Jag har haft förmånen att få följa Mikael Farens konstnärsskap i många decennier, fan vad gammalt det låter, men så länge har vi känt varandra.
Och jag kan nog säga at jag blir lika överraskad varje gång. Han behåller sitt signum (sin skrivstil) genom alla sina verk, men de finurliga är att de hela tiden förvandlas i uttryck och idé.
Nu vilar en slags stillsamhet över bilderna, ganska kompakta reliefer, tunga porträtt ur historien, stiliserade och historiskt trovärdiga. Överraskande, men med samma hållning som allt annat han företar sig i bildvärden. En jävla nogsamhet som man önskar att man själv var behäftad med, som ikoner med flagnande guld eller silver som spelar på ytan av en genomsiktlighet, en transcendens och med idébas i det klassiska måleriet. Porträtt av alla de där lästa och alla de där historiska bekantskaperna, en vandring bland folk som man "nästan känner".
När det klickar brukar jag förstå att det är avund som spelar i mig. De där ytorna, den där exaktheten, färghållningen.
Men si så (!), gå dit och se själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar