Gjorde radio med Daniel och Sayan första dagen på Esperanto 2005. Alla år av och till höll vi kontakt av flera olika anledningar och beröringspunkter som ständigt behövde belysas och pratas om.
I helgen som var, bara några dagar bort, stannade hans hjärta för att inte komma igång igen.
Det är lätt att bara säga att man inte kan veta från den ena dagen till den andra. När man sagt så kryper den stora skräcken över en, sorgen, varför och rättvisan.
Att folk i min närhet dör har jag, inte vant mig vid, men insikten att så sker vid 72+ förefaller naturligt. Mina närmaste vänner är mellan 65 och 86. Lite för ofta att de faller från, lite för ofta dyker de upp i dödsannonser. Men som Daniel att dö vid 45 är inte så som det ska vara. Å andra sidan, när jag för en massa år sedan skrev om plötslig spädbarnsdöd och pratade med en präst så kom hon med tröstande ord att ett livs kvaliteter inte kan mätas i tid. Ett kort liv är lika värdefullt som ett långt.
Jag vet inte, det finns inget som väger upp saknad och orättvisa och innehållet i samtal. Samtal som skulle få fortsätta men som tog slut i helgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar