Sashimi på Råkultur - nu i rökig servering

Jag gillar effekter - det där överraskande - även om sedan innehållet är precis det förväntade. Och så serverades vi en sashimi på Råkultur häromdagen under en arbetslunch med Bosse Jönsson.

Fortfarande alltså mycket goda anledningar att åka till Råkultur.

Resans minnen och spår 3

Ingemar Lager på Laxön i Dalälvens Älvkarleby.

Mitt i dagsturen i farsans och familjens gamla fotspår norr om Dalälven lunchades det på gamla Laxön - tidigare ett läger för ingenjörstrupperna som hade som uppgift att i akt och mening att bygga broar över forsande Dalälven. Meningslösa övningar skulle man kunna förmoda - först bygga och sedan riva, bygga och riva, bygga och riva i årtionden och i väntan på den eländige Fi.

Mitt på Laxön som nu varligt restaurerats och där utflyttade bassar nu ersatts av kulturditon har en restaurang inhysts i gamla markan. Riktigt bra lunch hade de, Restaurang Kungsådran. Kungsådran är självfallet den åder av älven där kungslaxen står lockande för sportfiskare.

Lite fint att sitta där och titta ut över virvlarna i strömmande vatten och samtidigt äta halstrad gravad lax i bitar och med stuvad potatis till. (Förvisso norsk odlad)

Det är mycket snack om lunchpriser nu - här betingade lunchen 85 kronor, men då var det vita dukar, trevlig personal och ingick supplemang i stort sett utan övre gräns. Farsan var i alla fall mätt när vi åkte vidare, bland annat till Harnesbadet där farsan spelade vattenpolo i någon serie (hört om den fruktansvärda matchen ute i Furuviks havsbad i 13 gradigt havsvatten. Nu piper man om det är under 27) och här lärde sig både Tabberaset och hans yngre broder att simma (simlärarinnan hette Ulla och hade blommig baddräkt och rynkig badmössa).

Grindarna till badet såg lite anfrätta ut - kulturhistoria med emblemet HSS, Harnäs Simsällskap. Och tröskelns vatten var alldeles klart och alldeles brunt.

Hos Nordins liksom i hela Bönan, röker man böckling med granris.

Gamla Harnäs blev det också, en biltur genom Harnäsgatan och en kort stund utanför huset där farsan föddes - det är någon slags socialförläggning där nu.

Vi slog fast innan vi åkte till Bönan och fiskaren Nordin för att handla böckling med oss hem - att turen ska göras om någon dag och då med flera utflyktsmål från det förflutna; Furuvik, Gårdsskär, Bomhus.

Resans minnen och spår 2

Dessertpudding efter faster Berit (mamma till Stig Svensson i Marma) lagad på squash och med "Gullans" vinbärssylt hemma hos faster Karin.

Mitt i ett av spåren vi reste i en dag, en stund, förra veckan hamnade vi på barndomens sommargård, alla somrar, en gård mitt i skogen. Där bor en av mina fastrar, farsans halvsyster.

När vi kom dit via Upplandsbodarna var det uppdukat med salig farmors ljumma vinbärssylt och en annan salig fasters squashkaka med vispad grädde.

Receptet får Ni nedan vare sig Ni vill eller inte (förmodligen "vill" för vad i helsike ska man annars göra med all squash?)

Det här behöver Du
1 stor eller två mindre squash
(Äsch – hur långt är ett snöre? Prova Er fram vettja, eller som en lärare jag hade i dekorativt måleri sa en gång när jag ville blanda till jakarandafärg: ”Ta mer än du tror!”)
4 ägg
1 dl socker
5 msk vetemjöl
5 dl mjöl
5-6 skållade hackade mandlar
3 droppar bittermandelolja eller två bittermandlar…kanske tre.

Gör så här:
Dela skala och ta bort kärnhuset på squashen. Skär köttet i bitar koka dem i fem minuter, pressa ur vattnet.

Vispa ägg och socker pösigt tillsätt alla andra ingredienser, Häll i form och grädda 200 grader tills puddingen stelnat, kanske 30-40 minuter. Är med svartvinbärssylt och vispad grädde.

I den här stugan tillbringade jag, med mina föräldrar och syskon, somrarna i barndomen.

Resans minnen och spår 1

Stig Svensson, brorsan Anders och farsgubben Ingemar utanför Marma kyrka.

I helgen som var bilade vi (låter som en 60 talare) till Älvkarleby, Skutskär, Upplandsbodarna, Harnäs, Gävle och Bönans fiskeläge.

Vi gjorde det i sällskap med farsan som snart är 90, brorsan och jag – bara vi tre. Vi åkte i allas gamla barnspår. Ingemar – farsgubben – är född och uppvuxen i Harnäs. Han gjorde sina första år på Skutskärsverken, men ville egentligen bli operasångare och hade också förutsättningarna, men tiden var sådan att de omöjliggjordes för det räknades inte som riktigt.

I stället kunde han sortera virke så ingen djävlaranamma kunde slå honom. Att han sedan blev trävaruagent och direktör och företagare var bara samma slags utveckling han hade kunnat få som operasångare om han fått chansen.

Sången hade gott det det goda med sig att han träffade morsan hos en sångpedagog och så var det kört – tre ungar på raken och så fick vi våra spår däruppe i sulfitsmeten. Alla somrar.



Vi svängde in vid Marma. Vagt kom jag ihåg att vår kusin Stig jobbar som vaktmästare där – det var tomt på folk, men vi åkte runt och ut genom en dörr kom…Stig. Det var exakt 40 år sedan så det var en bra start på den lilla minnesresan.

Känn smaken och be en bön, läkerolfönster i Marma Kyrka

Marma Kyrka är förresten värd en omväg, ritad av Erik Karlslund och byggd under funkisens inledande svenska era 1925. Altartavlan är ett av Einar Forseths sista verk. En lustig detalj är fönstren som är ett tack till Halgrens som sponsrade dessa om de fick likna läkeroltabletter - men det kan väl inte sitta och tänka på under Fader Vår?

Skördefesten, liten, gemytlig och lyckad

Reis och Martin Nyströms kånkade med pumpor till Hersby och Skördefesten, granna saker som ömsint vårdats för att visas upp, Great Job!

Bockar och tackar alla medverkande och tillströmmande till dagens lilla gemytliga skördefest på Sollentunas hembygdsgård Hersby och i regi av Sollentuna Hembygdsförening i samarrangemang med Sollentuna Trädgårdsgille.

Det här är optimism - Klasro Fiol och jag är övertygad om att det inte är sista gången vi hör dem på Hembygdsgården

Jag tycker nog att allt som skedde på Herby under dagen var höjdpunkter. Inte minst den kvartett ungdomar som gick runt och "buskspelade" "Klasro Fiol"! Tack för Er medverkan - musiken skapade rum och närvaro.

Eftersom årets skördefest på Hersby var den första någonsin så räknade vi inte med en anstormning av människor. Små grupper lyssnade till föreläsningar på logen och några fikade eller åt soppa hos Biblos Kafé från Sollentuna Centrum som flyttat ut i grönsgräset och höll kök i Silverdalsboden.

Kenneth Karlsson Bondens Matbod

I vår egen gamla handelsbod stod Bo Dahlner som nedärvd handelsman från förr och en bit ifrån Turebergsboden stod en betydligt modernare handelsman Kenneth Karlsson på Bondens Matbod, men som ändå kan sägas ha släktskap med rörelsen i vår historiska bod - kvalitet, närodlat, mångfald. Till vardags finns Kenneth Karlsson med sin matbod i Sollentuna Centrum, i Hötorgshallen och på Siggesta Gård.

Inger Grimlund

Det den som inte masat sig till Hersby missade var ett lysande framträdande med Inger Grimlund, nestor inom svenska matjournalistik, bondmora på Gotland, kolumnist och krönikör och idag med och leder arbetet i Föreningen Låt Måltiden Blomma.

Jan Enfors

För dem som ser till och värnar den modernt framväxande hembygden talade stadsarkitekten i Sollentuna Jan Enfors med fokus på en liten torgplätt han planerat vid den nya kyrkan i centrum, en liten modern klosterträdgård mitt i byn.

Naturvårdschefen i Sollentuna Rikard Dahlén

Alldeles nästgårds och visst med ett sammanhang till Hembygdsgården och Sollentuna Hembygdsförening, bedrivs ett stort odlingsarbete med landskapsvård och odling genom tidsåldrarna från stenålder till idag. Tidsaxeln i landskapet beskrevs av Naturvårdschefen Rikard Dahlin och agrarhistorikern Olof Lundkvist. En resa genom ogräsåkrar, halmade träd, pukvete och manshög råg (kommer ni ihåg raderna ur Hemsöborna?).

Agrarhistorikern Olof Lundkvist med manshög råd



Kompostering är en konst, inte minst om den ska ge ett odlingsresultat och kunna försvaras ur rötnings kontra förmultningsperpektiv. Bäst rustad på Hembygdsgården denna dag att berätta var Kristina Sjöblom på Sollentuna Energi.



Det är en sådan professionalism som genomsyrar Bosse Rappnes alla anställda vid Ulriksdals Slottsträdgård. Det spelar ingen roll vem man än frågar ute på plats, man får alltid en intressant smärre föreläsning som svar - imponerande! En av dessa boklärda trädgårdskännare Maria Andersson besökte Hersby med trädgårdsrådgivning sist i programmet och det gjorde hon som samtal över disk.


Mina egna historiska potatisar, Leksands vit, Rättviks röd, Rödbrokig svensk och Amerikansk Rosenpotatis

Jag är övertygad om att Skördefesten återkommer nästa år.

Skördefest i helgen på Hersby Hembygdsgård

Under senare år har jag försökt fördjupa kunskaperna kring odling av äldre sorter och utifrån tankar och trädgårdsidéer skapa ett mångfald på den begränsade yta jag har att använda mig av.

Odling och trädgårdsdesign har visat sig vara ett populärt ämne. Som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening tyckte jag i somras att man med all rätt skulle kunna fira trädgårdens dag, eller en tidig skördefest, på hembygdsgården Hersby i Sollentuna. Min tanke var att få dit kunniga och bra människor att prata trädgård och samtidigt låta odlande amatörer komma med det som växer i trädgården just nu, visa upp, byta plantor och fröer och mötas.

Under sommaren och tidig höst fick jag kontakt med många av dem som jag gärna vill höra berätta mer om deras förhållande till odlingsäventyr, trädgårdar, råvaror.

Stefan Tapio som är designer har hjälpt oss med ytterligare en skapelse från sin idéverkstad (han gjorde föreningens midsommaraffisch) som han kompletterat med ett programblad.

Klicka på programmet för att få det läsbart


På söndag har det blivit dags för Skördefest på Hersby Hembygdsgård. Alla är naturligtvis välkomna. Bondens Matbod kommer att vara på plats och kaféet som till dagligdags håller till nere i Sollentuna Centrum, Biblos, flyttar upp till Hersby denna dag för att servera kaffe och bullar, korv med bröd och en skördesoppa. Stora delar av Hersby Hembygdsgård håller också öppet.

Är det förresten någon som känner någon som är i behov av en smedja? Vi har en på Hersby. Fövisso har vi också en kunnig och rutinerad smed, men det finns plats för att alternera tiderna och vi ser att smedjan används ofta. Den som är intresserad kan svara på bloggen eller skicka ett mail.

Potatis i original - Rättviks röd och Leksands vit

Rättviks röd ser ut som små potatisbakelser - Leksands vit en härligt mjölig matpotatis som hänger ihop hela koket.

Det här är de potatisar som Ahlströmer lär ha tagit med sig från England, 1724 vid en av sina affärsresor. Egentligen är det otroligt, men Linné skriver från sin resa till Dalarna redan 1733 att potatisen där slagit igenom:

"Älvdalen den 10 juli är skörden så stor att prästen kunde få tiondet av det som gavs, men så var det också på prästens initiativ som odlingen igångsatts", skriver Linné.

Man undrar om namnen på potatisen kom till under denna tid - för knappast att det var Ahlströmer som namngav: Leksands vit och Rättviks röd.

Förra året hade jag fyra knölar av var som utsäde - jag fick en halv hink av var vilket jag sparade till i maj när jag satt dem i två enskilda land.

I veckan drog jag grepen under ett stånd och var väl då övertygad att få upp ett magert stånd då dessa gamla historiska knölar inte är kända att ge avkastning av stora mått - det kom betydligt senare med framforskad industripotatis. Dröm om min förvåning då ett enda stånd räckte som ett kok till hela familjen - förvisso i olika storlekar, men ändå.

Vi har haft för vana att laga potatis i vår rundbottnade wok som vi sätter i grillglöden i väntan på att glöden ska bli grillklar. Så ock med dessa kok av historisk potatis - kokad med dillstjälkar, lite salt och något lager.

Den som bär namnet "Leksands vit" var en härligt mjölig potatis med en god egen smak (när kunde man säga så om industripotatisen?) något söt och nötaktig med en förmåga att ta emot smöret som "en svamp" och liksom ta smaken från allt annat på tallriken. Den röda "Rättviks röd" en ännu mer stärkelserik potatis, något fastare än Leksandskamraten, vacker med sina invikta ögon och så god att den klarar bravaden att bli serverad som ensamrätt med rejält brynt smör och lite salt.

SEn annan svensk i landet av mina historiska sorter - nämligen rödbrokig

Snart ska vi ta upp vår sent satta amerikanska rosenpotatis - också det en sort med "rötter" från sent 1700-tal till statarnas Sörmland och med en säkrad proveniens.

Det här med mina gamla potatisar (Jollpäru som Leksands vid kallas på Leksandsmål) är den amerikanska importlinjen av potatis till Europa - den andra grenen gick strikt efter de katolska staterna och de lät inte undslippa en endaste knöl åt de otrogna protestanterna. Sålunda har dessa mina potatisar i landet en härstammning från Peru till Amerika och sedan vidare till England - Ahlströmer och Alingsås eller inte alls! Det kan ju varit så att dessa Leksands vit och Rättviks röd är den "experimentpotatis" som infördes till Sverige genom andra vägar redan på 1600 talet och i så fall mina damer och herrar är det verkligt historisk potatis jag äter till vardags - potatis som fördes av conquistadorerna från Peru och först odlades på Kanarieöarna, sedan Spanien, Irland
och Frankrike samt i myrmarken i Leksand och Rättvik där svälten och nöden i Sverige var som störst och som Linné rapporterad om utan att någon då reagerade.

Jag tror att det här är en bild på min blommande Leksands vit