Det enkla är det goda

Ibland blir det stockning av varor i kylen. Sånt man köper hem i tronöver att det ska gå åt illa kvickt, men blir liggande tills det sloknar och blir kastmoget.
En som riskerade kastmognad var ett prima huvud romansallad. Tanken var väl en sallad med fläsk och förlorat ägg, men tiden räckte väl inte och nya tankar på annat kom emellan.
Hatar att saker och ting förgås. Om så ock ett sketet salladshuvud för 14 spänn.
Skar det längs till hälften och sedan flankerna ytterligare till hälften om vardera mittskärningen. Vek ut. Hettade upp lite vitlöksolja i gjutjärnspannan och stormstekte en halv minut på var sida. Dressade lime över, vände ytterligare en gång, saltade och lade upp på skärbräda och skar i portionsbitar. Så djäkla enkelt och fantastiskt gott.

Den vidunderliga nogsamheten och utnyttjandet av allt

Jag sa ju det, att jag har en dold fäbless för handarbete. Sådant arbete som går för en spottstyver på loppisar och auktioner, som inte längre tillmäts något alls.
En till mig mycket närståendes släktingar på spinnsidan och i Sollentuna fick över mjölsäckar och sydde genast om det fina tyget till handdukar med nogsamt broderat monogram.
Det är en märklig känsla att nu sitta med den handduken i knät till middag och som servett, genomtänkt finfållad så att det taktila blir en njutning.
Säckarna var transportörer av mjöl till jästfabriken som provbakade med egen jäst och fint vete. Att därifrån bli monogrambroderade kökshanddukar vittnar om omsorg, återbrukstanke, tillvaratagande, ödmjukhet och estetisk ådra. Vetesäckarna berättar den säregna historien om jästfabriken och människorna både som arbetare och boende i trakten.
Försiktigt använde jag handduken som en generöst tilltagen bordsservett och vek med aktning ihop den att användas till nästa middag.

Favorit i repris; vaniljmarinerade apelsiner

Mina marinerade apelsiner serverade i en pajform och på Konstnärsklubbens porträttduk

Jag glömmer den emellanåt, så dyker den upp som lust och längtan, mina marinerade apelsiner med vanilj. Alltså, egentligen och från början stod jag och filéade apelsiner i ett Sisyfosgöra. Gick lika bra att skinna med kniv, få bort alla vita hinnor och sedan skära tvärs av i fyra millimeter tjocka skivor. Och så hemkörd glass till.

Fettisdagsbulle - say no more

Ni vet, jag är född i Norrköping och hade mina första nio år där. När jag var barn åt man fettisdagsbullar eller fastlagsbullar, semlor hade v inte hört talas om trots att Norrköping då var Sveriges fjärde största stad. Senare, alldeles i början av 60-talet kom vi till Stockholm som invandrare och med bred östgötska blev jag killen som pratade ganska så konstigt. Här åts just semlor och redan i januari vilket inte fanns i sinnevärlden. "Då hinner man ju tröttna på dem" sa morsan. "Konstigt", tyckte farsan som hade för sig att han läst om att det är förbjudet att baka semlor för fettisdagen i fastan.

Här åt man semlor till kaffet, vilket var ännu konstigare, att man förhöjt fettisdagsbullarna till bakelser. Hos oss värmdes mjölk från mjölkkanna med gräddskiktet  nedrört. Så skulle det serveras i djup tallrik och med så mycket mjölk att semlan lättade från fatet och slöt en smula. Kanel skulle dessutom doftas över. Och när semlan så sakteliga blöttes upp från undersidan av den rykande heta mjölken, ja, den doften av vetedeg och kardemumma blandat med gräddmjölken och den grova mandelmassan - se då visste man att påsken var i antågande.

(Så ska jag villigt inrymma att samvetet fick sig en törn när jag satte i mig semlan på bilden och gick mot allt jag inte vill)

Strömming i pipelinen

Ja, men det är väl klart. Den nya snabbmaten som andas så mycket mer kvalitet, natur och tradition kröns av strömming, Ni vet den lilla sillen norr och öster om Kalmar Sund, clupea harengus membras.

Ensamkväll med en massa jobb. Passar med en knäckesmörgås och nystekt strömming framför kakelugnsbrasan.

Så här enkelt är det:
Köp filéer. Ryck bort ryggfenan. Bred senap med pepperrot på insidan av filén och lägg ihop eller vik. Vänd i rågmjöl, stek i smör. Lägg upp på smörat knäckebröd när svalnat något. Salta och ät!

(Lägg eventuella överblivor i ett,två,trelag = 1 del ättika 12%, 2 delar socker och tre delar vatten) och med tunnt skivad rödlök, några pepparkorn, that's it!)

Sawadee piimai สวัสดี ปี ใหม่ - GOTT NYTT ÅR

Milt omtumlande mässa i Allhelgonakyrkan med griskind och fish&chips i bästa sällskap

Det finns sådana där stunder och tillfällen och möten som man aldrig, aldrig, glömmer. Sådant som etsar sig fast som ohyggligt ingripande och betydelsefullt trots att de försiggår i en slags meditativ tysthet, en malande välbehagskänsla (jo välbehag kan vara malande om Ni inte visste det, men kan lika gärna uttryckas som lyckorus).

Hört om platsen och anden i många år. Vänner som insisterat, men jag har inte riktigt tagit steget. Olle Carlsson som predikant, som officiant och som präst. En timme, med alla dessa människor som annars aldrig hade träffats, bara passerat varandra utan reflektera. Nu satt alla där i bönen, i nattvarden, i sången, alla olika och ändå lika. Överfullt i en mässa i en gammal kyrka mitt i stan, klockan 18 en vanlig ledig söndag. Vi tänkte på hur många landsortskyrkor som stått i stort sett tomma under ordinarie mässa på söndagen efter jul.

En timme mässa, med meditation, tyst bön, samtal, utan att ge avkall på det ceremoniella och hela tiden med den välkomnande solidariteten och mångfalden. En fantastisk, tyst, erfarenhet i det bästa av sällskap.

Vi travade vidare till mitt vattenhål i Gamla Stan, The Flying Elk för en fish&chips (stans bästa) och för mig själv en griskind med så mycket smak att den kändes lika omtumlande som kvällen i sig. Träffade alla gamla vänner, både de som jobbade kvar och de som lämnat, men som satt där ändå, nu som gäster. Tack alla för glada tillrop och att man inte blivit bortglömd och Tack Du som hela tiden var vid min sida, bättre kväll kunde jag nog inte fått.