Visst minns man smak genom generationer?

Jag är såld på brittisk husmanskost. Några är klassiker, Scottish eggs, pork pie, Shepards pie och steak and kidney. Bara jag skriver dessa namn på rätter kan jag känna smaken och konsistensen i munhålan. 

Jag har ju några år bakom mig i England där jag bodde i London mellan1978 och 1980 och fann så mycket andra traditionella rätter. Som graduate åt vi i en speciell matsal där det var självtag av diverse från stora bleck. Där låg fat med förrätter och fat med varmrätter och i en hörna fanns fat med desserter och kaffe eller te. Luncherna var stora njutningar.

Min Londonfrukost

Men det är klart att det här har förändrats. Man måste söka rejält för att hitta ställen som serverar husmanskost av klassiskt snitt och billigt är det inte vilket skulle kunna antas.

Längtar ibland efter de där riktiga djupdykningarna i smaker, riktig black pudding, haggis, carvery (med rostbiffen främst) med yorkshirepudding, lammkorvar, brysselkål, fish and chips, kokt kål av olika slag.

Engelska kakor, puddingar, såser med suckat...nu är jag inne på desserterna.

Det händer, även om tillfällena är sällsynta, att jag ställer mig i köket och inställer mig på det engelska köket. 

Från mina engelska år har jag en liten kortlåda med en rasande mängd recept prydligt katalogiserat. Att bläddra i den är en resa i sig med engelska rätter och med smaker och inspiration från världens hörn där imperiet regerat (se bara på den indiska inspirationen i HP-sås vilken aldrig ska saknas i ett kök). Lådans innehåll ställde jag samman genom att klippa ur alla uppskrifter avseende engelsk husmanskost ur alla de tidningar och magasin jag kom över.

Står där och förvandlar brittiska mått till våra. Smakerna växer fram och det är underhållande stunder.

Förra veckan fanns det inte tid över till utsvävningar. Jag var ju i London! Frukosterade med bacon & egg toppade med chips, korv, bakade bönor och smörstekta champinjoner. Jo, det är en frukost att stå sig på.

Hamnade på en matmarknad när jag promenerat över London Bridge, på väg till Tate Modern. Blev kvar i en dryg timme för brittiska ostron, pork pies och massor av smakprov av skotska korvar, mina skotska gener från Clan Colquhoun ger sig nog tillkänna. Smakade en fantastisk torkad och sedan mycket lättrökt blodkorv som bara smällde i käften! 

Korvmakaren berättade att korven hade tillverkningsanor från medeltiden alltså ungefär samtidigt som min anfader (absolut inte i rakt nedstigande led, men ändå) Wolter Colquhoun son till Sir Alexander Colquhoun kom till Sverige som officerare. Ärver man smakminne genom generationer i historien så var i så fall den här blodkorven ett bevis därpå.

Händer läskigt mycket på 40 år, minnenas vandring i London

Den där tiden jag pluggade i London för 39 år sedan var ”strurm und drang” så det rinner över kanterna.

Förra veckan gick jag i mina gamla fotspår. Jag såg London och mitt gamla med erfarnare ögon och med en gnutta nostalgi över att åren gått så fort undan. Märkligt att det skulle gå så, att det där som varit så aktuellt inom mig plötsligt fick ett avstånd. Helvete, nästan 40 år!

Gick uppför Exhibition rd. 

Inget var som sist. Nya hus, stora glasfasader. Gammalt som var borta. 

Där, i slutänden på höger sida från South Ken, pricis på baksidan av W&A, en liten Lane in. Konstigt att jag kom ihåg doften vid porters lodge. Där brukade John stå, en av våra vaktmästare, men han satt inte där längre. Han var ju gammal redan då.

Jag blev stoppad. 25 meter från dörren som var omramad med marmor och med texten ”Royal College of Art” inhugget. Där var våra ateljéer, mitt i stan, mitt i Londons kulturella centrum och överklasskvarter. Blundar jag kan jag omedelbart förpassa mig dit, känna den torkade färgen på blåstället, dofterna av oljefärger, ammoniak, glasfiberhärdare. Jag kan minnas rörelserna mellan ateljéerna och jag kan höra slamret från vår tealady när hon satte igång för tea time två gånger om dagen.

Där tog det slut, det är bara marmorportalen som visar att det en gång för snart 40 år sedan var en idé och kreativitetsverkstad där inne.

-Det är inga konstnärer här, svarade den stränge portvakten, det är kontor.

Ser kostymmänniskor som kommer ut från ”vår” portal, och kvinnor i knytblus och med högklackat.

