Sotaren bara öste ner bona!

Mitt förnuft säger att det här är gigantiska getingbon. Eller?

Vi fick piporna granskade och tryckta. Sotaren, en jovialisk man från Ljusdal, Åtta år yngre än jag själv, balanserade mästerligt på taket och  sänkte ner både tryckmätare och kamera. Sen en ampull i röret och in på den lilla krypvinden för att se om det sprutade ut någonstans i dessa dolda rum.

På väg in genom den lilla lyckan under taknocken, rev han ut det ena bot större än det andra. Obebott, ropade han ner till oss när kolosserna landade vid våra fötter.

Senare berättade han om äventyr på olika vindar med bebodda bon i storlek av basketbollar - precis som vår obebodda.

Men nu till frågan som jag skulle kunna vara tvärsäker på men tvivlar - är det verkligen getingbo, det där stora. Att de gråa bollarna är getingar som byggt är vi självfallet på det klara med, men det andra? Någon expert på nätet?

PS Skorstenen godkänd på alla punkter! DS

Överblivor? - Nej bara en glömd köttfärs

"De elaka svinen sökte genast upp andra sulor att äta"

Så skriver Linné i en av sina reseböcker när det handlade om att välja mellan "potatoes" och skockor. "Ty ett fält med skockor kommer åter år efter år utan att jorden behöver brukas eller ny gröda behöver sättas ut" (fritt översatt)

Det är klart att en sådan självgenererande växtlikhet som skockor vinner i längden, och när han tar "potatoes som under vintern i källaren förvarats" och ger dem till svinen så radas dessas okokta "rötter" till fördel för annan mat att äta i grisgården.

Så småningom slår Linné dock fast att "Man äter inte potatis för dess utseende eller smaks skull utan blott och bart för dess näring". Och faktiskt kan man hålla sig till potatis över tid utan att få några allvarligare fysiska men. Ser man krasst på det så skulle potatis kunna bli en världssvältsräddare vilket denne, inte bara ordnare av växtlighetens sexualsystem utan ockå dietetikens fader, kunde slå fast.

Äsch, bara något som kom upp när jag "framkallade" bilden av gårdagens middag. Tittade på utgångsdatum på 1,4 kilo lokalt fabricerad köttfärs som blivit liggande i kylskåpet och så att det var som sista dagen igår.

Köttbullar, köttfärssås, uppstekt för frysen, hamburgare? Nej det blev köttfärslimpa och så en hel del till Assar (vår hund)

Lätta, välsmakande, saftiga, saltiga och kryddiga skivor köttfärslimpa. Vilken skillnad det blir med lite extrafet köttfärs...NEJ NEJ NEJ - det ska vara blandfärs, utropar vän av någon slags ordning. Absolut inte! Det ska vara utmärkt köttfärs och så med långstekt lök som mixas och blandas i.

Så här gör jag fritt från huvudet:

Till ett kilo köttfärs börjar jag med att låta en dl skorpmjöl svälla i två deciliter fet mjölk. Blandar i två lantägg, ordentligt med salt samtidigt som jag steker en stor finhackad gul lök i 40 g smör som sedan får svalna. Guckar ihop allt detta med köttfärsen till en välblandad smet.

Så klär jag två mindre avlånga brödformar med ugnspapper och klappar i smeten. Ungefär innan dess sätter jag ugnen på 200 grader. Toppar köttfärslimporna med extra salt från kvarn och ett skikt med nymald svartpeppar och lägger över några lagerblad...skjuts in i ugnens nedersta fals och sätter klockan på 40 minuter. Väntar tills limporna nått en innertemperatur om 70 grader. Tar ut och häller av juicen som sedan får bli en ganska lös gräddsås. Kokta potatisar till och lite rårörda lingon,

Vaknade upp med sol mot sovrummets linnegardin, bara det!

Den där lille parveln som aldrig ger upp - August - Idag fyller han 15.

Han föddes idag för 15 år sedan och tvärdog direkt. Bara sådär slutade andas. "Det här ser inte bra ut", sa jag. "Jodå, sa barnmorskan på Danderyd". "Nej, absolut inte". "Du har rätt", sa barnmorskan och slet iväg med August i väldig fart. 

Det blev sådär att tiden stannade. Mamma Na, helt omtöcknad efter en ganska besvärlig förlossning, min andning stoppade också. Sprang efter och in i ett rum med all utrustning man kan tänka sig. Och där låg han min lilla pojke, uppkopplad med slangar för syre och kablar för analys. 

Jäklar som marken kan svikta, när hopplösheten blir evig och förlusten oändlig. 

Tiden var fruktansvärd lång i mig, men bara någon minut i verkligheten. Där låg han plötsligt och skrek och sprattlade.

Fullständigt dränerad på kolhydrater gick hans system ner så mycket att han inte orkade suga i sig från bröstet, inte ens andas. 

Han var okej August, men fick ligga kvar på BB under tio dagar och med ständig övervakning. Blev sönderstucken av ständiga blodprov. När så fullständig balans uppnåtts släppte läkarna taget om honom och garanterade att han inte skulle få några framtida men.  

I veckan som var reste vi upp till torpet. I bilen började han sjunga, olika stämmor ur repertoaren i Sollentuna gosskör. K och jag satt alldeles tysta och bara lyssnade, så inträngande vackert, en så fantastisk röst, en klang som fyllde inte bara bilen utan också våra inre. 

Nu har jag fått förmånen att kampera ihop med den här gossen från mina egna 55 till 70. Jag är så tacksam för det. Hans sällskap är så utvecklande, så givande och det är "föräldra-barn-kärlek" på riktigt. 

Vi arbetade i trädgården, gör om det mesta. August kom ut och ropade att lunchen var klar. Jag berättar det nu på hans födelsedag för ett rikta sökljuset på hans säregna begåvningar. På rösten, på musiken, på kornetten (stod på farstun och spelade sommarpsalm ut och bort mot de blånande bergen), på maten. Där var uppdukat med hemlagade vårrullar och en himmelskt god buljong med dumplings fyllda med anka och ingefära.

Samma kväll bakade han helt fantastiska pizzor efter att ha kört padda och plattat till den ny grusinfarten och efter att ha vältat ner ängsblomfrö och åkergräsfrö i matjordsskiktet över det som förr varit en onödigt stor villagräsmatta.  

Älskade unge vad du är bra! Tack för att vi får vara med dig.

Mer om detta Anguskött från Stenspers gård i Tallåsen - idag en Vitello Tonnato på en liten utstyckad rulle.

Alltså, kan man använda ett slitet uttryck som "helt magisk" så gör jag det om en liten utskuren rulle från en ko som  inte dög till något annat. Men vilket kött.

Stekte den runt om, bräserade med morot, lök, lagerblad och några pepparkorn.

Skivade kallnad i tunna skivor och napperade med den karaktäristiska blandningen av tonfisk, sardeller, och en liten vitlöksklyfta som kördes med olja till majonäsliknande konsistens, späddee på med lite citron och så toppade jag med rikligt md kapris och hackad persilja - kan något vara så gott?

Råbiff på fetlagt kött av sinad ko

Min fäbless för Råbiff är känd. Inte mins för att jag återkommande skriver om råbiffexcesser. Inte bara här på Tabberaset utan också som nu senast i tidningen Fokus.

Jag vill nog mena att jag är smakexpert vad gäller just råbiff så jag som oftast äter det hemma och använder råbiff som en slags temp på hushållning och restauration när jag reser. Ätit, förmodligen med livet som insats, råbiff i orienten såväl som i väst och på andra sidan Atlanten. Och visst, jag har överlevt, till och med mått alldeles utmärkt.

Häromdagen var jag och K på besök på Stenspers gård i Tallåsen. Vi blev kvar i flera timmar, helt fantastiskt bemötta och fick hälsa på Anguskorna nere vid älvkanten där de betar som på en grönskande savann.

Här finns utöver en fantastisk riktning för djurhållning och djuromsorg även kunskap av stora mått avseende det kött som produceras, om smak, fetthalt, ålder, mognad, mörning och foder. Alltså hela kedjan från det att tjuren släpps i kohagen till det som serveras på bordet.

Med oss hem fick vi ett rejält smakprov av råbiffmald färs från en alldeles för fet ko för att passa EU,s poängsättning - sånt där utmärkt kött som aldrig i helvete skulle passera ut till affärer, men som är det allra utsöktaste. (missa inte deras gårdsbutik om ni har vägarna förbi eller till Tallåsen)

När vi kom hem tillredde vi råbiffar med klassiska tillbehör. Det smällde i munhålan och skulle man kanske citera en av våra mest framträdande gastronomer så "gjorde det utmärkta köttet små priruetter".

Kanske också ska påpeka att den lilla äggulan kommer från vaktel!

Med tanke på min råbiffserfarenhet sätter jag den här upplevelsen alldeles nyligen högst av alla.

Dagen efter gjorde jag små parisare (på limpa!!!!) med gul lök och ett magrare kött, även det gjorde piruetter i munhålan.

Inser värdet av att välja och klokt avväga vilket kött vi ska äta!

Or i kylen - Ost i sinne

Herrgård 60 månader

Igår kväll, kände mig nöjd efter två lyckade skrivdagar och sen städning. Sådär vid 22, en kopp te och endast ost därtill. Och vilken ost! Stor njutning.

För en vecka sedan gick jag på ett pressmöte inför Ostfestivalen på Wijnjas på Bergsgatan. Fick inbjudan i feberdimmor, mitt under min värsta covidvecka. Feberångest svårt att tänka klart, värk och som för alla med alla slags flunsor förvirring. Noterade dag, plats och tid. Alla rätt utöver tidpunkt. Gick dit, förklarad smittfri, men pustfull efter tio dagars sjuka. TVÅ TIMMAR FEL! 

Nu gjorde det inte så mycket, för att bara gå in på Wijnjas är en resa i sig. Här finns allt jag önskar av ost.

Gick därifrån betydligt fattigare, men också rikare med några kilo ostar, favoriter och längtan.

Eller vad sägs om en Herrgårdsost (!) lagrad i fem år. Peakar precis i konsistens, i smak, i sälta och i full mognad. En Havarti som får mig att minnas de där tonårsresorna med tåg till Helsingör med väskan fylld av Nanok starköl (den er lumsk!) och dansk doftande Havarti så pass att jag fick sitta ensam i tågkupén. En Saint Marcellin som jag en gång presenterades för av Paul Bocuse. (brukar inte länka till Wikipedia mer än nödvändigt, men här känns all fakta korrekt).

Grevé 48 månader

Så blev det Ostfestival i helgen på Münchenbryggeriet. Alltså, alla var där. Missade fredagens öppning. mIssade den stora lördagsanstormningen och gick dit när allt lugnat ner sig på söndagen. Helt okej för då kunde de allra minsta utställarna ta sig tid att förklara, att prata personligt, att berätta. Det lustiga bland dessa idoga gårdsproducenter, inte sällan med fantastiska ostar i små serier, är att det nu är andragenerationen som tagit över. Har jag blivit så gammal? Har jag varit med så länge? Deras föräldrar som en gång startade under liten ekonomi och med övertygelsen att det som de producerade var hållbart och utöver det vanliga, hade nu generationsväxlat, utvecklat och förbättrat. Fan så slitsamt att vara småbonde, men så gott att de finns.

Jo, en höjdare till, en Grevé, lagrad i 48 månader, oj oj oj skar tjocka skivor av den igår kväll till mitt te. 

Alltså, vi snackar husmanskost, pölsa och paltbröd med fläsk

Ända sedan barnsben har jag varit förtjust i rejäl husmanskost, inte bara till fest utan vällagad vardag. Älskade knäckebröd med stekfläsk och om brist därpå endast stekflott med salt.

Sedan, jag vet inte när, har jag varit överförjust i paltbröd med fläsk och vit sås. Kunde inte förstå mina lekkamrater som rynkade på näsan åt den slags mat. Lapskojs, kroppkakor, leverbiffar, stångkorv, etc.

Samtidigt är jag så glad över att ha fått en son som aldrig rynkar på näsan åt den mat jag lagar hemma.

Nyligen stod jag hos Björks Charkuteri i Färila och ringde honom för att fråga specifikt vad han önskade att jag köpte med mig hem. "Syltat fläsk, blodpuddingen, deras kalvsylta, den gammeldags falukorven, deras riktigt syrliga isterband, sotarrökt och alspånsrökt fläsk, deras bacon som man kan använda rått att lägga på smörgåsen."

Personalen frågade vilket ålderdomshem han bor på!

I veckan har vi utöver en salad Niçoise med överdrivet mycket sardeller ätit Björks utmärkta pölsa med Rattepotatis och inlagda rödbetor och idag stekt salt grisbog med tunnpaltbröd och becha. Det står vi oss på. I morgon till frukost blir det Björks hemlagade blodpudding med rårörda hälsingelingon.

Sen har jag en sådan fäbless för överblommade tulpaner som de här jag fått av K