En torsk är en torsk är en torsk - tror man

Rodjana på f/l nyligen

Senaste tiden har jag ätit torsk. En av dem var den bästa jag ätit någonsin, ett gastronomiskt äventyr som fullständigt kullvälte alla tidigare erfarenheter.

Jag har varit på Frantzén Lindeberg fyra gånger nu under hösten. Redan vid mitt första besök efter sommaren drog jag slutsatsen att f/l både höjt och infriat ambitionsnivån, varje servering var allvarligare, fördjupad, genomtänkt – rätterna tillsammans utgjorde en större helhet än någonsin tidigare.

Råriven anklever

Under mitt senaste besök i sällskap av Rodjana, serverades torsk under rubriken ”Dagens Skörd” som också omfattade det som hämtats hem från stukor i grönsakslandet. Det var det bästa jag ätit alla kategorier någonsin – en servering som ”hade allt” av alla slags väl balanserade texturer, grundsmaker och överbyggnader, jag kan inte minnas något mer intagande och när sedan köttet serverades efter en rönnbärsgraniteen var det fullständigt.

Jag har alltså ”bevakat” f/l, intensivt under de tre år krogen varit öppen (tom åren innan de öppnade vid provlagningar och idémakeri) och jag har kunnat följa en smakutveckling som gått från det rent vildsinta utlevande till det smått rikt minimalistiska efter den slitna principen less is moore. Genialiskt senast, helt enkelt genialiskt.

Då kan man undra hur den andra torsken då smakade, äten vid ett senare tillfälle och på en inte fullt så ambitiös restaurang?

Torsken på Edsbacka Wärdshus

Jodå, bara för att man haft den absolut förnämsta matupplevelsen i livet så slutar man inte äta. Mig veterligen finns det bara en människa i historien som tillnärmelsevis valde döden framför att inte ha råd med vidare excesser och det var den romerske gastronomen Marcus Gavius Apicius.

Det är klart att man kan äta till dagligdags och det gjorde vi häromdagen på Edsbacka Wärdshus, en alldeles makalöst väl anrättad "vardagstorsk" - dessutom en av de mest prisvärda jag ätit till lunch. Upptäcker gång efter annan vilken kärlek det läggs på maten i det köket. Så ska väl sånt vara förklarat då, för det är inte sällan jag får frågan - törs man bjuda hem dig på mat?

Sommar, med hav och värme

En bild bara för att det är nödvändigt just nu. Det är Peter Holstad som tog bilden i somras när det var en så där vansinnigt skön värme och vi var ute i hans segelbåt i Skärgården och seglade mot Strindbergs.

Gemenskapen, värmen och den otvingade vardagen gjorde sig plötsligt närvarande bland flyttkartonger, ungar som inte vill sova och massor med snö och kyla.

Wärdshusjul på Edsbacka

Ambitionen har varit att kasta av sig det gamla tvåstjärniga "oket" och leva ett eget liv - det är nog inte det lättaste, Christer Lingström satt länge kvar i väggarna.

Inte minst jag själv vet hur det är. Jag hade tidigt mina stora gastronomiska upplevelser hos Christer och jag kan fortfarande gå från rum till rum och minnas var jag ätit vad och kring varje måltid finns en egen liten historia. Man är sådan av någon slags nostalgigen (ska utläsas "nostalgi-gen" annars bliur det nostalgi igen och det kan väl i och för sig vara på sin plats när det gäller mig). Bästa gösen en trappa upp i den lilla chambren. Bä'sta kombon av anklever, rimmad kalvlägg och kalvbräss i det inre rummet med fönster ut mot gången till Vimar Krantz "nybygge". Bästa risotton tillsammans med Gert Klötzke i andra rummet. Bästa sjötungan - bordet till höger längst in - toppad med rysk kaviar i matskedsstora bollar, små plättar med kaviar om vi håller oss till det, som Christer lånat från Vonnas. Och appropås det åt jag en alldeles speciell kokt piggvar signerad Georges Blanc och det bästa av allt, han tog ut mig i köket och lät mig vara med när han tillagade den i ett spad som han fått receptet till av en inuitkvinna.

.Jag smakade och smackade och smakade igen och det var ett sanslöst gott kokspad och George Blanc var helt i upplösningen av förväntan att få säga vad det var - bara vatten och en gnutta socker! Kritvit mjölkkokt torsk. Daniel Lindebergs petifourer, Rodjanas chokladtårtor och creme caramel - det är sådant jag kommer på i hastigheten och då har jag både Fredrik Petterssons avsmakningsmeny och Håkan Thors dito kvar att berätta om plus en massa annat jag dragit i mig genom alla år.




Nu har jag börjat sitta där igen, under den nya regimen och oavsett vad som skrivits i dissande ordalag om Edsbacka Wärdshus så sitter jag kvar och ägnar luncherna åt krogen - Storstockholms mest prisvärda luncher, bättre fisk, eller snarare som idag, torsk, får man inte till någon lunch någonstans och allrahelst inte till det priset!

Så var vi där i helgen och begick ett julbord. Christer Lingström ersatte sista åren de goda grisfötterna i gelé med en grisfotsaladaube där fläsket till 100 procent bestod av rimmad lägg. Nu, tack och lov tronade de där högst upp över laxbordet, dallande inbjudande med en tydlig bärnstenssälta och det var bara mitt i. Straxt därefter kom rykande het lutfisk att beställas separat och tio minuter före servering. Lysande gott och klassiskt.

Jag äter gärna grisfötter med små toppar av majonäs spetsad med engelsk stark hemmagjord senap

Med tre småungar vid bordet är det alldeles förträffligt att få en del av allt som serverades som små tapas poch i änden vid det bordet serverades en sill a la russe som inte var att leka med.

Allt är för övrigt lysande klassiskt och jag kunde trots att jag hade de ögonen påå, inte komma på något alls som fattades, till och med som den östgötska (dvs min) traditoonen bjuder serverades varma bruna bönor på bordet.

Så var det det där bordet längst in där jag satt med sjötunga för 25 år sedan och upplevde. Idag var vi tillbaka för en lunch och åt stekt torsk med brynt smör och handrensade räkor. bättre torsk får man inte lunchtid.

Alltså - prova!

Sent om helgen - mitt i flytten

Jultomten på riktigt

Det blev en ganska så tröttande helg. Julmarknad på Hersby Hembygdsgård, samtidigt med packning och flyttning.

Idag lämnade jag Bygatan för sista gången och jag kände...ingenting! Lägenheten var nu proffsstädad. Ungarnas grafitti gick självfallet inte att ta bort, annars var det kliniskt rent.

Märkligt, att det inte kändes något, jag har ändå bott där i 17 år - det är ju för katten lång tid.

Nu sitter jag i köket i radhuset - det känns desto mer. En trappa upp ligger ungarna "stuvade" i var sitt rum. Det tog bara en halv dag så hade var och en satt sin egen prägel på rummen. En av dem bäddade till och med sängen i morse utan att jag bad henne.

I lastbilen och den svarta bilen framför går nu vårt bohag till den nya adressen

Fortfarande staplar av flyttkartonger.

För 30 år sedan ritade jag och svetsade stora bokhyllor av järn, vinkeljärn i ben och durkplåt som hyllor. Jag rostade dem ute i gotländskt grinigt väder sedan borstade jag rosten md stålborste och klarlackade - det blev vackert om än inte rostbrunt. De specialritades för mitt gamla gotländska hus där det var skyhögt i tak i salen. Hyllorna skruvas nämligen fast i tak och golv. Nu är inte jag alls vän av standardiseringar, då hade jag löst konstruktionen på ett annat sätt. Nu är det tredje gången svenska standard gör att jag måste kapa järnbenen för att hyllorna ska få plats att vinklas upp stående.

Och tänk jag känner ingenting av att lämna 17 års boende

Nu faller det sig inte bättre än att den stora vinkelslipen som jag använder vanligtvis i sten ligger längst in och längst ner i förrådet bakom tonvis av prylar. Clas Ohlsson blev räddningen, en liten vinkelslip av eget märke och tre kaptrissor. I morgon kommer hyllorna på plats.

Till saken hör att inte ens IKEAS hyllor och garderober passar in i 1985 års svenska standard (/det är då vårt radhus byggdes) utan måste monteras stående och då blir det ju problem. Därför måste mina glasade bokhyllor med överhyllor fixas till för att få plats. Det här har gjort att inte en bok är upppackad och med tanke på den ansenliga mängd kokböcker som nu ligger paketerad i lådor har vi hamnat helt ur fas.

Köpethaimat som paus med hela flyttgänget

Trösten i flyttstressen var Janne Norling! han ställde upp som tomte på Hersby hembygdsgårds och Sollentuna Hembygdsförenings Julmarknad som vi arrangerar med slöjd och folkdansgillet. Hur lyckat som helst och alla ungars favvo blev den "riktiga" tomten!

Ett skräckslaget barnbarn

Härom dagen stötte jag som hastigast ihop med mitt lilla barnbarn Freija. Vi syns inte överdrivet mycket. Inte sådär att hon skiner upp som en sol och sträcker armarna i vädret för att ta emot farfars trängtande längtan - nej snarare tvärt om, först bligande oro, sedan ryckningar i underläppen som övergår till ohyggligt små darrningar och så fäller tårarna fram som i rännilar.

Det är ju precis så som många vuxna vill ha ett barn. Påståendet förefaller absurt och är det också, men inte desto mindre sant för det. I alla fall om man får tro statistiken över världens mest spridda konstverk - nä, det är inte fiskargubben i sydväst - det är "Gråtande barn" av Bruno Amadio, en tämligen i övrigt okänd italiensk konstnär som målade gråtande barn under artistnamnet Bragolin.

Hans gråtande barn räknas som världens mest mångfaldigade "konstverk" vilket, om jag får bedöma, skulle betyda att det också är sådan konst folk vill ha.



-Det är konst som griper tag i en så att hjärtat nästan går sönder.

Nej då, lilla Freija sken upp som en sol, några dagar senare när vi fikade i centrum och hon kröp över till farfars knä utan att sträcka händerna till pappa Gaston och lipa och sura. Sånt värmer. Glada ungar är betydligt bättre än gråtande barn - det gäller för konsten också där det helst inte ska vara barn över huvud!

Mitt i flytten

Packat hem

Visst det är stackar av kartonger. 17 års boende har lagts i flyttkartonger, 25 hyllmeter kokböcker, en meter poesi och så alla tavlor. Textilerna packade vi själva igår. Klockan åtta i morse kom Daniel från ICM - ett packproffs på 18 år, packmästare - han är kvar än och kör just nu alla konstiga redskap och maskiner i köket, allt udda porslin. De gamla sängarna är skrotade och ska till tippen, nya sängar levereras i morgon - nya sängar, nytt liv. I natt sover vi i hög på madrasser på golvet och drömmer om att flyttkartongerna rasar över oss.

Vårt nya boställe

När Lovisa och Alma åkt till skolan och August levererats till dagis, DÅ kommer flyttfirman med långtradaren. Klockan 11 får vi nycklar och då är husaffären klar med lagfart och allt. I morgon kväll ska vi laga mat på en främmande spis i ett främmande kök i ett främmande hus och sova i främmande rum. Nu gäller det att boa in sig. Ska smä'lla upp mitt gasolparasoll på verandan så att det kanske, under lyckliga omständigheter i jul kanske kan tas en kopp kaffe där en morgon.

Seglande eldbollar för flytt och födelsedag

Min Lovisa i centrum med sprakande eld och flygande lyktor, elva år i går; Grattis!!!!

De är bekanta från Thailand där de används som för både eftertanke, stillhet, hopp och glädje - de vackra eldbollarna som seglar tysta ut i lufthavet.

Igår firade vi Lovisa, som blev elva, med middag på San Marco i Häggvik, en hyfsad kvarterskrog med vedeldad pizza , men också med bland annat perfekt kokt spagetti med skaldjur. Det är också roligt att komma till en kvarterskrog där man liksom blir inbjuden till bords från minsta till största.

Avslutning med glass och kolasås till barnen som serverades som fyrverkeri med eldfontän till Lovisa. Och kvällen, eller snarare sena eftermiddagen - det blir totalsvart så snart att man blir tidsvill - fick fortsätta med värmande eld i kylan.



Det blir som en stilla, tyst, magi när rispappersballongerna fylls med den varma luften från den brinnande lilla vaxkakan och stilla, seglande tar plats. Våra steg högre än molnen och lyste genom dem som UFOn i vinternatten och faktiskt också konkurrerade något med en B 757 som vinklade upp på låg höjd för landning på Arlanda (lycka för oss att det är på ännu lägre höjd, precis över vår nya adress som gäller från nästa vecka, som Arlandatrafiken går)



Vi stod länge och tittade ända tills lyktorna i skyn slocknade. Sedan in för att packa sådant ingen annan tillåts lägga ner - det finns sådana privata bitar. I morgon kommer flyttfirman hit och tar det där med alla böcker och alla köksgrejer, källarprylarna, uteförrådet, elektronik, lampor. På måndag förmiddag flyttar vi och då ska vi tända flera skylyktor för att fira att vi är hemma!



Bilder på ballongerna; Lovisa Lager med födelsedagskameran Nikon Coolpix.

Lovisas kompis Julia var med och det är klart att två elvaåringar har källor för kotteri och hemlisar och pinsamheter att ösa ur - det syns lång väg, fnitterier till maten.