Vi försökte få ihop oss alla ikväll, mina barns morfar och kusiner och mostrar med deras män. Och vi lyckades ganska bra. Träffpunkten var en thaikrog utanför Phuket Town – ett ställe dit bara thailändare hittar,
Go Khang.Ett rejält åskväder efter vinterns hittills hetaste dag hindrade inte morfar trots sina 72 år att sätta på sig kepsen och sätta sig på motorcykeln och komma till det dukade bordet. Han jobbar på marknaden och lagar maskiner som han köper trasigt och billigt och säljer lagat och helt.
Moster Chollada pratar en hyfsad engelska. Hon jobbar som receptionsansvarig på Sunset beach i Kalim. Hon fixade menyn:
På bordet kom det först Tod man koong, friterade kakor av räkfärs, härligt krispiga, luftigt krämigt sköna inuti, serverade med sötsyrlig chillisås. Tod man pla är ju kusinen gjort på fiskfärs, lime och chilli – i jämförelse är dessa små räkburgare himmelriket.
Små vårrullar skurna på diagonalen var fyllda med en färs på krabba och en friterad sallad på krabbkött, med chilli ackompanjerade tilltugget med en svidande skön hetta.
Morfar brukar dricka whisky, tittade sig omkring om någon kunde ta motorcykeln hem och valde en kall Singhaöl istället.
Så kom ”varmrätterna” serverade tallrik efter tallrik. Först ett fat med räkor som kokats och stuvats med ostronsås och cashewnötter, Goong Medd Mamuang.
Stekt fisk med grönsaker och chilli gick också åt innan ett fat med små stekta fläskbitar som toppats med friterat citrongräs. En vagga med glödande kol varmhöll en whitesnapper som kokats syrlig med tamarind, Geng som Phea sah. Syrligt har två nivåer iu thailändskan, mjukt syrligt = ”som” och hetsigare syrligt som av ”limesyran” = Prheo Wan. "Som" i fisken idag är en currypasta baserad på tamarind.
Plötsligt hytter moster E:s man Sakon, med näven och utropar ”Heja Halmstad!”. Fotbollstokiga släktingar med andra ord och alla kan namnen på svenska spelare i olika ligor mycket bättre än jag. (Som i ärlighetens namn inte har en aning om sport vad det än må vara)
Läckert serveras små bitar av hårdstekta broskben stuvade i en het masalacurry och friterad tofu med glansigt hala shitaake, milt och avkylande dekorerad med lätt kokt pak choi.
Den där sista rätten ska sättas mot de råa trädbönorna, vitkålen, selleristjälkarna, blomkålen och vitlöken mede Nam prig goong. Goong sieb rostas, mortlas och blandas med fermenterad räkpasta och mängder av chilli, ett tilltugg som får den mest hårdföre chilliätare att pusta och prata på inandning.
Tänker att det jag får uppleva som insider, som en del av en thailändsk familj är inte många förunnat och jag fann tidigt att det är maten som är det centrala i gemenskapen, i all gemenskap. Där möts och försöker göra oss förstådda på thailändska och engelska och då ofta med Khun Chollada som tolk – det fungerar, till och med för att uttrycka familjära känslor.
Det är lite märkligt för kutymen är inte sådan i Thailand – det är kramar och det är välkomnande, det är glädje och det är förståelse och det är så ovanligt med denna oförställda närhet mellan mig som farang och familjen som är så genuint thailändsk. Barnen, mina barns kusiner, spretar i språket på engelska och man undrar varför det ska vara så förbannat svårt att få till en engelskundervisning värd namnet i landet ända tills man förstår att det inte bara är främmande ljud som ska lockas över läpparna utan ett helt annat skriftspråk
Och jag kan väl bara jämföra med mina egna fåfänga försök att hitta rätt i thailändskan irrgångar av ljud och syftningar.
