jag som inte smakat på över 21 år och inte längre ens minns. Nä, men syra från min syltade pumpa kanske, och visst, alldeles utmärkt. Ingen hemma gav upp osten förrän den var slut och då hade även första konserven av mina pumpor också tagit slut, inlagda med stjärnanis och svarta senapsfrön.

Några av årets egenskörd av pumpor för soppor, grytor och syltning

Så, den ännu mer påtagliga shropshiren, mäktigt smörig och med ett lagringsbett som är beroendeframkallande. En billig köpepepparkaka som botten.

Ett träd ramlar ner av vinden, lägger sig raklångt nio meter, nu upphugget och staplat.

Den nya veden

Hade det inte varit för vännen Nils Björkén så hade nog staplingen sett annorlunda ut, veden hade inte varit kluven, men av honom fick jag låna en vedklyv. Och tack vare Pär Hebert, vän och förvaltare, blev den fallna aspen sågad i kakelugnslängd.

Så hade jag några kubik gammalved, som den tidigare hyresgästen tydligen inte maktat med att klyva och som låg knastertorr men hård och seg i vedbon staplad som stock.

Den gamla veden

Nu är nästan allt fixat och jag kommer att ha några kubik att elda med kanske redan till senvintern (väger för att se torkningsprocenten). Gamla veden kommer att räcka fram tills dess (inbillar jag mig).

Det är  en slags meditation att krossa ved, en monotoni som känns befriande när man kört tre taxinätter på raken. I går på dagen, efter att ha sovit ikapp, mediterade jag vid klyven och lyfte och bar och staplade och gjorde långa listor i huvudet över sådan som behövdes, förträngde direkt, tänkte annat, suddade och fick upp nytt och oväntat.

Tändved

Vedpinnarna låser varandra, och ändå luftigt, staplade efter system så att man även hittar i vedkammarens mörker om så skulle vara.

Vedboden

Vedstapling och vedklyvning smittar. Jag smittade August förra helgen, han var med och krossade i flera timmar, staplade och tryckte på krossens starka påskjut, om och om igen, tyst och koncentrerad. Jag tror minnet kommer att vara med honom hur länge som helst och påspädas redan nu i veckan när vi kör det sista och kapar de mindre pinnarna som inte alls behöver spräckas bara sågas och staplas.

Märker att jag vill veta mer, beställer Myttings bok om ved nu i veckan, ska vara rena rama poesin för den vetgirige. Och har man två kakelugnar att köra i vinter så känns den här boken helt rätt.

Rosenstörbönor

Igår kväll tände jag kakelugnen i köket till middagen, den sprider en sådan väldoft och go värme utöver att den är en miljöskapande faktor när luckorna är öppna. Värmen höll ända fram till nu på morgonkvisten. Klockan åtta satte jag ett fång ved till.

Den varmaste av värme

Läste för många år sedan om brunabönorproduktionen på Öland och Gotland, hur lokala bönder sådde för husbehov och hur man om senhöstar och vintrar satt och handtröskade bönorna framför brasen:



"Det knastrade skönt när de torra bönskidorna kastades i elden, de flammade upp och gav intensiv värme". Igår ville jag se och uppleva det jag läst och som skrevs någon gång för hundra år sedan. Det stämde! Satt med rosenstörbönor jag sparat för utsäde, spritade och kastade de fnösketorra skidorna på elden, de flammade upp som om de varit toppade i något kemikaliskt och värmen studsade ut ur ugnen. Knastret var påtagligt.

Seg biff och sömnigt värre med August.

Jag skyller mina oreglbundna tider på taxinätterna, som är intressanta i sig, men som de facto skapar oredan i ordningen, den som jag alltid förnekat och därför tolkar som nattaångest.

Jamen, vi skulle gjort allt i går kväll. Riddagborgen skulle bakas, veden som var kvar skulle spräckas och så skulle vi ut och käka. För en gångs skull var det bara Lillaugust och jag hemma, tjejerna hos kompisar för övernattning och då skulle vi göra grejer ihop.

Summan av kardemumman blev seg köpeentrecote, sallad och fullkomlig och gemensam koma i soffan framför TVn redan klockan 20.

(köpte köttet i en affär på Malmvägen som jag vet brukar ha riktigt bra kött. Det här var den fullkomliga besvikelsen och jag anade redan i butiken att... ja ni vet, förbannar mig själv att jag inte bara gav fan redan där och då)

Så, nu sitter jag här tvärvaken sedan 02:00 och pligar i en kyla som tar grepp om den gamla statarlängan. Det knäpper i väggarna och det är lika bra att lägga på ett par pinnar extra i kakelugnarna.

