Stort GRATTIS till Björn Frantzén

Egentligen skulle jag kunna fylla det här inlägget med hur mycket text som helst, för det finns mängder att berätta och jag har en förhållandevis lång historia med mannen jag tänkte lyfta.
Han är alls inte obekant. Snarare en av världens främsta inom sitt område. Det är inte jag som säger det, det är både oberoende och beroende källor.

Alltså, det här är om vännen och "kollegan" Björn Frantzén som jag träffade första gången 1998 då han stormade in hos Christer Lingström på Edsbacka Krog och sa "Inga illusioner", "No Blunders". Han hade gjort praktik på Edsbacka och var nu tillbaka från Nico Ladenis på stjärnkrogen "Chez Nico at 90 Park Lane" i London. Det var då jag kände att i den där unga kocken med vissa kaxiga kanter så finns det så mycket ambition, så mycket driv, så många tankar, så lite sitta still och en gnutta överlägsenhet att man bara inte kan backa undan. Det var just där vi inledde våra samtal, där i köket på Edsbacka 1998 för 19 år sedan. Utslaget på alla dessa år, han var 21, så har vi ringt till varandra flera tusen gånger, aldrig har det känts besvärligt. Alltsedan den dagen på Edsbacka Krog för 19 år sedan har vi byggt upp en förtrolighet som bland annat innebär att vi kan säga vad vi tycker, sätta ner klackarna och klaga en del, men också att vi kan säga sådant som ingen annan får reda på.
Utåt sett märks vår relation bara genom kokböckerna som vi skrivit tillsammans. Känner mig så samspelt med honom nä vi sitter där och värderar och kläcker idéer, formar om, skriver för långt, kortar, sätter nya ord, bråkar om innebörd, mål, diskuterar ihop oss, omformulerar, ältar och till slut kommer fram med det där enkla, lite karga, fåordiga, men samtidigt löddrande av dofter och smaker, ord som det ligger hur mycket tankekraft som helst för att komma fram till, tid och energi men som framstår som så självklara och beskrivande.

Jag 25 år äldre. Det funkar. Han lyssnar. Jag lyssnar.

Utan Björn hade jag nog inte heller fått göra den gastronomiska resa som jag fått göra, inte förstått så mycket av sammanhangen, av balansen, av helheten.



Nu, idag, torsdagen den 26 januari, fyller han 40 år utan att han vill det, tror jag mig veta. Kommer ihåg själv, det var väl inte så kul egentligen, kändes som en påtvingad mognad, vuxenhet. Det var roligare före allvaret som 40 åring. Men jag kan väl säga så här att mothåller man, låter det bli lite gnissel och frottage  så är det okej. Om inte annat så vänjer man sig.

Hörredu Björn. GRATTIS