Brorsan, albylen och en förverkad Nam Prig Kapi

Brorsan och hans väna välgörare av släktet näktergaal

Det var väldigt få uppdateringar under den hör treveckorsturen till Thailand vilket säger mer om mitt dåliga tålamod än om erbarmeligt dåliga uppkopplingar. Jag får rekapitulera senare istället, med bilder.
Igår skulle vi till att "wai nam titaleh" (simma i havet) och jag mötte brorsan på väg upp.
-Det är kallt, fan jag fryser, sa han.
Jag trodde han skämtade, Andaman höll säkert 28 grader och luften 34. Och det var inte kallt.
När vi skulle flyga till Bangkok hade han fått frossbrytningar och Noj, brorsans fru, gick och frågade efter albyl (eller alvedon, paracetamol eller vad de nu kallas). Två minuter senare kom en sköterska i full mundering och med två akutväskor rusande. Det blev förhör om allmänkondition och blodtryckstagning jämte feberkontroll.
-Du ska nog ta en albyl, sade den legitimerade sköterskan nöjt och gav honom en kur som skulle räcka fjorton timmar framåt, lagom tills det han landade i Köpenhamn.
Men kan man tänka sig, en sådan utryckning och ett sådant omhändertagande för en nyss utsprungen förkylning, men mardröm att ha den långa flygresan sig.
Inte nog med det!
Incheckningen av bagaget gick bra på inrikeshoppet upp till Bangkok, men där var de omutbara.
-Ta mitt brännvin, ta allt annat som är viktigt, men ta inte vår årsförbrukning av vår Nam prig Kapi.
Han var nog beredd att låta betala en ansenlig summa, men tulltjejen var omubar, vilket i sig kanske är ett hälsotecken.
I handbagaet alltså en årsförbrukning av räkpasta och det vet ju alla hur det är med pastor och flyg - det gifter sig inte alls nuförtiden. Inte för den, hos många, "onda doften" utan för att det kan (med djävulusisk god fantasi) vara ett sprängämne. Pastor och vätskor, krämet och mouseer får inte passera den fiktiva linjen mellan publikt utrymme och resenärsdito.
-Vad gör man? Det fanns papperskorgar utställda där allt förverkat skulle läggas och jag upptäckte snart att det inte skulle få att övertyga de uniformerade varför jag i tyst vredesmod öppnade alla fem burkarna med kapi och lät innehållet med sin doft förpesta hela tullfiltret.
Min kapi då?
Bland 30 kilo övriga matvaror villigt inhandlade av alla släktingar inbäddade jag Kapi och Plara bland luftigt dämpande plastpåsar med Moojong och checkade in den väskan. I handbagaget låg väl en sisådär 15 kilo olika frukter istället, harmlösa vapen alltså och som därför passerade tullfiltret, loyckligtvis innan den nu smått beryktade räkpasteattacken.

Familjemiddag

Eye och Arm, mina barns kusiner.

Igår kväll hade vi en familjemiddag.
Minst en sådan håller vi om än att jag kommer på besök bara en kort vända. När jag frågade var vi skulle gå blev förslaget varuhuset "Ocean" i Phuket Town och Sukiyakirestaurangen där!
Det är klart man blir lite förvånad, men samtidigt glatt överraskad. Det är klart man ska äta lite speciellt när man träffas, inte bara samma "gamla thaimat".
Det är kul nu för de som bara för en stund sedan var små ungar har flyttat hemifrån och blivit stora och så har det kommit nya kusiner som jag inte haft anledning att se förr. Lillebrorsan Nom kunde inte komma själv för han jobbade med marknaden vid festligheterna på Wat Chalong så han "skickade" sin fru istället och henne hade jag bara sett på bild förr och där satt hon nu med två söta ungar som var som virvelvindar.
Maten då? Sukiyaki.
Vad ska man säga - ingenting saknades, det är jätteroligt, en "sylta" på ett stökigt varuhus och med en inredning med noll charm och ett blåaktigt ljusrörsljus, med en mat som är så smakrik att det hoppar i munnen och med en sprödstekt anka som får mig att framkalla bilder av Lyon om så skulle vara. Men framförallt umgänget. Jag menar, det spelar ingen roll hur platsen är eller hur designat stället är, rakt på utan krusiduller, iskall aircon, galonklädda bänkar och stolar, plastskålar på bordet, bleckbestick och hissmusik i högtalare. Det är sällskapet som gör stunden och gjorde det här, varmt, leende, godmodigt vänligt.

Timmarna gick reptilsnabbt och småbarnen skulle plötsligt hem och lägga sig och så var det uppätet och middagen upplöst och jag tog svärfar med mig hem till sitt i min bil med chaufför.
Det är lite sorgligt också, för de här stunderna blir så korta.
Rodjana ringde från Sverige två gånger under middagen och var med på det sättet över ledning. Det är klart att det är svårt för henne då jag sitter med hennes familj och njuter av mat och gemenskap.
Idag då - jag blir den sanne turisten och ska pressa på stranden. Why not. Jag är här för att njuta och vila och upplevelsebiblioteket är ju redan fyllt för den här omgången. Behöver verkligen ladda.

Han har fyllt 75 nu, svärfar från trakterna av Kanchanaburi, still going srong. En man som gör det bästa han kan att hålla samman en hel klan av barn och barnbarn och jag tror han är ganska lycklig över hur det blivit i livet.

En afton vid en chokladfontän

Så kom jag igenom och kunde ladda upp en bild från igår och då handlar det om en ohyggligt prisvärd middag på Holiday Inn i Patong. Och det skriver jag inte bara för att min svåger är köksmäsare där, Chief Wisuth, utan helt enkelt för att det är sämre och dyrare på andra ställen. Här skippa de den stora varmvattenslobstern och grillar hellre de smakrikare mer kompaka rocklobstrarna, små, intensiva i smak och sammanhållna i köttet till skillnad mot sina större klolösa kusin langusten, som är lamellig och lite dyig i smaken som gammelgädda.
Det vi plockade först från den gigantiska buffén där mycket är framlagt portionsvis i små skålar, porslinsförrdet är enormt är som på bilden. Klockvis från den stora ångkokta musslan med chili, fisksås och vitlök hittar vi en kokt marinerad räka, under den ytterligare en räka med en mild sås och gurka, små små pilgrimsmusslor med en mild chilisås, en perfekt pepparstekt tonfisk och så till sist en sallad på pomelo.
Jag följde Tore Wretmans julbordsstrategi när jag närmade mig bordet och tor att jag med chokladfontänen fick mig ytterligare en runda.

Lever

Ja, uppehållet i bloggande beror inte på att jag ligger i svåra magkonvulsioner utan på att mitt Internet från skrivarlyan vid havet i Phuket inte håller måttet att ladda in bilder på.
Det tålamod processen torde utvecka sparar jag till då det behövs bättre.
Men, det kommer, om inte annat när jag är hemma om någon vecka eller så, anske förr om jag hittar en bättre lina.
Vad ska man säga annars, att det är mitt i natten 29 grader varmt och jag sitter och hör havet i en stilla vind, ett hav som är nästan lika varm som luften, men som är svalt om dagen. Just nu tropiskt sammetssvart.

Sviter

När jag skrivit klart igår gick jag en sväng i kvällsvärmen och tog en bild utanför min skrivarlägenhet. Pråligt? Inte sant, men varmt och helt fantastiskt med cikador som jetplan bortanför mig. Nu är jag klar och det känns gruvligt skönt

Mår fortfarande pyrt efter magköraren, men jag får skylla mig själv att vara utrustad med en gnutta orut å andra sidan går det ingen nöd på mig där jag sitter vid skrivarlägenhetens pool och låter den brännande solen få mig att må bättre. Äter sådan kost som det inget är at blogga om, recoverykost, omeletter, lite mosade frukter, bananer (köpte ett knippe med över 20 söta små för sju SEK, och det var dyrt!)
Har lämnat sista kapitlet till en ny bok idag på morgonen medan Ni sov hemma i Sverige. En långdragen, smärtsam, process men en bok som andas optimism och klarsyn. Vad den handlar om och vad det är för en bok? Det säger jag så fort förläggaren går ut med den vilket sker inom kort. Klart är dock redan att den översätts till fem språk och att den kommer på svenska i maj. Och så kan jag säga så mycket som att den handlar om något som ligger långt långt från mitt vanliga gebit.
Nu ska jag rulla ner i poolen och sedan gå en bit i sanden efter stranden och fira att jag är befriad från det maniska skrivandet en stund och tills nästa manus ska levereras (senare i vår).

Den stora hämden

Det händer väldigt sällan, en gång var fjärde år kanske - nu hände det, jag har varit fullkomligt utslagen i ett dygn. Den stora hämden i magen, för mycket plara och för mycket kapi, urk!
Återkommer med uppdateringar när sunda vätskor återinträder.
Just nun är tanken på mat vämjelig.

Sältans kök och samling kring en nam prig kapi

Grillade kycklingknyten i bananblad

Vi samlades några stycken hos Staffan, fotograf från Lund och gammal thailandsräv, skåningar allihop, men trots att mestparten i sällskapet är uppfödda på sockerspröda spettekakor och sirapsdrypande skinkstekar så backade de inte för att smaka på nam prig och till och med tycka den påtagliga kapismaken var njutningsfylld. Och jag lovar att i morgon kommer de att längta tillbaka till smaken, doften, sältan, styrkan och alla övertoner av smaker som umamibomben ger. Och de doppade och rullade i kapiröran med morningsgloriblad. slafsade i sig med stringbeans och skurna gurkskivor och en massa andra friska örter som jag inte vet namnet på. Vågar jag säga att det var jag som beställde och föreslog att alla tolv i gänget skulle försöka att smaka förutsättningslöst?
Sedan kom de som på ett pärlband alla rätterna. Saté på kyckling, bananbladsgrillad kyckling med sojasås, friterade räkor och friterade tod man gong, små vitlöksbakade musslor, massamancurry (med ”man farrang” = potatis), geng keiuw wan gai (kyckling i grön curry) etc. En helkväll på en krog som doppar golvet i havet. Och medan vi satt där brakade ett tropiskt, en halv timme lån g, regnväder loss med tordön så att det skallrade.
Skrivtimme nu före nattens sömn och sedan ner i den stekande härliga solen igen – har en Jan Mårtensson på G i solstolen. 34+ idag, 28+ nu klockan 11 på kvällen och minst lika varmt i morgon.