Blir våldsamt sugen på en kvällsstänkare, ja, nej inte det Ni tror. En riktigt brännhet thaimat som bryter vakenångestens nattagrepp. Så är det och så fick det bli. En pla kapong na rog.

Om jag nu inte somnar om igen i värmen från August så skivar jag köttet och marinerar för torkning. Så förvandlas sand till guld.

Och vid lunch igår så väckte August mig med kaffe på sängen och Lovisa och Alma gjorde amerikanska plättar. Då är det så gott att leva!

Mystisk järngryta i perverst samlande

Visst är det lite udda att bara ha järngrytor för ögonen i alla tillfällen man hamnar på loppis eller antikhandeln. De motsvarar det lägsta värdet, kan jag tänka, gjutjärn för en spottstyver.

Häromdagen lagade jag en liten gryta i grytan, en chili, som var mer än gott.

Men är det någon som kan tyda var grytan är gjuten, hittar inte bokstäverna i någon av mina källor. Vore faktiskt roligt att veta.

(grytan är ingen stor stekgryta med lock utan en liten en mer som en normalstor kastrull)

Lugn, bara lugn, men städa lite på ytan.

Första Advent brukar jag tillägna mig själv genom att sjunga på sing-a-long i Turebergskyrkan där det hela avslutas med Otto Olssons Advent och den som kan och känner för det får ställa sig i kören...och det gör jag väl.
I år blev det annorlunda. Bjuden på ett kaffe och adventskalas hos gamle vännen Mats Eliasson, vi har känt varann sen vi var spermier, våra respektive föräldrar umgicks från 40-talet och ända fram tills de tog slut.
Fyra timmar flyktade undan som en vindpust i ansiktet och med vinteräppelkaka, alkofri glögg och saffranslängd, men framförallt med Mats vänner som alla och var för sig hade förmågan att driva samtal vidare och som var och en hade en intagande och intressant historia. Se, det blev en upplyftande advent där ute i Skarpnäck.

Matordningen har dock fått sig en knäck de senaste dygnen med dålig tid och tre nätters långjobb. Hafsigt och summariskt har det varit, med alltför långa stycken tid mellan måltiderna och kanske lite för tunga när de väl intogs.

Nu är jag på banan igen, men träningen får stå idag, känner en förkylning i kroppen med tilltagande hosta, hetta i andedräkten och svullnad i slemhinnor. Morgoneldar i kökskakelugnen och gör mig två surdegsknäcke med en het röra av konserverade sardiner i tomatsås, chili, småskuren purjo, fisksås och lite Sriracha chilisås. Alldeles förbannat gott och hett.

Kvällen, när jag kom hem från Skarpnäck ägnades åt ytstädning och en liten biff på nymalen köttfärs, salt och vitlök och med en hemslagen majjo med 1 msk Sriracha, 1/2 msk fisksås och en skvätt sockerrörsvinäger, rörs ihop med en liten äggula och slås som majonäs. Fräschören kommer sedan av 10 centimeter färsk gurka skuren i tärningar som blanda ner i majjon. Biffen lade jag på en liten hög av hårdstekt purjolök. Sådärja, det räcker så.

Passade också på att skölja och skära ett kilo purjo till en soppa för idag. Körde i tryckkokare i 20 minuter och lät tryckutjämna under natten. Nu frånsilat får purjobuljongen reducera och matas med grisbuljong. Sedan mixas slätt, silas och körs med lite grädde till skummig soppa som serveras med små frikadeller av nötfärs kryddad med krossad svartpeppar och korianderfrön. Blir gott i kväll.

Nu en hel skrivavecka bruten med en massa möten och trevliga grejer.

Längat efter det heta, "fiskiga" och blandningen av kött och räkor

Och så enkelt det är. Hade lite uppstekt köttfärs kvar i kylen, alltid torkade räkor i frysen, kryddorna står redo att användas. Oj oj så mycket jag längtat efter det heta och det lite fiskiga i smak som räkorna ger, gifter sig omedelbart med allt slags kött (har väl den informerade fått sig till livs tidigare när jag förfäktat att kyckling och vaktel alltid ska tillredas i fiskbuljong).

 Blötlägg glasnudlarna i kallt vatten i fem till sju minuter. Båtskär en gul lök och ha en fem sex små rostade thaichilli i beredskap, småhacka fyra vitlöksklyftor. Sätt på en het panna. Stek köttfärsen tillsammans med vitlöken, räkorna och chillin. Lägg sedan i räkorna och eventuellt lite strimlad vitlök.

Skvätt på med fisksås och stäm av med limeför att få rätt smak. Skvimpa över någon matsked ostronsås och rör runt. När allt är hett så välts de blötlagda nudlarna i (frånsilat vattnet så klart).  Servera omedelbart, hett, ångande, smakrikt, bara sisådär för att skämma bort sig själv en stund.

Men HALLÅ! Nu är det dags att bygga. Nått ett delmål , gått ner 20 kilo.

Alltså, alltså. Hur djävla lätt är det att 24/7 hålla på med mat och som grädde på moset laga mat till ungarna som är kräsna och SAMTIDIGT inte äta en smul själv.

Befinner mig i mellanrummet mellan två kokböcker, ja ni vet hur det gick för den senaste? Under den här tiden som jag berättar om passade jag på att skriva en helt annan slags bok, som nu ligger hos förläggaren.

Minsta August svarar när han får frågan om vad pappa gör? "Han kör taxi och skriver böcker" och visst finns det ett egetvärde i detta med att skriva taxi och köra böcker?

Alltså, Alltså har jag lovat mig själv i 25 år att loosa kilo efter kilo, men hela tiden misslyckats. Prövat allt - inget har funkat. Viktskiten gav mig diabetes. För tre år sedan åkte jag akut in på Danderyds diabetesmottagning och lärde mig allt om insulin. Fem sprutor om dagen, tre snabb och två långtidsverkande. Ute i sjukmatsalen serverades vi tallriksmodell med potatis och grönsaker och ris och kött och fläsk och fisk. Märkligt. Till dessert serverades söta puddingar och som mellanmål konstigt sockrad yogurt och mackor. På en diabetesmottagning?!?!. Och till denna sötsliskiga och kolhydratsbemängda kost stämdes sedan mängden insulin att spruta in. Oj oj, jag stank av insulin, hela kroppen vädrade det jag sprutade in. Det var då jag kapitulerade, men visste inget alternativ så jag fortsatte en vinglig insulinväg med darrningar, svettningar, förvirring och näradödenupplevelser för efter bara några månader insåg jag at skiten med insulin inte funkade, tränade, gick promenader och lade om kosten till LCHF. Vad hände då, jag fick rådet av en diabetessköterska att återgå till tallriksmodellen för att stämma med insulinnivåerna. MEN, sa jag, sockernivåerna fladdrar som en snorfana vid en förkylning. Då lade jag av med sprutorna. Trodde då att promenader och lchf-kosten skulle ge resultat, det gjorde inte det annat än att sockernivåerna stabiliserades och höll sig mellan 4.5 och 7, helt okey med andra ord.

Äh, jag ska inte bli långrandig. För exakt elva veckor sedan och ivrigt påhejad av två "ikoner" Thomas Ardenfors och Anders Forsberg gick jag in på Itrim i Sollentuna. De gav mig ett löfte, att programmet skulle fungera och jag lovade att göra som jag blev tillsagd och programmet startade i den stunden. 800kcal per dag och hårdträning varannan dag. Fuskade ingenting, körde extrapass i träningslokalen, satte upp säck hemma i ateljén, varit ute och sprungit, gått på Sollentuna boxningsklubb mellan Itrims träningspass. Igår vägde jag mig och nu står vågen på minus 20 kilo jämfört med för elva veckor sedan. Nu saktar jag in viktminskningen. Byter försiktigt ut en måltid från 200kcal till normalintag, dvs jag äter middag som vilken människa som helst, men tar bort det jag kan av kolhydrater.

Alltså alltså, det har fungerat. Så möter jag folk på stan som inte känner igen mig och som sedan säger "det kommer inte att fungera, det är farligt att gå ner sådär mycket i vikt så snabbt. Det är alldeles för snabbt. Du kommer snart att vara tillbaka i normalvikt igen". 

Känner igen det där. För 21 och ett halvt år sedan slutade jag dricka alkohol, inte många gav mig chansen. "Det där kommer inte att hålla", "Du kommer snart att börja dricka igen". Skit ner er. Jag är en vinnare.

Jag känner igen snacket, inte sällan från dem som själva är feta och som kämpar med sitt fettöverskott eller som bara är dumma i huvudet.

Självbilden är framkallad, "magerlagd, senig och brunbränd"...snart så även det sistnämnda. Nu ska det byggas muskler ovanpå benigheten. Har lagt ett program på två år för detta och ger det fem kilo upp efter ytterligare fem kilo ner de närmaste fem till tio veckorna.

Om nu någon är intresserad av det här programmet, kontakta mig så kan jag vara behjälplig. 

(I början av december blir jag ytterligare tillåtande bland annat med en middagskväll i gott sällskap på den ledande krogen i stan)