Syrenblommans saft på flaska, skördeårets början.

Den har en sådan påtaglig, rund och djup blomstersmak att man blir antingen kvalm när man dricker för mycket eller vimmelkantig av våren som trycker sig in i alla sinnen sådär vansinnigt parfymerat. Alltså, man gör inte för många litrar utan bara tillräckligt för att påminna sig när vintern trycker sig in kring husknuten och kakelugnarna dånar.

Någon sa att den passar med gin. Kan så vara kanske så som jag minns det, men just det minnen har bleknat och efter 23 år har jag inte någon önskan att framkalla den kunskapen igen. Andra kanske får åtnjuta parallellen i smaker då nu både det ena och andra finns på hemmafronten.

En redig pava syrensaft står i kylen och resterande i plastaskar nedfrysta. Funderar på att använda en del i glass så småningom, tror gräddigheten passar, att det feta både kan lyfta det tunga, dova, parfymiga.

Samtidigt är det här med att göra syrenblomsaft en studie i tålamod.

Gör så här:
Plocka 60 fullblommiga klasar bonnsyrener. Låt ligga ett tag i rumsvärme så att spindlar, maskar och annat kryp lämnar sina gömslen. Det tycks finnas fler kryp i en samling syrenklasar än sovandes i julgranar för vardagsrummet.

Skölj sedan noga i kallt vatten och skaka av noga, lägg på handduk att torka något. Plocka sidan blomma för blomma så att det tillhopa blir 200 gram. Lägg i stenkruka.
Lös 1350 gram socker i två liter kokande vatten. Mens detta, riv skalet av en citron och pressa saften ur densamma allt ner i sockerlagen som när den klarnat hälls het över blomstren. Täck med plast och låt stå svalt i tre dygn. Rör om med en ren spatel då och då. Sila i silduk och fyll på rengjord flaska eller frys så fort som det svalnat. Eftersom det är lite socker så håller den inte så länge i kylen.

Sådär ja, nu är odlings och skördesommaren igång. Dags att städa och vädra ur jordkällaren.

Står inför gigantiskt uppdrag att anlägga nya köksträdgården. Mer om detta följer inom kort.

Mycket gammal människa såg dagens ljus för första gången på 1000 år

Exakt där handsken pekar lyser skallen av en kristnad vikinng

 Kring lunchtid nådde årets utgrävningar vid Broby resultat. I alla fall ett sådant spännande resultat som grävande studenter och osteologer väntat på. Ett skalltak visade sig i en av gravarna utmed stora vägen.

De här gravarna ligger längre upp räknat från det gravområde som grävdes ut 2012. Man kan lätt tolka som att dessa båda rent av är skilda från de övriga då de skiljs med ett dike. Men det är självklart att ett dike inte är för evigt. Marken är brukad sedan urminnes och därtill bebodd så diket kan självfallet ha tillkommit långt efter att gravfältet anlades. För övrigt har här begravts människor långt före vår tidräkning vilket också styrker tesen att en kultplats alltid är en kultplats. Såtillvida hittades förra året en kristen grav mitt i en förkristen grav.

De gravarna som nu grävs ut av Stockholm Universitet och Länsmuseet är omgärdade av stenkedjor. Det var inte de gravarna som grävdes ut 2012, men på ett kopparstick från 1700 talet (?) finns fältets gravar avbildade med samma stenkedjor som dessa ovanför diket.

En grav där man också hoppas få fram kvarlevor.

Det här är såååå spännande. Nu hittas människorna, förfädren, som bodde i trakten... men var. Bosättningarna har inte hittats...än.

Fortsättning följer....

Lustiga spett gör vingarna flygga

Ja de där krumma knytena som drar ihop sig och blir seniga är inget nöje att stoppa i munnen.
Jag talar om kycklingvingar. Prisvärt, marineringsvänliga och mörgoda på grillen om de spänns upp på ett spett. Lätta att vända också, för det är nödvändigt i hettan. Vända ofta, nästan hela tiden. 
Senast grillade vi i regnet. Härligt med rök och doft.

Kirskålens fiende

 Nä, jag har inte hittat kirskålens fiende. Hade jag gjort det...?
Och det finnes inte ett enda uns av kirskål i wokmiddagen ovan, den vi åt ikväll. Kirs i maten är lika äckligt som i landet, smakar intensivt av klorofyll och ogräs.
Kirsen jag slår med nylonlina krattar jag ihop och använder som täckning där jorden ligger i dagen.

Bästa redskapet är grepen och renshänderna. Det handlar inte om att utrota, det går inte, men att minska för att inte konkurrera med sådden. Någon gång efter midsommar gör det inget längre, då konkurrerar den inte, snarare förbättrar genom att hålla fukten i marken.

Vår nya köksträdgård låg för fäfot förra året och missköttes åren innan av de tidigare hyresgästerna på Lugnet. Nu har jag tagit kraft till mig och börjat så smått.

Märkligt har man byggt konstiga träramar här och där. De kommer att ryka nästa år och då ska jag anlägga linneanska odlingsbäddar. I år får det vara som det är.

Jorden har en grundpotential, lite småfet, väl dränerad. Måste gödslas och kalkas.
Potatisen åker ner i morgon, den vackra rosenpotatisen som hör till statarlivet och som jag fått av Christina Frohm. Den tillsammans med väl förvaltade Ahlströmerknölar.

Vår vackra paviljong i ena hörnet av trädgården. Varsågod, kaffet är serverat.

Lackerade kycklingbröst

Jag skrev under flera år matreportage för Dagens Arbete. I ett månadsavsnitt handlade det om grillad grisbog och jag dristade mig till att skriva att den skulle ständigt bemålas med grillsåsen att den till slut såg ut som en tjärad kyrkport.

I helgen som var grillade vi både gris och fågel, bland annat de fina kycklingbrösten på bilden, tjärade som nyhövlad fur, så där genomskinligt, ganska lätt och bara för att ta den där sockrigt brända sojatonen, så läckert.

Fläker och skårar brösten och lägger dem i marinad av kikkoman, fisksås, ostronsås, riven ingefära, röd currypasta, lime. Sådär får de ligga någon timme. På det där med marinad finns lika mycket övertro som att salta potatis, inget tränger in i köttet likt salt i potatis. Det ligger på ytan och ger smak. Alltså, som Werner V sa i TV en gång lite besviket "jag fattar inte varför unga kockar slutat ösa". Så kärleksfullt stod han där vid pannan och öste. Det handlar alltså om att ständigt mata det man tillagar med ny yta och ytterligare yta och ännu mer yta, plan över plan och däremellan liksom "bränna fast" smakämnena från steksåsen eller marinaden.  Ytan ger då smak åt hela innehållet likt saltkornen som ligger på ytan av potatisen (läcker förresten med oljad småpotatis och flingsalt som får gå i 225 grader och baka)

Sådärja, kycklingbrösten har kommit upp till 65 grader, dags att avsluta det ständiga vändandet och det ständiga penslandet, nu är det klart och tempen kommer att stiga till exakt 67 grader vid tranchering. Lackade ljust till fantastisk smak.

Visst är det vår med stenmurklor i trädgården

Krattade bland vitsipporna för att förändra lite mark från ormbunketräda till blomsterbacke och hittade stenmurklor. Vackra som bara den, och för inte länge sedan gav svampen den bästa såsen man kan tänka sig. Nu får vi hålla till godo med sås på toppmurklor sedan stenmurklan befunnits vara supergiftig med stora mängder gyrometrin som inte bara är ett dödligt gift utan också kan påverka arvsmassan.

Ankans lov på Lugnet

Det råder inget tvivel. Om någon frågade vad jag estmerar mest så blir svaret tveklös "Anka" och helt som confiterad, länge kokt i sitt eget fett och sedan lite svedd på ytan i  en salamander (grillelementet i ugnen om man saknar en salamander).

Kollade vad jag tidigare skrivit om anka och fick en hel rad träffar. En av dem går igenom i detalj hur jag brukar tillreda den och just nu finns en hel del fryst anka för lågt kilopris i affären, tillgången tycks större än efterfrågan.

Bäst av allt är att hela ankan går att använda, jag menar att buljongen är förträfflig, fettet är åtråvärt, det lilla som blir över på skrovet går att använda till en rilette, en liten sylta på smårivna bitar av anka och ankfett att breda på surdegssmörgås av bästa märke.

Så hittade vi kronärtskockor, unga och hårt knutna att gå till ankan. August favorit alla kategorier