Går vidare upp mot Albert Hall som renoveras och sedan viker av Kensington High Street mot Kensington Church street.

Går förbi Royal College of Arts huvudbyggnad, den ser sliten ut och inte alls så ”modern” som för 40 år sedan. Ingen utställning, låsta dörrar, ser helstängt ut.

Det blev en andefattig lunch istället, alldeles bedrövligt!

Tänker att det är dags för lunch och där upp till höger låg mitt stamlokus, i alla fall direkt när studielånet kommit för det var inte helt billigt ”The Wonderful home of the heavenly hamburger”. Körde hamburgare efter stekgrad och man fick själv beställa olika hemlagade dressingar och såser, chips som friterats flera gånger och som var heavenly med några stänk av maltvinäger.

Där den himmelska hamburgare en gång stekts var det nu ett stort hål omgärdat av plank.

Längre upp låg The Japanes Gallery och där fanns den fortfarande. Jag gick in. 

Här köpte jag prints för 40 år sedan. Hade aldrig råd med Hokusai, men köpte en del andra från mitten av 1700-talet. Frågade efter det gamla paret som förestod galleriet. ”Det är mina föräldrar, men dom är döda sedan 20 år”. Mannen som svarade var i 45 årsåldern. Jesus(!), jag kom ihåg honom som parvel när han var med i galleriet. Bodde nästan granne och var där ofta. Nu var han experten och ägaren till galleriet, ärvt butiken av sin far och mor som i sin tur ärvt rörelsen av sina föräldrar. Kom överens om att jag skulle ta fotografier av mina japanprints för att kanske få dem värderade.

Fortsatte upp mot min gata, Berkley Garden. Och där, i en basement flat bodde jag första ett och ett halvt året och plockade in gold caps från the milkman (nu handlar man själlös  mjölk i plastdukar från Tesco)

Hur kändes då? Inte alls bedrövligt, lite kärleksfullt.

Mindre kärleksfullt var puben rätt över gatan Churchill Arms. Jodå, det var pub ut mot gatan fortfarande, inrökt, härligt prålig, men den inre baren där jag brukade trycka med en pint bitter (eller förresten, under hela mitt liv har jag nog aldrig bara druckit en pint!) där var det nu thairestaurang med överpriser. Stank fisksås och röd curry ut i pubdelen och förstörde upplevelsen, bröt dofternas minnen. Sorg!

Nu blev det långt och odrägligt, fortsätter med upplevelser i morgon.

Enkel ny favorit, bruschetta med tomat

Vi tog ett tidigt beslut hemma att aldrig mer köpa industribröd.
Minns "mother pride" från mina år i London. Rena kemin vars enda fördel var att den kunde suga upp hela mängden stekfett från baconfrukosten. (visst låter det räligt?)
Industrtibrödet i Sverige är bara trist och smaklöst och väl inte så bra för hälsan som säljarna vill påstå.

Tyvärr har jag inte givit mig tid att själv utveckla bakningen (prokastrineringen har varit mig behjälplig).

En ny favorit när ändbitarna ser slutet på brödstycket är att smöra skivor med antingen olivolja eller smör och sedan grilla dem snabbt i heta grillpannan. Skiva tomat och lite örtkryddor på eller helt enkelt bara lite salt. (Min frukost denna morgon efter att ha radat upp en massa klassiska Londonfrukostar förra veckan).

Väntade 40 år på Dame Emma Kirkby, förra veckan fick väntan ett slut

Foto: Mimi Rogstad

Alltså, min bakgrund är drömmen om sång.
Det höll inte hela vägen, bara en bit och tillräckligt för att hinna möta den sköra, längtansfyllda, ibland tårdrypande, kärlekstörstande och passionerade Elisabethanska sångskatten.
Harvade mig genom åtskilliga som countertenor. Fick konsertera en del, då under 70-talet när jag bodde i Norge; NRK, Nidaros, UKA, Muchmuseet, 17-maj för att nämna något.

Tidigt mötte jag denna klockrena Emma Kirkby på inspelningar. Förundrades och förfärades, det förstnämnda över hennes allvar och lekande lätthet, det sistnämnda över min egen valhänthet i röstorganet.
Vi låg nätterna igenom, jag och mina gelikar, i mörka rum på vardagsrumsgolv med Emma Kirkby på högsta volym och vi njöt och tårades och levde med och nästan leveterade från våra platser.
Följt med på skivtallriken och senare i kasettdäcket i ateljén, i Walk-man, i CD-spelaren, i musikanläggningen, i stickan, i molnet. Denna Dame har jag levt med längre än någon av mina tidigare fruar eller flickvänner och älskat högre.

Så, Kristina och jag, vi följeslagare som kunde ha levt tillsammans minst lika länge som min relation till Dame Emma Kirkby om omständigheterna varit annorlunda, har vi samma erfarenhet, samma längtan, samma passion både i livet med varandra och med musiken och Emma Kirkby. Där vi möts i allt.

-Jag har längtat efter det här mötet i 40 år, sa Kristina.
-Jag har längtat efter det här mötet i 40 år. sa jag.
   Och det var alldeles sant.

Så satt vi där, längst fram i Ersta Kyrka förra helgen. Andäktiga.
Helt magiskt makalöst och nu med ett helt livs erfarenheter i rösten.
Kristall, uttryck, passion.

En väntan i 40 år och väntan var inte förgäves.

(Hur det gick med mina egna ambitioner, "joråsatt", efter en duett med Carl Høgseth i Munchmuseets konserthall bestämde jag mig för att gå en annan väg. Jag slöt sången. Men för tre år sedan återknöt Kristina och jag varandra. Hon som fortsatt sjunga sedan vi gick skilda vägar för 40 år sedan. Lockelsen var bred, stor och passionerad så jag tog upp sången igen efter dryga 30 år och började som korist i Nicolai Kammarkör och där i kören tillsammans med Kristina och där på första bänk med Emma Kirkby och Jakob Lindberg ångrar jag att jag inte fortsatte den dagen jag bestämde mig, men inser att jag då fått annat att bestyra. Jag ser min tid som nu är och jag är nöjd! Mycket nöjd!)

Nu händer det grejer i Edsbergsparken, träd kapas och parksallad bekämpas...

...och man gör så gott man kan att informera hopen som befolkar stället.

Men någonstans känns det som att det är ett besvärande tvång att informera, att man gör det bara för att man måste.
Informationen är hastigt nedtecknad och inplastad till skydd mot regnet. Komiskt med häftstiften!

Klicka på bilden för att göra den läsbar, även om man inte förstår det som stör. Notera häftstiften (kommunal information!)

I vår kunskapsvärld lär vi våra barn att söka vidare, att bläddra i kunskapen som på ett kålhuvud, blad efter blad.
För att förmedla introduktionen finns hur många möjligheter som helst för skyltmakarna i parken, länkar och QR-koder, källhänvisningar.
Så skulle man kunna förmedla bakgrundsbeslut till att man fäller almarna, vidare till källkritiskt granskade sidor om almsjuka, till sidor om engelska parkers uppbyggnad och historia, till Edsbergsgårdens status, framtid och hur det en gång var med träd och växtlighet, hushållsträdgård, bärbuskar, äppelträd och ner till den tidiga 1600-talsträdgårdens alla broderier. Några sidor kunde hänvisa till almens betydelse inom den tidiga, medeltida skulpturen, madonnorna och övriga kyrkoutsmyckningar. Men, här får vi inte veta ens något annat än att träden ska ersättas genom nyplantering, antingen i Edsbergsparken eller i Sollentuna i övrigt (!?). Vad menas med det, undrar man.

Ett exempel på hur kommun (miss)sköter allt av historia som inte har med adelsminnet att göra. Just det höär huset kommer jag att återkomma till och under rubriken "en kulturell katastrof"! 

Månar man nu så stort om det gamla adelsmannagodset att man vill kalla det för "Sollentunas Pärla" (eller något liknande dumt) och på bekostnad av alla de torp och bosättningar som nu ligger öde och fördärvliga och som gjorde fortlevnaden av godset möjligt så kan man väl ändå löpa linan fullt ut och använda sig av platsens ande i folkbildande syfte. Lite är det som att leva i det förgångna att kommunicera med häftstiftsuppsatta plastinbakade plakat. Sådant skapar inte framgång, rekryterar ingen vetandelust och absolut inte kommunicerar med en ny generation.

Som det är nu blir godset och parken och i förlängningen också kommunen täckt av en kosmetisk smet där man bara skummar gräddan av moset utan att tränga djupare ner i förståelse över hur saker och ting hör ihop.

Jag har noterat den här skylten tidigare på FB och undrar varför inga hänvisningar finns till fördjupningar, metoder, parksalladens historia, hur den kom till Edsbergsparken? Men....

...någon vecka efter första bilden så informationen ut så här. Läsbart? Rätt kommunicerat?
Den som vill veta mer om växten kan klicka här! eller här, till en börja med!