Vid grönsaksdisken på Konsum låg en låda med alldeles perfekta skockor. Priset var så inihelvete bra 10 kronor (Tiokronor) styck. Två ramlade ner i korgen utan närmare reflektion.
Hemma så, bara han och jag, körde jag skockorna sjudande i 48 minuter (skulle gått på 18 minuter i trykkokaren).
"Vad är det där" frågade "Paggen" vid åsynen av de taggiga tistelblommorna. "Ogräs" svarade jag och det är en väl i Sydeuropa man kan se den sådan, Här växer den bara om man har tur.
Rörde lite smör med salt.
Första tuggan var han lika besvärad som när han smakade paltbröd. (alltså plågar mina barn med de där rejäla smakupplevelserna som jag själv fostrades med och gjorde till mina. Ostron, anka och tryffel är redan placerade, nu till de billigare utrotningshotade smakerna. Det är en så trevlig sysselsättning)
Slöt sedan ögonen, smackade ljudligt. Slickade rent från smör som runnit smält ner över skockbladet han ryckt loss och låtit karva av mellan tänderna.
"Det här är nog det allra bästa jag någonsin smakad, såååå gott"
Skockan är ju så konstruerad att den bara blir bättre och bättre ju längre in mot hemligheten man kommer.
Jag vet att morsan och farsan, när de skulle, ja ni vet vad, laddade med kronärtskockor och ett glas vin. Hallå, vi pratar brytningstiden mellan 50 och 60 tal och skockan var lite exklusiv och vi barn fick också var med och äta och vi fick en skocka var. När Paggen smackade ljudligt och slickade i sig smöret var det exakt så jag själv, sju år gammal gjorde i Smedby, Norrköping. Den stora smakupplevelsen som bara rullar in i alla sinnen, den enkla, den rena och ändå så kompletta. När vi kom till bottnen grät vi nästan ikapp - så inihelvete gott och nu rann smältsmör i rännilar från läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar