Efter att under många år haft separatutställningar och varit med på konstmässor och andra upptåg i snart sagt 20 år så tog det plötsligt bara stopp hos mig alldeles i början av 90-talet. Jag tog min Mats ur skolan och började leva ett helt annat liv, slutade måla.
Folk har frågat mig varför?
Enda svaret jag haft var att det inte var roligt längre. Men det var inte själva aktiviteten som var orolig – ser i backspegeln att det var i mig själv oron fanns. (Mer om det i min bok ”Utanför Normen”)
 |
| Detalj, målning på papper "Landskap med störning" Blandteknik. |
För några år sedan började jag igen med rent stafflimåleri. Ohyggligt nöjsamt, men långsamt, trevande.
Upptäckte att jag klev på vid exakt samma station där jag klivit av nästan trettio år tidigare, samma kompositions och färgfråga, samma enträgna slit på ytan, samma bildproblematik att lösa. Meditativt och emblematiskt kreerande.
Egentligen började det med en rad teckningar från Furillen på Gotland. Gamla övergivna industribyggnader, spår efter aktivitet, man hör larmet och gnisslet på plats, dunket från krossar och järn mot järn i vinscharna. Det blev det ständiga övermålandet och skrapandet tills inget längre återstår i min kommunikation med bilden, när den ger sig, när jag ger mig, när samtalet oss emellan är avslutat, då är den klar.
Brände upp det som inte kändes bra, knöcklade ihop och gjorde om. Snart framstod en och annan målning på papper jag skulle kunna visa.
 |
| Lager som konstnär, ser lite sådär ut va? Vernissage Galleri Ladan Ljusdal i söndags. |
Tog steget till att måla landskap förra sommaren – sådana jag längtat efter att få göra, fälten, forsen, bergen i den nya miljön här uppe i norra Hälsingland, björnskogen, de små lövdungarna i den gula täkten, stenarna i älven. Trevande men det gick.
Förde in de rostiga plåtschabraken från Furillens vissnade industri, kändes bra som markerande bildelement, sådant som bröt av, skapade rum i landskapet, speglades i bergen, skyn, på samma sätt stör det bilden till en slags nedmontering som de järnplåtarna själva monterats ner efter att blivit övergivna, en dubbelsidighet.
Nu fanns den där, en målning till utställningen ”Hitta hem” på Galleri Ladan nu i sommar i Ljusdal dit jag hastigt och lustigt blev aktuell och nu hänger ett av landskapen där.
Massor av folk i söndags med trevlig social distansering. Gunilla Kindstrand invigningstalade vackert och Kenny Håkansson ensam med en elgura och mikrofon.
Att också vänner ur mitt förflutna dök upp förgyllde dagen ytterligare.
När Kenny Håkanson drar igång en stillsam låt presenterar han den som att han spelade den med Kebnekaise 1973 – och jag minns och tiden står still i nuet med distans till det som hänt. Skitfint!
(och målningen min pryder sin plats)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar