-->
Där stod dessa randiga koppar som vi sagt
ska till landet.
Ett tag i köket och skräpade, ett längre tag
i kontorsrummet i vägen.
Jaha. Så skulle de alltså slås in enskilt i
tidningspapper och läggas i lådan som skulle med.
Gick länge och tyckte att kopparna stod i vägen.
Från köket makades de undan där de inte syntes stundligen. Men nu stod de på
kontorsbänken och alldeles som ett binder.
Alltså skulle jag hitta en tidning att slå
in dem i enskilt en och en så att de skulle komma fram hela. Nej det dög inte
att vira in dem i örngotten för de var prydligt strukna och fint vikta. Ibland
tar vi med oss tvätten hem för att allt ska vara rent där uppe, annars har vi
ju förstås tvättmaskin där också.
Så skulle de alltså slås in de usla kopparna
vi köpt från ”kinesiska muren” i Älvkarleby. Kinahotellet det aldrig blev något
av och där de nya ägarna säljer ut allt jox till ingen vinst alls. Tyska
matknivar för en krona styck, kopparna för åtta, men som sagt, snygga är dom
inte.
Slår mig nu att tidningskorgen sorterades ut i veckan och att jag gick ner med tidningskassen till återvinningen. Ojdå, inga
tidningar hemma att slå in kopparna i. Kanske måste ta örngotten ändå, men om
jag gör det så har ju hela arbetet med att stryka varit förgäves och kärleken
till att lägga sig med huvudet mot ett nystruket örngott förbi.
Så kom då den morgon vi skulle åka till
landet och där stod kopparna och var fortfarande i vägen på kontorsbordet.
Dividerade länge med mig själv och hittade en lokaltidning, den som kom igår, ja
faktiskt två.
Men alltså att slå in de där muggarna skulle bli besvär, en
uppförsbacke, en knäck i vardagen, något som hade fått vänta för att det krävdes
energi och kanske inte var så nödvändigt egentligen. Man skulle kanske kunna
mulat ner dem i den strukna högen eller vikta lakanen, men då hade ju allt
blivit skrynkligt och fult, mönstret skulle liksom försvinna, mönstret av
prydlighet och omtanke och skötsamhet. Ju mer jag gick omkring och tänkte
ångrade jag köpet av dessa fula muggar. Varför skulle vi ha dessa på landet?
Dessa fula i ett torp från mitten av 1800.
Gick hellre en stund runt och dividerade flera dagar, ja till och med 14.
Skulle det vara jobbigare att stoppa dem i en kasse till återvinningen. Nej, vi
kan inte kasta porslin bland glasen och inte till brännbart och inte till
metall. Och åtta koppar är ändå 64 kronor och såvittjagvet är de goda att
dricka morgonkaffe i och enhetligare än de udda lite spruckna och ganska mycket
fulare kopparna som står där i lantställets kopparförråd.
Satte mig ner och gjorde slag i saken bara
tio minuter innan vi skulle dra för långhelgen. En kopp gick hastigt, två koppar
väldigt fort. Lade dem försiktigt i högen av textilier, så att de inte skulle
åka runt. Hade massor av tidningspapper runt dem och lade dem omlott som i ett
mönster i zickzack. Nu när det ändå blev gjort var det lika bra att göra det som en överbyggnad, MÖNSTER.
Vad ska jag göra med allt papper däruppe på landet sedan
när vi plockar upp dem? Javisst vi kan tända i spisen ikväll, utmärkt papperslösning.
Så var plötsligt alla kopparna/muggarna inslagna och låg där väldigt snyggt och
det hade tagit fyra och en halv minut av min vardag, av min tid, men i tanken
hade jag sysselsatt mig med kopparna i två veckor där de först fått stå i köket och sedan på en upptagetyta i kontoret i vägen.
Fortfarande har jag känslan av att de tog
upp alldeles för lång tanketid. Förvisso har jag tänkt annat samtidigt i
parallellitet, men när tanken på monotont ligger på samma ”lina” blir det lätt
knaster, tankarna blir som en taskigt inställd radioapparat, det är besvärligt
att lyssna till.
Vad är det nu det kallas för ”Prokrastinering”
och det gör jävligt ont och kan bara anpassas till inte botas.
 |
| Prokrastineringskoppar |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar