Hallå - smultrontajm, eller konsten att med framgång och god smak för vintern bevara sommarens smultronminnen på burk.

När jag fyllde år nyligen fick jag en smultronplanta. Har ännu inte kunnat göra en botanisk analys så jag vet inte riktigt vilken sort det är, stora söta goda bär har den i alla fall.

Hörrni, jag har läst på. Märkligt nog har det fastnat. Återkommande skriver jag för andra om smultronen, från de tidiga dolda av skogen, framkallade till parkerna, njutna av 1700-talets habitueer och så småningom korsade med virginiabär och chilenska bär att bli Fragaria, jordgubbe. Men så fiffigt var det på den tiden att de stora parksmultronen redan då kallades för jordgubbar utom att man då ens visste att de framtida stora söta midsommarframkallarna skulle vara "jordgubbar" i egentlig mening. Smultronsemantik.

Nu slumpar det sig inte bättre än att jag samlar på olika slags smultron och tyvärr också lagt ett jordgubbsland. Tyvärr skriver jag för jag hinner knappt hålla det i ordning. De växer hipp som happ och utan nätteckning som ungtrastarna alltid trasslar in sig i.

Som trädgårdsodlare finns de några få genvägar att ta. Jag gör det ofta, utrustad med en liten sekatör och en liten spade, kuvert och en penna att skriva vad som är vad. Botaniska parker är institutioner som är glada över att det finns folk som vill sprida vidare, ta till vara gamla sorter, förvalta och bära vidare.

Råshultssmultron

Jag tog tre små revor av vardera Fragaria Vesca Monophylla från Linnés Hammarby och hans omskrivna "mullbänk" alldeles vid stora huset. Och det slår mig att jag i skrev, när jag skrev om den stora stölden, att jag nämnde i förbifarten om Råshultssmultronen som också togs som små revor.

Jag planterade Råshultssmultronen till vänster och de skygga enbladiga (monophylla) till höger i en pallkrage med trädgårdsjord, sand och kompost.

Monophyllan har inte haft en chans - det är väl därför den hart när är utrotad (Nej förresten, det är förmodligen för att den har i stort sett oätliga bär, monomphyllan är mest botaniskt intressant, tänkbart ur ett korsningsperspektiv).

Råshultssmultronen bär frukt stora som virginialienses och söta som en parfymbutik, djädrar - förstår Linnés fäbless för denna sort. Jag kan inte minnas att jag tidigare smakat en sådan fullständig smultronarom som verklig. Faktiskt lite åt det syntetiska smultronläskhållet.

I morgon ska vi dit och plocka av allt moget från Råshultsplantorna och blanda med mina, eller snarare Linnés, vita ryska smultron och så blir det kok med syltsocker, bara hastigt och ner i små dagskapslar av plast fvb in i frysen. (Mer om vita smultron och smultronsyltskok här) I vinter, när snön yr och det är -30 som det brukar vara här i Rotebrosänkan straxt syd om skansen där Sverige en gång förlorades åt danskarna 

(inledningen till Stockholms blodbad 1520 då Sten Sture illa utrustad först förlorade borgen vid Almare Stäket och drog sig tillbaka till den gamla försvarsskansen med en "rote", därav namnet Rotebro, och där krossades fullständigt...).

Då, när det är så djävligt, är smultronsylten det bästa man kan äta till rågmjölsgröt! eller till en ost värd namnet.

Smultronhistoria...HÄR!

Den som skriver att LCHF är trist, får skylla sig själv

Jag har fått mail från övertygade fantaster och jag har fått kommentarer över min Facebook: LCHF är bara precis så trist man själv gör det till.

Håller dock fast vid att variationsrikedomen är begränsad, i alla fall mätt till vanan.

Fick ett snabbt tips, dessutom ett faktum jag sorterat bort för att istället haka fast mig vid fläsk nöt och ägg:

Skaldjur, ostron och nötter!

Sagt och gjort, valde bort ostronen som på våra breddgrader inte blir aktuella förrän första R-månaden...(agrusti?)

Slog en majjo snabbt som attan. Vände ner en, nej två, handfullt med räkor, lika mycket kräftstjärtar, stora musslor och drygade ut med hårdkokta ägg i kvarter samt en burk crabstick i lag (fast utan lagen förstås). Så vände vi runt och åt med förskräckligt god min. Eller vad är det nu hon brukar säga?

Jättegott!

Odlingsåret åt helvete - tidsglapp och dåligt väder

Do not look back!

Så lätt så att säga när det mesta regnar bort, när alla bönor utom tre kapats jäms med av hungriga blöta slemmiga mördarsniglar, när gångarna blir som lervälling och allt bara ligger ner, nedslaget av slagregnet och smutsigt. Så geggigt i landet att det nätt och jämt ens går att kupa potatisen.

Ogräset tar över i likgiltighetens spår.

Tog ett nappatag igår för att åtminstone ge kryddlandets perenner en chans och innan ogräset fröade av sig.

Plockade jordgubbarna, räddade bären från att spolas bort. Vita smultronen var urätna, men de Linnéanska jag "snodde" från Hammarby i fjor täcker nu en hel odlingsbänk. De har till och med konkurrerat ut de långsamväxande, förvisso osmakande, men unika, enbladiga från mullbänken uppe vid stora huset. Hittade några att plantera om till skyddat solitärt läge.

Så kan jag ändå njuta av rosorna, men som när den fattige saknar sked hittade jag inte sekatörn.
Tar en vända upp i kväll med kniv och sekatör för att ta in prakten.

Nere i hallen står kanske fem kilo rabarber som nu ska tvättas och fragmenteras till rårörd saft för hösten (ljuvlig både isande kall som törstsläckare och hetvärmd som alternativ till glögg).

LCHF, känns tradigt om man inte varierar, men kött är kött är kött

En vecka har gått och som vi stampat i köttaträsket och viftat envist för att variera - det är inte så förbaskat lätt.

Läste en hemsida för en av landets fåtaliga LCHF-restauranger, "fifan" så tråkigt, gör trettiotre gånger mer varierat och godare hemma. Kanske dags för våra verkliga matinnovatörer att göra en insats. "Fine dining LCHF!"

Räddades igår av nyplockade kantareller och grädde, fantastiskt avbrott. Till detta först tryckokarkokta broskben sedan stekta med vitlök. Sent på kvällen. Från lunchen sparade jag hastigt stekta skivor entrecote till frukostmaten.

Av skivorna blev det en hetare thailändsk köttsallad, fisksås och soja över, vitlök och chili.

Äggröra på tio ägg och vispgrädde och så rejält rimmat stekfläsk. För en start på dagen.

Framme står nu kallt stekfläsk i skivor i sitt eget stelnande stekflott. En bunke med jordnötter och så köttsalladen - allt att ätas av senare under dagen när andan faller på.

Har alltid tyckt att broskben är av alldeles speciell njutning och en förbisedd styckningsdetalj, marinerade efter att fått en duvning i tryckkokaren på en kvart är de klara för antingen fritering eller stekning i smör. Låt dem gå längre än Du tror, då blir de bra!

Så tänkte vi - äsch, vi går ut och äter. En männscha som är känd och med en viss anknytning, tipsade mig om ett ställe i Tensta, ett riktigt hål i väggen och med tradition från Punjab. Varit där tidigare och fann det lustigt och bra.

Det går ju inte att gå ut och äta när man är fundamentalistiskt lagd med kosten. Vi får stavgå istället och äta hemma.

LCHF ett vardagsproblem

Jag tillhör de där slags njutningsmänniskorna som först när det är för sent uppdagar att något måste göras.

Ett exempel bara - under åren har jag, med jämna mellanrum, slagits med ett, förvisso klädsamt, men inte särskilt hälsosamt, trivselviktsproblem på 15 - 20 kilo.

Vid ett flertal tillfällen har jag beslutat mig och raskt omvandlat min vardag till en LCHF-vardag, inte sällan med rent fundamentalistiska förtecken.

Ser ett mönster i det där och fattar min egen skyddande terminologi när jag kallar överviktsfetman för "trivselviktsproblem"! Hemfaller åt ren och skär bantningshysteri när  de stora rockarna, fluffiga tröjorna och de "baggiga" jeansen ska bytas mot slimmade festskjortor, tighta T-skirts och kortbyxor, för att inte säga att endast vara iklädd badbyxor vilket sker sällan numer och jag vet varför.

Häromveckan läste jag om en nära bekant som lassat av sig åtskilliga kilon och nu var rädd för att betraktas som magerlagd. Jag kommenterade omedelbart att min självbild är "senig, mager, brunbränd och stark" och att jag gärna vill uppfattas som magerlagd.

MEN, och det är problemet, att sitta i taxibilen under långpannor och vara utlämnad till möjligtvis vanliga lunchställen, eller vilket Gud förbjude; Statoilkorvar eller hamburgare det ÄR ett problem.

Snabbt har jag pöst över alla breddar, och när inte ens linnebyxorna från i fjor sommar går att knäppa igen är det återigen dags för drastiska LCHF-åtgärder. Men hur är det då med lunchproblemet?

Det här är en av lösningarna;
1) Ett och ett halvt kilo Entrecote (köps med fördel på ICA Maxi för tillfället för 99 kronor kilot, Irländsk, snabbframställd, omogen och går inte att använda till annat).
2) Skär kyrkfönstertunnt och marinera i några matskedar fisksås, några matskedar "pojkesoja", kinesisk mörk soja, en skvätt olja, rikligt med nykrossad vitpeppar, vitlök som krossats, korianderfrö. Låt stå svalt i några timmar.
3) Sätt varmluftsugnen på 80 grader (kolla tempen med digitaltermometer.
4) Köp på Er ett sådant där nät som är livsfarligt att lägga på grillen. Bred ut på grilleracken och sätt en långpanna under för droppet.
5) Lägg ut köttskivorna så brett som möjligt och torka, tar bara några timmar - det ska inte bli fnösketorrt utan ha lite köttkärna. Bevara mellan smörgåspapper i öppen låda i kylen.

Jag lovar - man kan inte sluta äta. Bäst att ha i bilen och äta av när det blir för tråkigt. Ohyggligt smakrikt och mättande.

Nu har det gått en vecka av denna fundamentalistiskt hysteriska LCHF-diet. Resultatet? Ska kolla ikväll!

Enkel seafoodsallad, eller helt enkelt räkor, crabstick och norsk fiskpudding i bitar

Så enkelt, men skulle väl egentligen lagt ner ett extra kol på att handpilla räkor istället för att ta genvägen över industripillade i lag. Nu fick det bli så för enkelhetens skull.

Lika mycket för enkelhetens skull fick det bli färdigsköljd sallad av modell "fransk" och så i stället för bläckfisk eller annat "fiskigt" så fick det bli den utmärkta norska fiskepuddingen (som jag har nostalgiska minnen av från mina många år i Norge) skuren i decimeterskuber.

Crabstick görs med smakgivare och av sejfilé. Jag kan inte rå för att jag tycker de är goda, både i konsistens och i smak då påminner om den konserverade camtjatkakrabban som jag är uppvuxen med och som var superpopulär i medelklasshem under femtiotalet där den serverades som små cocktails.

Det knapriga, för det behövs, blev krossade färdigproducerade crossini med vitlökssmak.

Var trots allt ambitiös nog att slå en egen majonäs, en mild vit och luftig utan senap och på sockerrörsvinäger som har en viss sötma bakom det ganska ilsket vinägriga.

Sådär ja, det blev en matig middagssallad i veckan som var. Gjorde så mycket att det räckte som pålägg till frukostmackan morgonen efter också.

(Hårdkokta ägg ska det vara också, skivade)

Om Picknick i Sveriges Radio Stockholm P4

Det är ganska fantastiskt vilket genomslag lokalradion fortfarande har, och man blir glad över att människor över lag tydligen och i alla fall lyssnar på radio - denna magi där man solitärt bygger sin egen scen efter ljud och stämning.

Jag sitter med en hel flyttkartong med kassetter till kassettdäck och har så smått börjat sortera detta stora ljudmaterial. Här hittar jag långa dokumentära reportage och små korta nyhetsrapporteringar, en del säkert 30 år gamla som ändå och förvånansvärt känns "alldeles nyss".

Ambitionen är att lägga detta digra material på hårddisk istället, fan tro't att jag klarar det för pensionering, men då kanske, om något, och om min freestyle håller. Alltså är vi framme i den den där lagrings eller arkivfrågan. Visst materialet ligger där men det finns knappast att få tag i en motor att spela upp det. (Hittade förresten ett gäng floppydisks häromdagen i en låda. Jodå, jag har en gammal datorhäck som står på vinden utrustad med en läsare, men den är så gammal att materialet sedan inte kan läggas över i en modern burk)

Hursom var jag tillbaka i gomorronprogrammet i Radio Stockholm i fredags för att dela kunskaper om mat och måltid, tradition och historia.

Morgonen handlade om detta urbota dumma påhitt som går under benämningen Picknick (alltsedan 1600-talet).

En Picknickmåltid kan göras hur enkel som helst (och bör enligt namnet göras så enkel som möjligt) men kan också byggas ut till fullständigt galna måltider i det fria.

På frågan om vad som är den ultima picknickrätten, hasplade jag ur mig "kall ugnspannkaka med stekfläsk och lingonsylt", men det var först efteråt som jag kanske fattade hur bra just pannkaka är som picknickmat.

Annars är det praktiskt med thaimat. En thailändare vägrar inordna sig i mönstret efter frukost, lunch och middag. Han eller hon äter när hungern sätter in och den är ofta och frestande varför man i Thailand gärna och alltid har mat med sig i diverse fiffiga anordningar.

Därför tycker jag gärna man kan stjäla idén med torkat kött och kaoniuw, det vill säga kladdris.

Sveriges Radios hemsida med inslaget om hur picknicktraditionen hittade till Sverige och inslaget om att skippa gladpacken och istället förpacka i hederligt smörgåspapper samt recept och bilder finns här.