Nattvandring XXX

Redan utanför porten. Vinden ligger på söderifrån. Det är milt och det blåser inte längre. Cigarettdoften. Tidigt ute i kväll. Där står en klunga eller snarare tre personer, utanför dörren till den närmaste puben. Ser hafsiga ut. Alla har en tänd cigarett, hår som rufs, mörka ringar under ögonen. 

Kommer närmare, den ena människan ler åt Assar, håller honom ganska styvt i kopplet, vill hälsa, men jag bara inte orkar. Det står en air av sur dryckenskap kring de stackars ensamma. Förvisso i klunga om tre, men det lyser en slags ensamhet kring dem. Det är både gårdagsvin och nyssdrucketvin i luften och alldeles för mycket. Varje sug på cigaretten får kropparna att liksom vagga till, balansen håller inte, men är ännu mjukbalanserad från fötternas tåspetsar till hälarna och tillbaka. De säger något när de ler, huden i ansiktena är alldeles död, liksom slocknad.

Bortanför dem i friskare vind drar jag några rejäla andetag genom näsan för att vädra bort egna minnen om hur det en gång var och hur normalt det var att stå med ensamhetsgloria utanför och röka – det var så livet var.

Går en runda genom villakvarteren, behöver inte bekymra mig, känns kemiskt fritt och tankerakt och i mörkret i kanten vid en trädgård reflekterar gatlampans sken en grupp snödroppar, något ginstliknande (?) lyser rosa med knoppar på ett plank, det har börjat duggregna, asfalten blir blöt och sådär stadsvackert reflekterande.

Viker av som i en kortrunda, vill hem och laga sen ugnspannkaka med rårörda lingon och baconcrisp.

Tar vägen förbi den närmsta lokala puben igen. De tre med död ansiktshud sitter där inne nu, inne i värmen, det är fotboll på flera TV-skärmar, bordsdukarna är rutiga och det står mer vin på bordet. Kvinnan med de mörka ringarna under ögonen tar stora klunkar ur glaset, mer hinner jag inte se.

Längre bort, ner mot stationen, ligger en man i fosterställning i ett snölik efter fasaden, ett snölik som mest nu är en grushög. Han ligger i mörkret och ovanför honom står en man med samma balans som rökarna. 

”Nej nej nej”, säger mannen i snöliket. ”Du ska fan…jag är så jävla trött på dig, att du alltid…jag kommer fan inte att släpa på dig hela vägen hem, jag har fått nog nu, jag finns inte längre för dig, du gör samma jävla grej om och om igen, jag är så jävla trött, fan res på dig.”

Mannen i snöliket gör ett fruktlöst försök. Mannen som vaggar tar tag i honom för att ändå hjälpa till. Hör hur han är nära gråten. ”Faan, det här går inte längre, jag orkar inte, jag vill inte". Snöliket säger ”Nej, ge inte upp, jag klarar mig inte utan dig.”

Vänder hemåt, det är bara 50 meter till garageingången. Gör så, går in genom garaget och kan ta hissen direkt upp. Innanför garagedörren släpper jag Assar. Han är så lycklig, skakar på sig och springer fritt, två rundor, tre rundor och kastar sig mot mig och sätter sig prompt vid fötterna. Får godis. Pratar med honom. Säger att jag är så glad och att han är så duktig. Har en helt annan känsla för vad som är ett normalt liv idag än då, räddades från att bli snölik för 26 år sedan, viktigt att bli påmind.