En dåres förtjusning varar i tio sekunder

Ja, så är det. Gå vidare, så känns det!
Jag har skrivit några böcker (vet inte när epitetet "åtskilliga" blir gångbart, men en hel samling har det blivit) och varje gång är det en eklut som skas igenom, ett fördärveligt arbete för en som vill vara klar i förra veckan, nålar i benen, skav i skallen och ett tänk så att propparna bara sticker.
Och allt detta till dels för att få känna förtjusningens sötma i ögonblicket då boken släpps. Det stora, stora ögonblickets glädje att få föra upp den till näsan och lukta sig till bindningsdoften och limhalten i pappret, höra kraset från första utviket, se formen och sitt eget namn i prägeltryck på bokryggen. Så, då äntligen är den klar och så ock glädjestunden för den är över på tio sekunder och under samma tid infinner sig längtan att få samma känsla tillbaka förvissad om att det händer först när nästa bok kommer från trycket.

Lite av samma glädje och känsla får jag återkommande, och har så alltid fått sedan min första artikel publicerades vid 18 års ålder, när jag ser mina ansträngningar publicerade i magasin, tidningar, veckoblad, kulturtidskrifter eller till och med lyssnar på mig själv på radio. Det är en lightupplaga av känslan när en bok kommer från trycket. Bläddrar med fötjusning och uppfylls, inte av mina egna ord som står på pränt utan snarare av att något är slutet.

En docka vid vägkanten i Tirana

Gick till brevlådan alldeles nyss. Hade glömt varför jag blev både förvånad och nyfiken vid ett stort vitt kuvert från Svenska Järnvägsklubben.
Jaaa, nu kommer jag ihåg och sprättade kuvertet. När vi var i Albanien med Nicolai Kammarkör förra sommaren och konserterade passade jag på att göra några reportage. Ett av dem handlade om den sunkigaste av järnvägar som nog finns i Europa, en järnväg som varit ett av de bäst utbyggda och väl fungerande under kommunisttiden och som då, dessutom, var gratis att åka med.

Diktatorn Hoxas mausoleum i centrala Tirana ritat av hans dotter.
Hoxa har sedan befrielsen flyttats till annan plats och planer finns
på att riva pyramiden. 

Bläddrade upp reportaget i Tidningen Tåg och den där välmåendekänslan kom över mig som ett brev på posten (nåja den jämförelsen faller alltmer eftersom posten likt albansk järnväg tycks falla i bitar till nonexistens).

Hörrni, efter tio sekunder flyktade känslan och nu ska jag läsa vad jag skrivit och sluta den avdelningen i skallen.