Återseendet - Återträffen

Vi har haft rätt mycket med varandra att göra genom åren. För en tid sedan blev han sjuk, en uppskattad och dyr vän. Bunden till sin lägenhet, det satte sig i benen, inte i huvudet och tack och lov inte märkbart mycket i talet. Tajmingen är kvar också, men det är fan nog problem med att inte kunna gå, att vara helt i händerna på andra, att vara försvagad i armar och händer.

Vi tog omvägen upp förbi när vi åkte till landet för snart en vecka sedan. Blev ett kärt återseende och mycket prat om vad som hänt sedan sist och dessförinnan också.
Sjukdomen kom plötsligt, som en örfil. Det är för jävligt. Får mitt problem med balansen att framstå som en skitsak.

Han viftade bort sina problem. Så är det med människor som hellre ser möjligheter.

På väggen i sovrummet hängde mina näckrosor från en av de mörka skogstjärnarna. I vardagsrummet, tillsammans med en Staffan Kihlgren,  en liten målning i guldram. Det är så sällan jag ser mina egna grejer i guldram så jag blir alldeles förvånad. Båda från tidigt 80-tal då jag bodde i staden där allt blir öde en lördag efter tre, hade egen målarateljé och jobbade i kollektiva verkstäder med emalj och grafik.
Snart bygger jag en ny egen ateljé på landet. Cirkeln sluts...tror jag.

Får ta fler turer upp och förbi på vägen till landet. Det var alldeles förbannat roligt att träffas.