Okunskap - fullkomlig dåraktighet

Kul "föryngring"

Maktlöshet är nog ett av de svåraste tillstånd att behärska / acceptera. Jag har övat mig i många år och jag har lyckats i många stycken.
Jag skulle kunna lämna det här därhän, men när en så fullkomlig idioti tvingas på mig och görs synlig dagligen så kan jag inte annat än reagera.
Tidigt i morse rullade en liten löjlig lastbil in på vår gård. En man klev ur med kniv och sekatör och så gav han sig på vår syrén i en av planteringarna.
Jag frågade vad i Herrans namn han gjorde.
-Den ska föryngras, svarade han.
-Men inte nu och sådär föryngrar man inte en gammal fin syrén, sa jag.
Va fan har du med det att göra sa mannen, och det är klart, med en kniv i ena handen och tydligt aggressiv backar man gärna undan.
Så här började skövlingen

Jag gick och lämnade min dotter till fritids och själv skulle jag åka till Blidö för lunchmöte inför ett nytt stort bokprojekt.
Efter fritids kom jag tillbaka hem för att hämta datorn och lite annat inför mötet. Då hade mannen med sekatören och kniven massakrerat syrénen. En syrén som föryngrats förr, då under rätt tid och av folk som vet hur man gör. Nu var det bara rotpinnar kvar som stack upp ur jorden.
Jag bara skakade på huvudet och försökte tala om för marodören att man inte gör på det här sättet. Syrénen har funnits här utanför dörren i de 14 år som jag bott i lägenheten och att det faktiskt inte är rätt att göra så här.
Mannen med kniven och sekatören kaxade emot och sa att det var en order han fått att föryngra och att jag inte skulle komma här och gapa. Sedan vände han sig om samtidigt som han sa "Djävla idiot".
Så här är det att en syrén visst kan beskäras - det vet väl alla - och då beskäras med måtta direkt efter blommningen. Ska man beskära hårdare måste det ske under senvintern.
Men det är nu så att kunskap är det som mest urholkats. De som sköter närmiljön är snabbinkallade ofta okunniga, ointresserade och billiga. Därför får vi inga syréner på vår gård nästa år.
Visst, den kommer att hämta sig förhoppningsvis, men inte blomma, alla knoppämnen ligger på knivmannens löjliga lilla lastbilsflak och vår sommarträdgård är sargad. Hålet skriker ut: Fullkomnlig dåraktighet.

Strömming X 3

Fisk på tork, dock ej strömming. Datorillustration till artikel i Fiske för Alla 1991.© Göran Lager 1990

Äntligen är det fritt fram för strömming igen efter nio månaders karantän, f'låt, ska vara graviditet!
Släpade hem filéad - ryggbensströmming går ju tyvärr knappt att få tag på längre.
Jag rycker alltid ryggfenan från filéerna!
Fick en i halsen när jag var barn och det obehaget finns kvar.
Surströmmingen är det dock helt annorlunda med.
Panerade och stekte som flundror med måttligt av kaviarsmör emellan. Några vek jag bara längs med och stekte för inläggning och 300 g flådde jag och klargravade för att göra KB:s örtgravade strömming i morgon.
Två kilo King Edvard låg och skräpade i en av kylskåpslådorna förvånansvärt välbehållen. En halvliter mjölk och 50 g smör fick koka upp och så trycktes de ångande nykokta potatisarna ihop med ballongvisp.
Hemodlad sallad till med rödvinsvinäger och fina olivoljan plus örtkryddor från landet rivna ner med de lite bittra annars oidentifierade salladsbladen. (Fick fröna av en polsk granne som köpt dem hemma).
Djädrans härligt med strömingen igen och nu ser vi fram emot ättiksströmmingen i morgon där de ljumma nystekta strömmingarna marineras i 1 dl socker, 2 dl ättika och fyra dl vatten, kryddpeppar, lagerblad, vitpepparkorn och en strimlad gul lök.

Laab, sockerkorv och Sathaa

Vi har ju så mycket mynta nu i trädgården och den är av nödvändighet i en riktig laab

Härom dagen plockade vi fram lite fläskfärs och lite oxfärs - duttar som blivit över och som låg och skräpade i frysen hastigt inslaget i plastfilm. Ja, ja det går att snabbtina i mikron och sedan gjorde Rodjana Laab på det hela - en het thailändsk favorit. Köttet nerkokat i sitt eget fett och egna buljong ungefär som när man gör en risotto, långsamt, omrörande.
Vi har gjort laab på bland annat höns och på kokt kycklinglever tidigare.
Köttomelett och sockerkorv

Och inspirerad av mitt bloggande gjorde Lovisa iordning sin favorit som är en thailändsk köttomelett, en klick fläskfärs blandas med ägg, fisksås, pojkesoja (healthy boy) vårlök, vitlök, vitpeppar och salt som hon lade upp med stekt sockerkorv (klicka vidare till Austin Bushs reportage om sockerkorvstillverkaren) i skivor. Så dekorerade min sjuåring med spenatblad och sallad.
Till vår laab skalade vi trädbönor, Sathaa och åt så det doftade ärt i hela köket.
Trädbönor var med i vår påse vi fick levererat från Bangkok förra veckan...
...och så här ser den ut naken, avskalad och färdig att knapra i sig

En korg för vänner

Vita pioner, härlig grön mynta, ett knippe gräslök, finaste spenaten och en stor bukett plocksallat - det första att ge bort från egna odlingen. En korg för Ubbe och Pisamai som vi hade kvällsfika med bakom malva i rosa och vitt
Malva i rosa

Potatis och Potatis

Det närmsta jag kan komma historisk potatis - helst skulle jag önskat densamma potatis som Linné skriver om att dalfolket satte i myrarna under 1730 talets barkbrödsår - men det är som han skulle sagt "tämmeligen omöjligt".
Istället har jag en engelsk allmogepotatis som påminner lite om mandel, men som är fastare och har en klar och ren potatissmak. Det är den som är borterst i det här lilla potatislandet. Den främre raden är satt exakt samtidigt, men är långsammare och det är vad potatisentusiasterna kallasr "Äkta" allmogepotatis. För övrigt Gustav V favoritpotatis. Den odlas i väldigt liten skala på Bjäre och det känns unikt att ha den i mitt lilla historiska köksland. Som potatis är det en läckerhet och det räcker med lite salt och smör för att äta. Till utsendet påminner den mer om en grankotte än om potatis.
Jag lovar Ni ska få vara med när jag tar upp den - då blir det "potatisfest i Kapernaum".

Påsk i Thailand? Nej vanlig vardag!

Foto © Göran Lager
Jag har nog gjort mig ovän med en eller annan när jag påpekar att djur är djur och människor männskor och att gastronomi gör en gnutta ont.
Jag är jägare själv - inte storviltsjägare, besatt av troféer utan snarare jägare för den goda s(m)akens skull.
Och jag har ofta varit med vid slakt, till och med rituell slakt.
Det är självklart att vi ställer oss över djurens liv och att vi dödar djur för att äta. Det är självklart att vi använder djurens skinn till att klä oss. Det är självklart. Lika självklart som vi visar respekt och arbetar för ännu starkare etiska regler.(Jag anser inte det är etiskt att snabbmata upp kalvar och slakta dem vid lite över året. De ger då ett kött som egentligen är oätligt utan plastpåsmörning och gas och diverse andra metoder. Jag anser inte EU poängsättning av slaktkroppar rimmar med vare sig god smak eller etik då det gynnar storbruk och raser som inte ens kan kalva själv.)
Jag blev drabbad av något som inte alls har med ond bråd död att göra, inte alls med uppfödning eller, jag vet inte ens om kycklingarna upplevde obehag. Jag snubblade över lådan - det är säkert över tio år sedan på gamla marknadsplatsen i Patong i Thailand, den ovanför Soi Rat-U-Thit.
Rosa, grönt, gult och grönt - tvättäkta färger och folk pekade finger, gapade och skrattade.

Molla

Lisa utlyser en Gazpacho-tävling, hur klokt är det om inte lysande!
Städade, f'låt rensade ska det vara, i landet idag, känner mig som en fällkniv. Jordlopporna har inte varit nådiga mot all blast utom rödbets, cirkelbete och vitbeteblasten. Mina ryska röd och slätbladiga grönkål är som ett ryskt filigranarbete, kålrabbin likaså och rovor och rättikor är alldeles genomätna. Aska och algomin brukar vara ett bra recept, eller självklart täcka med väv redan vid sådden. Å andra sidan blir potatisen skorvig av aska och där kålen går i år ska potatisen ner nästa efter min femåriga växtföljd.
Molla på sköljning i hon hemma och så rycker jag den kraftigaste bladnerven. En god, lite bitter spenatsmak med klar ton av klorofyll. Pröva!

Mäktigt kraftiga sockerärter klänger både på mitt lilla nät och på nedplanterade solrosor. Och lite överallt sticker mollan upp sina rubinröda rosetter. Rodjana använder molla ibland i vårrullar. I en gazpacho är de dock uteslutna. Likaså spenaten som på den lilla ytan i alla fall givit fyra proppade papperskassar hittills.
Mollan stuvas tillsammans med spenat
Och nu är klockan halv tolv på natten, bävar jag så smått över att behöva ställa mig vid diskhon och skölja spenat. Mollan stuvades till spagettin som serverades med en bottenredd svampstuvning - det är ju snart säsong igen och vi begåvades genom Peter Klingsells familj med utsökt kantarell och Karl Johan nyligen (alltså fryst) och snart är ju säsongen igång igen.
Riddarsporrarna i perenna rabatten har en underbart löjligt blå färg